Nyvänstern släpper fram de ”destruktiva krafterna”

Vänstern måste ta arbetarnas oro på allvar, menar debattören. ”Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem”.  Bild: Erik Mårtensson / TT

Även publicerad i ETC

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna (”Vänstern”) har sett bättre tider. Det nya politiska och sociala landskapet verkar passa dem ovanligt dåligt. Bilden är likadan i hela Europa. I Sverige föredrar majoriteten av LO-medlemmar ett nationalistparti före vänstern, så var finns den röda haverikommissionen?

Ingenstans eftersom det inte anses ha med vänstern att göra, för det är de populistiska och farliga krafternas fel. Allt har sin bakgrund i privatiseringen och nyliberalismens framfart från 80-90-talet. Sant, men vem bryr sig? Hur hjälper detta vänstern? Ni är helt enkelt inte tillräckligt attraktiva och har dessutom en nonchalant attityd.

Socialdemokraterna  fortsätter med vad hela det politiska Sverige redan känner till, att till varje pris få behålla makten. Så till den graden att de nu tagit över rollen från Liberalerna som vänsterns Lars Werner en gång kallade, en politikens diversehandel. Några minns kanske vänstern som kända för att slå näven i bordet, tala klarspråk och skipa rätt. I höstas var det Moderaterna och Kristdemokraternas partiledare som visade på patos när de förde fram självklarheten i att man ska verka för den politik man står för hellre än att klaga på andra.

Med Socialdemokraternas kollapsande dragningskraft så riktas vänsterhoppet till Vänsterpartiet som istället tycks ha utvecklats till en klasslös krets av idealister. I deras förslag till nytt partiprogram kan man läsa ”Demokratin är mer än allmän rösträtt och formella friheter, den måste göras till folkets makt över samhället”. Men är det några som brutit kontraktet med folket så är det Vänsterpartiet. Vurmandet för ekonomisk jämlikhet lockar inte liksom ett slut på privatiseringar. Partiets angelägenheter i HBTQ-frågor och feminism är viktiga frågor men är inte arbetarnas. Vänsterpartiet är ointresserade av de som upplever att de har en låg status och som känner misstroende mot samhället. Den nya sociala oron som skapat SD bekommer dem inte. Den kategorin av svaga människor ser de förbi. Kanske är det trots allt så att dagens välutbildade vänsterpartister från storstaden inte räds den nya liberala vänstersvängen och platsen i ett tryggt etablissemang. Härifrån kan man säkert ignorera de som upplever en mänsklig ojämlikhet och utanförskap. Ja man kan till och med kosta på sig att peka finger åt dem.

Det finna bara en väg ut ur denna återvändsgränd. Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem. Ni måste prata immigrationsproblem och hedersproblematik på väljares sätt, ni måste prata ojämlikhet ur ett rent socialt perspektiv, inte enbart ur ett ekonomiskt orättvise-perspektiv. Sluta närma er vanligt folk som övergett er med varningar om nazism och fascism och indirekta antydningar om vad de nu förvandlats till. Lägg energi på vad ni vill stå upp för istället för att nervärdera andra.

Jag citerar Widar Andersson från Folkbladet. En av få fritänkande socialdemokrater:
Avhumaniseringen av SD-väljarna – de ses som symptom mer än som människor – är sannolikt en bidragande orsak till Sverigedemokraternas snabba tillväxt och därmed till den tilltagande polariseringen i samhälle och politik.

Är det några som släpper fram krafterna man älskar att varna för, så är det just Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Många arbetares val av SD är deras sätt att försöka rädda Sverige kvar vid den sammanhållning vänstern delvis en gång stod för. Om än ett desperat alternativ.

Människor i Sverige mår dåligt. De lider av psykisk ohälsa, de är oroade över immigrationsproblem, de är rädda för våldet, de känner sig maktlösa inför alla besparingar i kommuner och landsting, de är oroliga över klimatet, de är sedan länge likgiltigt uppgivna över hur rikare blir rikare.

Sluta skyll på nyliberaler. Det var vänstern som i vintras säkerställde de rikas försprång av taktiska skäl, de är vänstern som inte lyssnat på immigrationsproblemen, det är också vänstern som ständigt lovar nya satsningar i sjukvården, satsningar som aldrig märks. Det är också vänstern som inte törs presentera en rejäl satsning på klimatet, en som kan möta klimataktivister och forskares rop på hjälp. Vänsterpartiets nya ord om civil olydnad och klimataktivism i partiprogrammet liknar mer ett populistiskt hyckleri.

Vänsterpartiets omtanke om arbetaren utifrån enbart ett självupptaget marxistiskt ägandeperspektiv måste krackelera till förmån för det breda lager av människor som känner sig övergivna av samhället.
Människor, arbetare eller inte, söker efter tydliga politiker som törs se dem i ögonen och säga: ”okej vi hör er, vi förstår allvaret, vi respekterar er”. Det är först i en sådan relation till människor präglad av värdighet som nyvänstern kan vända trenden istället för att överlåta ett behov av förändring till de utan rent mjöl i påsen.

Det finns vänsterhopp

Yanis Varoufakis och Erik Edman

Även publicerad i ETC

Den svenska vänstern liksom stora delar av den internationella söker efter framgångar. Det spanska Podemos, sprunget ur upproren från proteströrelserna från tidigt 2010-tal går tillbaka i senaste valet. Och även Spanien  har fått ett högernationalistiskt parti med framgångar, Vox. I EU-valet förlorade vänstern stort i Frankrike, Italien, Tyskland med flera länder. Labour förlorade stort i Storbritannien. I Sverige är det lika många LO-medlemmar som röstar på Sverigedemokraterna som på Socialdemokraterna. Men det finns undantag. Den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 med partirepresentationer i sju europeiska länder tog sig i somras in i det Grekiska parlamentet och nära nog i EU-parlamentet i flera länder.

Politiken handlar om en radikal satsning på Green New Deal och en demokratisk transformering av EU och inte minst visionen om ett europeiskt gemensamt politiskt program. De ser ingen framtid för nationella partier eftersom de största problemen som klimatet, finansindustriers inflytande över politiken och bristen på demokrati inom EU är gränsöverskridande och måste mötas på den nivå de verkar. Men den paneuropeiska tanken har fortfarande ett dåligt stöd hos den europeiska vänstern som antingen tar avstånd från EU eller är kvar i den nationella politiken och där ingenting vill ha att göra med en paneuropeisk rörelse. DiEM25:s strategi är att agera på en europeisk nivå samtidigt som man vill stärka upp medborgares konkreta inflytande i varje land. Båda är nödvändiga för att en progressiv vänster ska kunna få fotfäste i nuvarande spända politiska och sociala samhällen.

För någon månad sedan gav man sitt öppna stöd för Extinction Rebellions (XR) och kompletterade den radikala klimatrörelsen med DiEM25:s radikala politiska program. Att de kan positionera sig i händelsernas centrum är för att de dels saknar ett ideologiskt bagage men också för att organisationen är skapad utifrån aktivism. Att man törs lyfta fram en annan progressivitet märktes inte minst när medgrundaren Yanis Varoufakis för en kort tid sedan uttalade sig kontroversiellt om neoliberalism:

”…. Och jag vet att detta är ett kontroversiellt uttalande – the finns inget neoliberalt över dagens samhällen. Varken nytt som i meningen ”Neo” eller liberalt i meningen att främja demokratiska värderingar. Se vad som hänt i Europa det senaste decenniet. Gigantiska banklån som finansieras av skatter. Det finns inget ’neoliberalt’ i dessa statliga subventioner från det offentliga till det kapitalistiska”.

Behovet av en progressiv vänster som törs se på samhället med nya ögon, med ett helhetsperspektiv och som har en kontaktyta mot alla de människor som känner sig övergivna av samhället är stor. DiEM25 vill återskapa ett socialt präglat samhälle, med människor och rörelser som kan stötta varandra istället för främlingskap mellan människor. Hållbara människor – integrerade, respekterade och rättvist behandlade – är en förutsättning för att kunna skapa en demokratisk koncensus kring klimatpolitik.

Men detta kräver också en inre demokratisk kultur. I slutet på november hade man vad man skulle kunna kalla för sin första kongress (Assembly) i Prag. Alla 120.000 medlemmar var inbjudna enligt principen, först med anmälan får en plats. Förslagen och utformningen av DiEM25:s framtid kommer från medlemmarna och inte primärt från någon partistyrelse. Att vara delaktig i en paneuropeisk samling betyder också att man får sammanstråla med folk från hela Europa vilket skapar en stark gemenskap. För en gångs skull blir Europa verkligt och man själv blir europé.

Medan de flesta européer inte ens kan föreställa sig en värld utan nuvarande kapitalism så var ett av de framgångsrika förslagen i Prag att DiEM25 ska skapa en vision om ett post-kapitalistiskt Europa där exempelvis de anställdas inflytande på arbetsplatsen inte får undertryckas av ekonomiska beslut. Medlemmarnas mycket kritiska krav på att inte låta ”ledningen” få för mycket kontroll ledde också till häftiga debatter där en karismatisk Varoufakis på flera punkter inte fick sin vilja igenom.

I Sverige samarbetar vänstern hellre med liberaler utan realistiska klimatåtgärder och utan en social och mänsklig hållbarhetsdimension. Men det som mest skiljer den svenska progressiva vänstern från DiEM25 är synen på etablissemanget och den ”nyliberala” ordning eller ”djupa stat” där politiker ur ALLA ideologiska läger tillsammans med finansvärlden och EU skapar en hybrid av makt som blockerar all tänkbar politisk innovation och progressivitet. Som varje dag gemensamt förser samhället med bedövningsmedlet: ”Det finns inga andra alternativ”.

Efter att bara ha funnits i tre år var DiEM25 under Prag-samlingen beredda att ifrågasätta såväl sina organisatoriska principer som sitt politiska manifest eftersom omvärlden ständigt rör på sig. När den andra medgrundaren Srecko Horvat får frågan om vad människor kan se fram emot det närmaste året nämner han nya rörelser som Fridays for Future och med Extinction Rebellions. ”Vi får inte glömma att vi bara är en del av en större bild och förhoppningsvis en vacker och hoppfull bild.”

Yanis Varoufakis avslutade sitt inledningstal på kongressen med att påpeka att den stora faran inte är att vi siktar för högt och missar. Den stora faran är att vi fäster våra ögon vid avgrunden och sedan hamnar där.

SvT:s klimatkorrespondent förminskar Greta till populist


Missa inte uppdateringen längst ner!

Erika Bjerström klimatkorrespondent på SvT menar att vad Greta framför är vänsterpopulistiskt och att hon borde berömma EU:s klimatpolitik i en artikel på SvT Opinion. För den som förstått att det är en systemförändring som krävs och inte en tillrättalagd reformpolitik som håller gällande ekonomiska och politiska system under armarna, är det båda väntat och befriande att Greta inte uppmärksammar detta. Och lika sorgligt att SvT journalisten förminskar Gretas budskap till populism.

Bjerström skriver:
”Greta Thunberg sa att ” folket” är de enda som inger hopp, men folket är inte en homogen grupp som står enade mot politikerna, då skulle klimatfrågan vara löst.”

Vad  historien visat är att det varit folket som till synes och sist har sett till att skapa förändringar och inte världens samling av politiska systemförvaltare. Problemet idag är att många människor har förlorat sin tro till världens ledare och upplever maktlöshet. Greta uppmanar människor till att förstå sin egen kraft och sin egen betydelse i detta. Det kallas för aktivism. Att folket idag är en homogen grupp är det ingen som påstått. Argumentet låter mer som om Bjerström fastnat i en rädsla för populismen och som hon utan att ha täckning för, målar Greta med.

Hon försöker förminska Gretas budskap till att vara politiskt och ytligt. Bjerström är påläst och har följt klimatdebatten länge och är gärna någon man lyssnar till i sak men faller såsom många gör på att försvara sin egen politiska världssyn och drar med detta också bort SvT från sin neutrala zon man är avlönade att vara i. Det hjälper inte att hon agerar som enskild journalist. Skulle vi acceptera en SvT-journalist som privat analyserade immigrationspolitiken och exempelvis nedlåtande förenklade det som bidragsinvandring?

Användningen av det retoriska ordet populism är ett tillhygge som brukar kombineras med kritik av faktaresistens och förenklingar. När det nu ändå används på den människa som kanske främst av alla just trycker på vetenskapliga fakta bekräftar vad jag länge iakttagit. Allt handlar om rädslor och en oförmåga att öppna upp för nya visioner om ett samhälle som gör helt andra och nödvändiga sociala och ekonomiska prioriteringar för klimatets skull. Bjerströms fega populismretorik doftar riktigt illa!

Bjerström skriver:
”De politiker som är på plats i Madrid är miljöministrar, de behövde knappast övertygas av hennes budskap om hur bråttom det är att ta forskarnas alltmer enträgna varningar på allvar.”
” Att (syftning på Greta)  ge nån slags erkänsla till det ledarskap EU nu visar på klimatområdet… hade skänkt visst hopp”

Bjerströms uppenbara tro på gällande politiska ledarskap lyser igenom. Ifall de etablerade krafter som hon förespråkar, inklusive miljöministrar, som haft makten i decennier med kännedom om vad som påverkar klimatet verkligen hade förstått det hela – och för att använda Bjerströms egna ord – ”hade klimatfrågan varit löst”.

EU är på flera sätt en odemokratisk konstruktion driven av politiker som inte är integrerade med människors sociala förutsättningar eller bryderier utan med banker, finansmarknader och teknokrater vilket blir tydligt i EU:s nya Green Deal som saknar all beröring med världens ekonomiska orättvisa och som helt saknar modet att se över vår ekonomisk tillväxt och konsumtionskultur. Att förvänta sig att Greta ska berömma EU:s nya populistiska användning av ord som rättvisefonder , cirkulär ekonomi visar att Bjerström trots alla fakta till buds lever i en sagovärld.

Uppdatering 9/1
Bjerströms tilltag fortsatte under Årets Nyhetskrönika, men har fått rejält motstånd.
Jag rekommenderar artikel på AB ”Erika Bjerström sprider nyliberal klimatpropaganda

Introvert i en ohälsosam IT-miljö

introvert

Även publicerad i Aftonbladet i kortare version

Det har tagit mig fyrtio år som ”komplicerad” innan jag begrepp hur stor roll min läggning som introvert spelat i hela mitt yrkesliv. När närmare en tredjedel av befolkningen riskerar att blir sjukskrivna av utmattning på grund av deras personlighetstyp så är det inte längre bara en fråga om att förläget berätta om vad en introvert är. Det är en arbetsmiljöfråga relaterad till vår tids mest omfattande hälsoproblem.

Mycket har skrivits om introverta och deras egenskaper. Men lite har debatteras om hur den här personlighetstypen och diskrimineringen av den faktiskt riskerar att bidra till mer psykisk ohälsa och hur konflikterna på en arbetsplats ter sig för en introvert. Det är fortfarande så att där olika sexuella identiteter är respekterade och jämställdhet står högt på dagordningen så är denna grupp osynliga och utan värdighet.

Nu börjar dock problemet uppmärksammas även i forskningen. I en studie från 2018 undersöktes arbetssituationen för 860 sjuksköterskor i Kina. Studien visade att introverta personer ledde större risk att bli utbrända. En studie från 2004 bland lärare visade på liknande samband.

Men först en kort beskrivning av introversion och det principiella problemet. Orsaken till att introverta riskerar att lättare blir utmattade ligger i skillnaden mellan introverta och extroverta och i själva upptagningssättet av energi som fastän det handlar om människor i båda fallen, är olika.

  • Introverta får energi från sitt inre (enskildhet) och extroverta från det yttre (med människor).
  • Introverta krackeleras i det yttre medan extroverta stimuleras.

Det handlar alltså om omvända energibudgetar där den enas röda siffror är den andres svarta.

Introverta gillar enskildhet men pratar gärna om det finns fokus och närvaro eller en djupare mening med samtalet medan extroverta trivs bäst i minglet. Introverta har redan ett intensivt inre och blir därför överstimulerade/stressade av ytterligare stimulans utifrån. Detta är inget de medvetet väljer, det är en biologisk skillnad och de fungerar så här helt enkelt.

De meningslösa informationsmötena – Föda för extroverta
På en extrovert arbetsplats, vilket i stort sett alla är, så är risksituationerna för en introvert osynligt inbäddade i vardagstrallen.  Där ambiverta (som delar både på introverta som extroverta egenskaper) upplever ett besvär så blir det till ett rött skynke för introverta. Ett exempel är de återkommande informationsmötena. För en introvert upplevs de som extra plågsamma och utmattande. De karakteriseras ofta av låg densitet på information och syftar till att ge människor som har kommunikationsbehov uppmärksamhet. De extroverta tar energi, de introverta töms på energi  och måste ägna timmar åt återhämtning.

Att känna sig energilåg är inget konstigt så länge du har rätt anledning. Att exempelvis öppet erkänna att man inte förmår att tänka klart är inget märkvärdigt om det är just före lunch och ”jag måste få något i magen” eller i slutet på dagen: ”det är sent, jag bokar ett möte till imorgon så fortsätter vi där vi var, ok?”. Men om en introvert skulle säga: ”Hörrni vi hade ett ganska långt och urvattnat möte idag, min batterimätare blinkar på rött, jag står nog över nästa och jobbar på lite”, så är detta inte acceptabelt.

Extroverta använder 80 procent fler ord än de behöver och kommer in på sidospår hela tiden. Och mitt i allt – säger de något viktigt.”
Linus Jonkman författare och flitigt anlitad sakkunnig om Introverta
Svenska Dagbladet –
”Introverta ideal är på väg tillbaka”

Jag har allt oftare sökt en vettig mening med olika typer av sociala sammankomster men möts inte sällan av en oförstående blick vilket i grunden, har jag förstått, beror på att vad jag egentligen gör är att strypa energitillförseln för de extroverta. De reagerar omedvetet och instinktivt, de saknar argument, men får igenom sin mötesiver eftersom den extroverta kulturen är mallen som ska följas.

Många ser detta mötesmotstånd som en överdrift, som att: ”Men de flesta vill nog som du, slippa springa på möten”. Men flera års forskning visar att den allmänna (mestadels extroverta) uppfattningen är annorlunda, man tycker trots allt att möten är ganska trivsamma.

Genom möten får vi utlopp för vårt behov av sociala relationer, annars har vi ganska ensidiga jobb. Folk klagar mycket, men när man tittar på det visar det sig att människor är rätt så entusiastiska.
Statsvetare Patrik Hall
Man kan sucka över ett möte men när man väl är där blir man engagerad.
Sociologen Malin ÅkerströmDagens Nyheter – ”Därför hycklar vi om att hata möten”

De stora kickoffsamlingarna – Hunger games
För introverta är höstuppstarten en utmaning. Den innebär ibland nya projekt och massor av möten och såväl onödig som nödvändig kommunikation med nya människor. Hösten är en säsong där introverta extra noga måste bevaka sin energibudget för att kunna sköta sitt jobb. Här möter man inte sällan kickoff-konferensen där de tvingas vara sociala i timmar i sträck. Företagsledningens föredrag går väl an men sen kommer … grupparbetet och lösningen på ett företagsproblem som alla ska förankras i. Som introvert betraktare har mina tankar inte sällan varit:

Plötsligt är alla igång och konverserar kring uppgiften. Jag fokuserar på någon och försöker sätta in mig i dennes förklaringslogik, sedan hoppar jag till nästa och följer den personen, sedan debatten, sedan ytterligare ett förslag som inget har med de andra att göra. De saknar tyngdpunkten som skulle kunna leverera fokus och lösning men den kommer aldrig. Man diskuterar livligt, ytligt, för sin egen rösts skull och utan ramar. Utmattningen kommer smygande. Jag  ger upp och överlåter lösningen till de andra. När man till sist söker min koncensus för gruppens slutsats och jag tvekar framstår jag som trög och likgiltig. Jag har redan börjat dagdrömma om nästa paus och återhämtningen.

Men att gömma sig undan på dessa gigantiska sammankomstarenor är nästan helt omöjligt. Du förvandlas till ett villebråd likt Hunger Games där behovet av kallprat och konstgjorda möten är spelets regler. Och ifall du dessutom måste sova över en natt och inte törs eller kan begära ett enkelrum så är alternativet för en introvert att helt enkelt bara utebli.

Gärna jobba och prata samtidigt … och sedan sjukskriva sig
Problemet som introvert är att ordet introvert som förklaring på ens personlighetsdrag inte riktigt räknas. Man är rädd för att ens nämna ordet och bli kategoriserad som någon med ett handikapp och med helt absurda krav. För mig som utvecklare inom IT och introvert så har kreativitet och sammanhängande stunder av fokus, att få befinna mig i mitt inre underbara universum, både levererat motivation och buggfria resultat. Man skulle kunna tro att detta är det viktigaste i alla lägen men icke. De extroverta behoven lurar runt varje hörn. Vid ett tillfälle föreslog min chef och flera kollegor att man skulle introducera ett arbetssätt där man tillsammans och i öppna diskussioner (par/mobb programmering) löser arbetsuppgifterna eftersom man då kan utbyta erfarenheter och tankesätt. Ett garanterat energiläckage som leder till att man är arbetsoförmögen för resten av arbetsdagen. I det här läget så kan man välja på att antingen acceptera detta i det extroverta universumets så självklart vettiga arbetssättet och samtidigt veta att man riskerar att bli sjukskriven inom några månader. Eller så gör man som jag gjorde. Bara vägrade. Min hälsa gick först.

Att förmedla kunskaper till varandra på en arbetsplats är självklart, men det finns inget självklart i att förmedlingen måste konkurrera med själva arbetet, det är en extrovert lösning som garanterar de extroverta en i närmast intravenös tillgång till energi.

Brainstorming – Idag ska vi leka med lappar

 ”Det ständiga behovet av brainstorming och kollektivt tänkande kan vara ett stort hinder för introverta personer och kan på lång sikt ha negativ inverkan på företaget.”
Michael Page – ” Introvert eller extrovert, vad kan vi lära oss av båda”

Ritualen med skrivandet av postitlappar, springandet till tavlan, diskussionerna, sorterandet, grupperandet och utdelningen av AP (action points, åtgärdspunkter) kan ha en viktig social funktion eftersom alla kan få komma till tals, men min erfarenhet är att en från början rakt-på-dialog kan göra samma arbete på halva tiden.  Att ifrågasätta workshops är dock nästan omöjligt då det är en så väl inarbetad extrovert modell. Det är ju antalet idéer och lappar som skattas högst, inte kärnan. Att som mig själv skriva ner endast ett par lappar men med fundamentala förslag på vad som kan förbättras möts inte sällan av någon extroverts förutsägbara höjda ögonbryn och frågan: ”Hade du inga fler?” och dennes tanke: ”Hur ointresserad kan man vara?”.

Kontorslandskapet – Hela havet gungar
Den fysiska arbetsmiljön vet alla är viktig och vi kan vara stolta över våra lagar som skyddar anställda från alltför avskyvärda förhållanden. Men gränserna för vad som är tjänligt sätts oftast av extroverta. Vid ett tillfälle fick min grupp veta att vi skulle flytta in till mitten av kontorslandskapet. Jag skakade på huvudet och magen knöt sig, min chef föreslog lösningen: Skaffa hörlurar! Jag hade velat svara:

Inte nog med att all forskning i världen visar på att kontorslandskap är stressande och avledande för  koncentrationen. Nu ska du sätta mig mitt i värsta springet och bruset, jag kunde lika gärna ta en laptop och sätta mig på perrongen på centralstationen i rusningstid. Exakt hur mycket sämre vill du att jag ska prestera här? Kontorslandskap skapar ju bättre kommunikation eller hur va? Vet du, det passar vissa, men verkligen inte mig och några miljoner svenskar till!

Men du kan inte svara så eftersom hela din arbetsplats, de flesta av dina kollegor och ansvariga lever med uppfattningen att framgångsrika och skickliga medarbetare ska tänka kortsiktigt, vara kommunikativa, anpassningsbara och arbeta snuttifierat med många olika små områden. De ska, vara okomplicerade och ständigt tillgängliga. Medan fördjupning, sammanhang och planering är extra viktiga förutsättningar för att du som introvert ska kunna arbeta effektivt och borde vara helt nödvändigt i en organisation som vill fungera långsiktigt.

Mingeljobba och sluta koncentrera dig så mycket.
Kontinuitet är en annan viktig arbetsmiljöaspekt för introverta. Inom IT-världen är trenden inte sällan att man som det heter ”slicar” upp arbetsuppgifterna i mindre delar. Den officiella anledningen är att man då kan låta flera arbeta med samma huvuduppgift. Arbetsmomenten blir översiktliga, de kan mätas i poäng, en ”hur snabbt jobbar teamet undan sina arbetsuppgifter”- budget kan förbättras. Att detta också innebär en social förändring i arbetsgången, att det finns en mänsklig faktor som att ingen med detta längre kan säga att ”jag skapade det här från ax till limpa” räknas inte. Att komma in i en arbetsuppgift och känna glädje, kreativitet och kontinuitet går förlorad. Är du sjuk en dag och sedan kommer tillbaka för att fortsätta där du var så kan någon annan tagit över och du får börja om med något nytt. För en introvert är det en käftsmäll.  En gång frågade jag mina kollegor:

Men vänta här nu, om ni kokar spagetti hemma, tar ni upp spagettin varannan minut och hänger den på vänt  så att någon annan kan ta över kokandet vid ett annat tillfälle. Tror ni då att ni arbetar effektivt om jag förstått er arbetsmetodik rätt? Eller gör ni som alla kockar i världen skulle göra, bara kokar  klart?

Kollegorna svarade med sin tystnad ”vi förstår vad Mats säger men vi har en metodik som anses inne och modern, den är extrovert och något som vi som extroverta dras till. Om vi nu gillar att mingelprata, varför inte få mingeljobba också, lite här, lite där, lite nu, lite sen, lite hon och lite han”.

Som introvert har du fått lära dig att kreativitet och långsiktighet bara krånglar till det för andra. Din arbetsplikt innebär att du under din arbetsdag främst ska fungera som en utbytbar komponent och sedan bita ihop på tåget hem helt tom och slut inombords. Att metodiken kräver tidsödande koordinering, risken att introducera fel vid ständiga överlämningar är inte prioriterat, det är metodiken i sig som prioriteras och vi vet alla vid det här laget varför,  det genererar mer behov av samordning och möten!

It’s a man’s extrovert’s world
Den framgångsrika medarbetaren är en spegling av vårt samhälle idag. Det individualiserade och ”effektivt” kortsiktiga paradigmet. Introversion är känd sedan Carl Jungs dagar men undertryckt av hundra års framväxande framgångsideal där personliga inre egenskaper som att tänka långsiktigt och arkitektoniskt, att ha framförhållning har fått ge vika för yttre personliga egenskaper som fascinerande attraktiv, dominant, strålande och energisk. Den extroverta karaktärens dragning till berömmelse, status och karriär skapar ett inbyggt motstånd hos de introverta.

 ”Man föds till att vara företrädesvis introvert eller extrovert, det är bara olika sätt att känna sig på hemmaplan”
Björn Hillström psykolog

Den oerhört genuina tron hos så många att det verkligen är något rejält fel på den introverta karaktären går inte att avprogrammera i första taget. I mitt minne finns hundratals av andras tokblickar på mig de gånger jag stått på mig. Sanningen är att introverta varken är blyga, lider av ångest, har en social fobi eller skulle sakna sociala behov men som med sin särart då och då ”stör” den allmänna ordningen.

Rent biologiskt så handlar det om signalsubstansen dopamin som framkallar ett behov av att skaffa sig fler vänner, mer status, klättra i karriären och så vidare. Hos extroverta människor genererar dopaminet en större tillfredställelse och de dras till detta beteende. Det blir som en kick som dock avtar med åldern. Extroverta som kommer upp i 35-40 års åldern vänder sig så sakteliga inåt och söker djupare och långsiktigare värderingar medan introverta förblir mer som de är.

En tredjedel av befolkningen riskerar att utsättas för den extroverta företagskulturen. De befinner sig i en arbetssituation med små möjligheter att påverka med risken för utbrändhet och sjukskrivningar som följd. De till och med diskrimineras av de som retar sig på introverta.

Introfoben
Ju mer man är anpassad till och beroende av den extroverta kulturen desto högre är chansen att man saknar tolerans för introverta. I somliga fall kan det övergå till en syn på den introverta som direkt  obehaglig, missanpassad och i grunden fullständigt olämplig. En slags fobi kan utvecklas eftersom den här typen, Introfoben i sitt inre tycker sig ha all rätt på sin sida. För allt vad den introverta uttrycker är ju mer eller mindre tjänstefel vilket de inte ska komma undan med.  Som Introfob och chef ges man möjlighet att åtgärda detta. Den omtyckta och i korridoren strålande och kommunikativa Introfobchefen känner ett naturligt obehag för den sävliga typen som gärna drar sig undan. De uppmärksammar dem inför alla andra och tvingar på dem representativa och kommunikativa uppdrag för att de ”behöver utvecklas”. De bör helst släpas med på alla möjliga sociala aktiviteter som helst handlar om tävlingar istället för sådant som passar de introvertas  lugnare och mer närvarande karaktär. Introfoben ser det som att de i sitt handikapp behöver social träning. Det är anställda som får sina karriärer förstörda av introfobiska karriärschefer utan intresse för människor och psykologi, anställda som anses som förnäma för att de väljer att äta sin lunch ifred. Det handlar om miljoner svenskar som jobbar under en kronisk andnöd eller utmattning med sjukskrivning som följd.

Utveckling eller likriktning

”Introverta ledare är särskilt effektiva när det gäller att leda människor som ska ta egna initiativ, extroverta mer effektiva när de underlydande har mer passiva uppgifter.”
Adam Grant Psykolog, författare och forskare

En ökad tolerans för introverta  ställer krav på kunskaper och mod bland chefer med personalansvar. Chefer måste våga låta anställda jobba med olika yttre förutsättningar. Man måste skaffa sig en annan mall under anställningsintervjuer. Man måste som person vara beskaffad med tolerans för olika personlighetstyper. Man måste våga anställa och gynna de som vill nå längst och kunna utveckla sig själva till något speciellt, idag får de nobben eller arbetar under ständig energibrist.  Steve Wozniak, grundaren av Apple Computer: ”Du har bäst förutsättningar att utveckla revolutionerade produkter och tekniker om du arbetar på egen hand. Inte i grupp. Inte i team.”

Att arbeta i team såsom jag själv gjort i mer än tio år kan vara fantastiskt. Och mest fantastiskt blir det när alla personlighetstyper tillåts och tillsammans kan skapa samhörighet tack vare sina olikheter och inte för att de ska likriktas.

Skulle ett fredspris till Greta kunnat skapa ett politiskt krig?

Många blev säkert besvikna över det uteblivna fredspriset till Greta. Men hade världens makthavare verkligen kunnat ta till sig Gretas budskap? Nobel önskade ge priset till den som: ”hafva gjort menskligheten den största nytta” men få har nog förstått vilket krig som först måste utkämpas, innan nyttan kan materialiseras. För, har vi egentligen insett vad drottning Greta säger?

– Vi kan inte rädda världen genom att spela enligt era regler, därför att reglerna måste ändras.

– Och om lösningar inom vårt system är omöjliga att finna, kanske vi borde ändra själva systemet. Vi strejkar för att skaka om systemet.

– Det här är bara början. Förändring kommer ske – tro det eller ej.

Unga idealistiska drömmar som man får ta med en nypa salt? Eller är detta månne en reflektion från äldres desillusionerade och druckna omdömen? Citaten är riktiga, men inte för att det är Greta som säger det utan för att alla skapelser har ett utgångsdatum, även det samhälle som vår västvärld vill åkalla som det mest vuxna och förnämsta vi någonsin kan drömma om.

Vi borde förstå att det är dags för en uppgradering när vår civilisation har lärt sig att stjäla resurser från kommande generationer, från andra människor som inte kan försvara sig. Vi borde inse vårt missbruk efter att ha normaliserat ohederlighet en masse för att kunna leva vidare.

•  Vår ekonomi, blodet i vårt samhälle bygger på idén att vi stjäl från framtiden. Vår livsnerv, den ekonomiska tillväxten finansieras av pengar som banker skapar ur tomma intet. Till låneskulder som vi först i framtiden kan jobba ihop till.

•  Vi stjäl resurser från våra framtida samhällen när vi ständigt förbrukar mer än vad planeten kan leverera.

•  Vi stjäl av oss själva när vi varje dag förbrukar det mesta av vår livsenergi på att uppfylla de materiella och ekonomiska förväntningarna. Vi  berövar vår framtids minnen av ett gott, närvarande och väl nyttjat liv och ersätter de minnena med krimskrams och stressade dagsrutiner som vi aldrig kommer kunna byta ut. Vi lämnar kvar minnen som våra framtida jag i tomhet och ångest tvingas plågas över och en historia som våra barn kommer döma oss för.

Grundbultarna i vårt leverne bygger på missbruk. Vi lever i ett drömtillstånd, i en koncensustrans som alltfler håller på att bryta sig ut ur. Världen är programmerad. Vägen framåt handlar om avprogrammering.

Men systemförändring är ingen utopi, det har skett tidigare.

Under 1930-talet stod världen inför gigantiska politiska och sociala problem inte minst USA efter ”Den stora depressionen”.  President Roosevelt genomförde i några omgångar vad som blev känt som The New Deal vilket innebar ett omfattande reformprogram med investeringar i den offentliga verksamheten och regleringar av näringslivet som resulterade i sjunkande arbetslöshet och sociala reformer. Mardrömmen var bruten, optimismen steg, samhället reste sig igen till gagn för alla medborgare då det ledde fram till västvärldens välfärdssamhällen. Sedermera skulle den efterföljande konsumtionskulturen ironiskt nog bli början på den mardröm som vi nu vaggats in i.

Den här gången kan vi dock inte lobba och förhandla på samma sätt. Moder Jord kröker inte rygg inför krav på en realistisk övergång eller en mjuk exit.

Ett fredspris till Greta skulle ställa krav på en politisering av hennes budskap och början på ett politiskt krig. I uppgörelser om en kommande systemförändring så kommer bruna, blåa, röda, gröna, republikaner, demokrater med flera ryka ihop i tidernas slag. När experter och Moder Jord till sist tvingat ner politiker på knäna och de tvingas borra allt djupare ner i vår civiliserade grund och hundra år gamla politiska och ekonomiska gatstenar måste sprängas bort så har de alla glömt Greta. De kommer att slåss för sina ideologiska övertygelser snarare än för människans väl.

Hatet mot Roosevelt från isolationistiska krafter under 30-40 talet är i grunden detsamma som det som Greta får utstå idag. Det kommer från de bittra, rädda och oroliga. De konservativa realisterna utan alternativ. Men utgången på den kommande striden är given ”tro det eller ej”. Slagfältet blir dock inte vackert att skåda.

Mycket talar för att Greta får nästa års fredspris. Klimatproblemet är då mer etablerat, insikterna fler och desperationen större. Det skulle vara det Nobellska etablissemangets rop på hjälp. Ett rop efter struktur och tydliga insatser.  Lyxfällan måste ordnas upp och alla de som inte vill sätta stopp för vår civilisations stölder och brottsliga beteende ska heller inte ges inflytande i vårt samhälle. I ett återvunnet parlament kommer politiker kunna stifta lagar och styra upp de delar av samhället som är till gagn för alla. Vad som finns i plånboken är vad vi har. Det jorden kan erbjuda idag är vad som bjuds.  Människor ska kunna leva i nuet utan att tyngas av de ekonomiska ok som framtiden tvingar dem att bära på.  Att handla på krita är på väg tillbaka som en oseriös lösning.

Bli klar med Brexit och sluta skäm ut demokratin

brexit
Det är 3 ½ år sedan britter röstade för ett utträde och fortfarande har det brittiska parlamentet inte kunnat leverera vad väljarna beställde. Det ingick inte i omröstningen att klara ut HUR det skulle gå till. Om det exempelvis skulle vara en hård eller mjuk Brexit. Det ingick bara ATT det skulle bli av. Det är det politiska systemets uppgift att  ombesörja såväl HUR som ATT det blir av. Och man har misslyckats med båda uppgifterna.

Och anledningen är främst det vi från alla håll i världen kan ta del av i nyhetssändning efter nyhetssändning.  En gränslöst plågsam process där vuxna i rummet beter sig som egoistiska ungar. Underhusets medlemmar inklusive talmannen har skapat något som kan liknas vid en parlamentarisk statskupp som ger dem möjlighet att dagligdags skapa nya förslag för att sedan rösta nej till dem. Vi ser ett parlament där allas särintressen ges chansen till att få villkora och blockera. Vi ser en regering som inte får regera, en opposition som älskar att trotsigt säga nej. Vi ser parlamentariker utan någon som helst respekt för väljarnas beslut. Nej istället lägger inte sällan politiker och många media skulden för Brexiteländet på folket, de röstade fel och skapade detta kaos.

Anti-Brexit-anhängare söker en ny folkomröstning fast problemet uppenbarligen är parlamentets och politikers. Vad skulle en ny folkomröstning vara annat än en andra chans för remainers och en våt dröm för hela det Europeiska etablissemanget att tjuvaktigt kunna bråka till sig sin vilja. Sjuttio procent av britterna tror heller inte att detta skulle hjälpa. Britter är också lika delade i frågan om att lämna EU som 2016 även om det svängt till en marginell majoritet för remainers. Alla förstår att man inte kan ha nya folkomröstningar allteftersom opinionen förändrar sig marginellt.

Alla har påstått att de velat få till ett nyval, men bara om man får det på just sitt sätt. När det i dagsläget är utlyst till den 12:e December, om det nu blir av, så är det inget annat än ett rop på hjälp och inte något som kom till av respekt för väljarna. Parlamentet har helt enkelt kraschat sig ut ur Brexit-röran. En röra som lika gärna kan fortsätta i evighet efter valet ifall samma parlamentariker tar plats igen. Men kanske man ska glädjas över att nyvalet i december blir av för det har ju rapporterats att det kan störa barnens julshower och att det är så mörkt och kallt ute då!

I mina mest förbjudna fantasier ser jag en internationell politisk saneringsbrigad som från ingenstans med ett dån spränger upp ett hål i väggen på underhuset och med högtryckssprutor spolar rent därinne. En demokratins egna säkerhetsstyrkor som sedan placerar in nya parlamentariker som agerar på uppdrag av väljarna. Där administratörerna av beslut, parlamentarikerna,  är underställda besluten och inte tvärtom.

Order! Order!

Men det är fler än mig med mörka tankegångar. Enligt undersökningar gjorda av Cardiff University och University of EdinburghBrittiska så tycker väljare, oavsett om de är för eller emot Brexit, att ”risken för att parlamentsledamöter ska utsättas för våld”,  ”är en risk värd att ta”!

Storbritannien, det är dags att släppa taget om EU nu. I obalanserade relationer kommer man till en punkt där det gör ondare att vara kvar än att hålla ihop. Det är bättre att lösa ut spänningarna, dela på sig och utifrån detta finna en ny mark att arbeta ifrån. Hela Europa får just nu dagliga doser lära sig att vår demokrati och våra parlamentariska system inte längre levererar. Att det poppar upp extrema politiska alternativ i spåren av detta är följden som ingen av de som försvarar utvecklingen sedan fegt ska skylla någon annan ”extremistisk kraft” för.

Brittiska politiker blockerar nu EU och hela Europas arbete. Ni måste faktiskt flytta på er!

Det är samtidigt beklagligt att Storbritanniens ska lämna EU eftersom jag tror att alla internationella krafter, inte minst Storbritanniens, krävs för att mota de största hoten mot mänskligheten. Klimatet, finansindustrin, extremistiska krafter och ett minskat förtroende för demokratin. Det senare späs nu på för varje timme som går. Tröttheten över politiker i Storbritannien kommer, om det inte redan gjort det, att nå samma nivåer som i exempelvis Grekland efter valet 2015 eller som i dagens protesterande Chile och andra delar av Sydamerika.

En ny demokratisk ordning med ett djupare engagemang för väljare med chans till större inflytande i politiken, med delaktighet i sociala och ekonomiska frågor är det enda som kan återge människors respekt för politiken och parlamentarikerna. Storbritannien hade behövt för att kunna driva på detta i EU. Istället blir de ett varnande exempel.

Det politiska etablissemanget får den misstro de förtjänar

Misstron_de_förtjänar
SD kan i opinionssiffrorna snart vara ikapp Socialdemokraterna och är redan Sveriges största parti bland män. Man skulle kunna vänta sig utbredda debatter om hur detta kunde ske. Förklaringarna från analytiker i media begränsar sig dock till aktuella ämnen som gängvåld och immigrationsfrågor. Men trots att allt fler partier tagit till sig SD:s syn på immigrationsproblemen och gängvåldet så ökar stödet för SD. Det kan bara förklaras som ett mer allmänt utbrett missnöje mot ett politiskt förlamat etablissemang som med en misslyckad attityd lockar allt fler till det parti de mest av allt tar avstånd ifrån.

Den alltmer krackelerade strategin för att hålla SD utanför består i att ta över SD:s ståndpunkter och formulera om dem signerat de politiskt trovärdiga. Samtidigt håller man dem retorisk på en ”extremistiska krafter”-nivå. Och ifall SD kallar sig för offer, vänd på det och säg att de fått chansen att ta på sig offerkoftan. Då blir det de som är de fula strategerna, inte kritikerna.

Är det möjligtvis fler än mig som ser hur denna fullständigt hopplösa strategi håller på att bjuda in till ett rekord i politiskt missnöje i vårt samhälle. SD kan vara Sveriges största parti inom kort och de andra partierna uppträder som ett fotbollslag på väg att bli helt utskåpat. Ömsom ett apatiskt försvar och ömsom meningslösa långbollar. Publiken skakar på huvudet, lämnar den etablerade arenan likt politiska flyktingar i riktning mot SD.

Jag tror vi måste ta ett snack om det här.

Och då tänker jag inte på SvT:s nya satsning ”Sverige möts”:
”… via Sverige möts matchas du ihop med en person som inte alls tycker som du. Vill du vara med?”

Många tänker nog: Jo ifall jag får träffa de som för dansen i samhället, inte grannen! Det är bra med horisontella möten med just nu är problemet vertikalt, de utan inflytande vs de som har. Klimatförnekarna mot Klimatalarmisterna. Landsbygdsbilister mot finansdepartementet och bensinskatter. Löntagare mot finanseliten. Utmattningssjukskrivna anställda inom skola, omsorg och vård mot budgetansvariga chefer i landsting och kommuner.

Sverige håller på att få ett ordentligt uppsving för högerpartier. Vem trodde det för tio år sedan?
Har värderingarna svängt om? Har folk slutat tro på rättvisa, jämlikhet och andra vänsterideal?

Nej det tror jag inte men när ännu mer fundamentala behov såsom trygghet, respekt och en upplevelse av värdighet sätts på spel så tar det över. Mänskliga behov kommer alltid att väga tyngre än de politiska sakfrågor som Vänstern eller Mp kan erbjuda. En rättvisepolitik, en ekonomisk jämlikhetspolitik som inte kan integreras med humanistiska grundförutsättningar är dömd att misslyckas. När parlamentariker separerar sig från väljare förlorar demokratin sin guldreserv. Ett politiskt kreditsystem skapas där politiker och media älskar att saluföra begreppet demokrati  utan att  längre ha en robust täckning för det.  Att låna ur demokratikassan utan att lyssna till väljare, utan att betala tillbaka med hörsamhet och justa medel  har fört oss till ett politiskt klimat där självupptagenhet och politik som tävlingsform är vinnaren. En politisk lånebubbla som är på väg att spricka.

Det finns en utbredd misstänksamhet mot klimatdebatten i dessa SD-läger med omnejd. Men man är inte emot att förbättra miljön, man är emot vad man tror att de globala lösningarna ska leda till. Att deras värld ska snärjas, att deras synsätt ska censureras och tryckas dit än mer av inte bara ett svenskt etablissemang utan av ett etablissemang mäktigare än något annat. Tal om rättvisa för dem är ett hån, jämlikhet för dem är humbug, omtanke gör dem bara ont.

Vi ser ett missnöje som utan att den är ideologiskt medveten fått fäste i en mer tydlig, hierarkisk och peka-med-hela-handen-politik, den som högern erbjuder. Men högern erbjuder också någonting som väljare alltid känt sympati för, en tro på sin egen politik hellre än att bara klanka på andras. En rak höger uppskattas mer än en osäker vänster, men inte för att den är höger utan för att den är rak och tydlig i tider av förvirring. Det är i grunden alltså inte en högervåg vi ser, det är en misstroendevåg som generar en lust att skynda till närmaste utsträckta hand att hålla i.

När Sjöstedt säger att SD har rasism som affärsidé så har han just sparkat till uppemot 1 miljon väljare som känner sig kränkta , de flesta av dem människor drabbade av den ojämlikhet han så gärna vill bekämpa. Det är många som väntar på en rak vänster. Säg JA till det ni står för, säg NEJ till vad ni inte står för, uppträd med integritet, sluta håna, se de marginaliserade i ögonen, respektera deras gissel och återintroducera solidaritet mellan människor.

Och SvT, er nya satsning borde ha parollen: ”… via Sverige möts matchas du ihop med en person som inte alls tycker som du men SOM BESTÄMMER ÖVER DIG. Vill du säga ifrån?”