Det svenska lobbyingträsket

Lobbying-Good-Bad-01

Lobbyismens påverkan börjar äntligen få lite gehör i Sverige. Tyvärr så förbises annars den här typen av korrumperande effekter på demokratin av det offentliga samhället.

Anledningen är att vårt politiska och ekonomisk etablissemang och till viss del det mediala inte vill diskutera demokratifrågor eftersom de är för grundläggande och har för breda perspektiv. Det skulle lätt kunna leda till systemkritik och att någon kommer på tanken att utkräva strukturella förändringar. Ungefär som med den ökande psykiska ohälsan vars problem ständigt återförs till arbetsplatser och individer istället för till en ohälsosam samhällskultur. Breda perspektiv och långsiktiga förändringar är sällan något som politiker, reportrar eller analytiker rör vid. Nej, då är det bekvämare att låta lobbyingproblemet återföras till Liberalernas Nyamko Sabuni, till personen, så att de smala perspektiven kan säkras.

Vi har fått ett moln av olika aktörer som med åren tillåtits hacka sig in i den politiska vardagen, in i riksdagshuset, in i partier och som långsamt försvagat demokratin genom att göra den alltmer otillgänglig för väljarna. En politisk kultur byggd på kontakter, konkurrens och tjuvspel. Inga ansvariga vågar säga ifrån eftersom man faktiskt kan vinna fördelar i den politiska tävlingen om man utnyttjar policyexperter och lobbyister och man föredrar då att stanna innanför den här outtalade koncensusen. Det är samma förlamande normalisering som gör att riksdagen inte är förmögen till några som helst radikala förändringar i samhället. Men man är samtidigt väldigt noga med att täppa till truten på alla de som ser hur ett folkligt inflytande i samhället är på väg att tyna bort. Med varningar för en populistisk ”elit vs befolkning”-diskussion så får vi lära oss att det är farligt att uppleva en allmän känsla av maktlöshet inför hela samhället på en gång.

Vi ser hur klimatproblemen är på väg att hota våra livsmiljöer och hur insatserna mot Coronaviruset blottar en ekonomisk struktur som löser problemen genom att köra igång sedelpressarna. Men var finns täckningen för sedlarna? Den finns inte är svaret. Ett ekonomiskt tilltag, så absurt att det borde vara föremål för en polisanmälan, men som normaliserats liksom lösningen, att skjuta problemen på framtiden.

Jan Scherman gjorde ett bra försök att berätta om lobbying och dess effekter på demokratin med sin SvT-serie ”Länge leve demokratin”.  Men tyvärr har vi i Sverige inte varit tillräckligt mogna för att se detta fenomen. När man i resten av världen ledigt kan använda ord som etablissemang eller oligarkier (nej det är inte högernationalister eller liknande jag menar) för att belysa den komplext  sammansatta grupp av inofficiella aktörer, så är vi fortfarande kvar vid de vanliga snuttifierade iakttagelserna från SvT:s Mats Knutsson eller Elisabeth Marmorstein. Kliniskt, kontextuell igenkänning och reducerat till gällande politiska koncensus och samhällssyn. Inget att kommentera, allt är normalt i god anti-populistisk anda.

Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna med Daniel Suhonen som frontfigur, det mest radikala vi törs släppa fram i Sverige, förelår i en debattartikel på DN ett offentligt lobbyregister med full transparens för alla kontakter mellan politiker, högre tjänstemän och representanter för organisationer, bolag och konsultbyråer. Även Max Andersson,  styrelseledamot i  Partiet Vändpunkt föreslår något liknande. Det skulle kunna bli en början på en demokratisk smutstvätt med ett tydligare fokus på transparens och på medborgardemokrati. I övrigt syns det, som man kunde vänta efter några veckor efter SvD:s avslöjande, att de flesta somnat om medan visaren på den demokratiska barometern stadigt rör sig mot ”jordbävning”.

PR-byråer,  lobbyister, tankesmedjor, tidningsägare, EU-beslut bakom stängda dörrar, politiker som så fort de lämnat ett uppdrag syns i styrelser för de företag som just sett till att hålla 99% utanför inflytande, är vad som de facto styr Sverige idag. Och de som inte vill diskutera saken är inte sällan själva involverade i någon av ovan inofficiella aktörer. Kanske de har en karriär på gång och inget vill riskera.

Lobbyingträsket i Almedalen med wannabes bland kommunanställda, politiker och näringsliv  som minglar sig runt efter inflytande fick till sist några politiker att våga tacka nej. Ett uppvaknande som måste ta ny fart annars är risken är att lobbyistdebatten stannar vid Liberalerna, till att i vanlig reduktionistisk ordning belysa endast en rutten planka i golvet. Finns det fler, hör de ihop, gungar allting?

De etablerade röster som med alla medel söker vinna företräde i denna demokratins Kiviks marknad och samtidigt ska vara vuxna i rummet och varna för populistiska krafter borde kanske fundera på ett annat jobb.

Sverige och den europeiska överklassen

UpperClass
Även publicerad på ETC

Coronakrisen har krympt den internationella empatiförmågan och länder skruvar nu in sig i var sitt hörn i pur protektionism och nationalism. Sverige för den dansen, man tillhör den ”den snåla fyran” i Europa och utmärker sig som tillhörande en europeisk överklass.

Sverige har positionerat sig i EU:s Coronakrisarbete som tillhörande ”den snåla fyran”, de länder som minst vill stödja Sydeuropa, tillsammans med Nederländerna, Österrike och Danmark.

Det utbredda stödet för nationalism i Europa och i Sverige får därigenom ytterligare bränsle. Att dela på bördorna i kristider kan vi möjligtvis tänka oss här hemma men inte tillsammans med Europa. Den svenska inställningen håller den europeiska ”klasskampen” vid liv, vi, de förmögna bland nordländerna mot de fattiga sydländerna.

– Det är svårare att dela med sig när det råder brist hemma, säger Löfven.

Jo det klart. Svensk sjukvård är ju bara en av de framgångsrikaste i världen mätt i överlevnad för våra vanligaste sjukdomar. Den för Coronadrabbade dedikerade Älvsjö-mässan med plats för 600 patienter står öde. Svenska statsskulden ligger på ca: 35% medan man i Sydeuropa ligger mellan 100-170%. Arbetslösheten är upp till den dubbla i Sydeuropa. Jo Löfven, vad består den jämförbara bristen av, tacoskal till fredagsmyset?

I ett nedstängt Italien sjunger man O solo mio från balkongerna. Här hemma sjunger finansminister Andersson lovord om den svenska statsskulden, ”Pengar rullar in det går bra nu…”. Det är partiet med den röda rosen och regeringens tydliga ståndpunkt. Gärna fred och frid i Europa bara vi slipper betala för det. EU:s ”snåla fyra” förstärkt med svenskt kallt stål vet hur ”tiggare” ska tas.

Vem ska välta borden i månglarnas tempel i Bryssel? Någon måste göra det innan EU rostar bort, innan alla de sprickor av ilskor, misstroenden och demokratisk urvattning får fredsprojektet i Bryssel att gå i bitar.

”Coronalån” tvingas alla länder ta till i någon ekonomisk mening men vem ska bära lasten? Hur många länder ska efter Coronakrisen tvingas in i fler budgetproblem med nedskärningar, social misär och ojämlikhet. Alla vet vad följderna blir av detta: Människor som känner av rädsla, människor som misstror sina medmänniskor, människor med en bristande tro på de etablerade krafterna och slutligen rasism och fascism?

Strategin med de styvnackade återbetalningskraven är redan ett beprövat misslyckande Europa borde lärt sig av. De nyligen publicerade  privata inspelningarna (Euroleaks) av Eurogruppens förhandlingar med Grekland 2015 får nackhåren att resa sig. Förhandlingstekniker som man bara trodde maffian var förmögen till. Sånt här måste upphöra. Det skadar Europa och tron på en representativ demokrati.

De ekonomiska lösningarna i spåren av Coronakrisen måste genomsyras av solidaritet och delat ansvar, inte av protektionism. Människor kommer behöva kontanter och riktiga pengar finansierade av EU för att snabbt klara av att mota de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Men det behövs också lån. Euroobligationer skulle kunna tillföra ännu mer kapital och framförallt tillse att det blir en politisk kontrollerad fördelning. Men båda dessa lösningar är vad Sverige ytterst stretar emot.

Aldrig förut har Europa haft ett sådant starkt behov av en politisk och demokratisk transformering.
Ständiga folkliga protester, psykisk ohälsa och agg är den kultur som just nu breder ut i sig i folklagren. Det är åratal av en europeisk konsensus om att låta finansiella och politiska krafter, en internationell oligarki, få sätta den politiska, ekonomiska och sociala ordningen i EU och Europa. Coronakrisen har nu visat:

  • Hur europeiska politiker snabbt kan förvandlas till dogmatiska och auktoritära ledare.
  • I vilket neurotiskt tillstånd våra samhällen befinner sig i. Coronainfektionen är jämförbar med tidigare influensor men plötsligt så uppträder politiker, media och människor som högspänningsledningar. Behovet av en Europeisk mindfullness är påtaglig. Men det är svårt att skapa ett lugnt, långsiktigt, närvarande och hållbart samhälle med samma politiska verktygslåda som nu kommer att fylla på med mer stress och oro.
  • Varför så många klimatkonferenser har misslyckats. Anledningen till det genuina misstroende från fattiga länder i världen som behöver klimatstöd från de rika gestaltas nu av nordeuropeiska politiker. Coronaproblemen delar Nord och Sydeuropa. Klimatlösningarna delar rika och fattiga länder.

De ekonomiska och sociala följderna av Coronakrisen liksom klimatkrisen kommer att driva våra samhällen ännu djupare in i misstroende och en nationell protektionism. Men lösningen är inte att följa reptilinstinkterna, lämna EU och öka på nationalism, utan att istället med rak hand och tydlighet sätta fingret på de mekanismer och den oligarki av banker, politiker och teknokrater som bortom statsgränser och demokrati är på väg att försätta Europa i en situation där konflikter och krig väntar runt hörnet.

Det verkliga viruset och den pandemi av sociala och ekonomiska ”infektioner” kommer liksom den biologiska att få fäste även i Sverige tids nog. Att sitta i baksätet med Tyskland som förare och sjunga: ”Vi har det bra, vi här bak i bilen” tillhör ett passerat paradigm. Det verkliga Europa kommer vi inte undan.

De kan om de vill

Även publicerad i GöteborgsPosten

En dystopisk overklighetskänsla har kopplat sitt grepp om oss och samhällets engagemang, i form av stödpaket och drakoniska och snabba förändringar, är extraordinärt. Etablissemanget kan om de vill, men tyvärr inte när det gäller klimatet, skriver Mats Sederholm, författare och aktivist.

När Coronakrisen rasar runt omkring oss ser vi hur politiker, myndigheter och media har ställt om och gripit in mycket resolut för att försöka undvika att katastrofen blir som i till exempel Italien. Så här bara ett halvår efter Fridays For Future:s arrangerade globala klimatmarsch så kan vi konstatera att de som sitter på makten att förändra kan om de vill minsann.

Enligt WHO 2015 så dödar klimatförändringarna 250 000 människor varje år och alldeles troligt ännu fler. Att klimatproblemen dödar långt fler människor än Corona rycker man gärna lite på axlarna åt: ”Ja du, det är ett problem det där men nu måste vi tänka på sysselsättningen, ekonomin och tryggheten.” Men plötsligt, på bara några veckor så försvann problemen.

Och inte minst, nu får äntligen experterna spela huvudrollen. Vem har inte fallit för den självständigt tänkande och faktaförankrade smittskyddsexperten samt WHO-rådgivaren Johan Giesecke som var och varannan morgon avväpnar våra rusiga journalister med enkla och lugnande fakta.

Kunde man tänka sig, att dagen när politiker troget lyssnar på forskare och experter och agerar därefter, skulle komma. Jag älskar det. Lugn avslappnad saklighet långt ifrån det alltmer polariserade samhälle där vi antingen får fantasieggande teorier på sociala media eller tvångsmässigt politiskt korrekt tyckande från gammelmedia. Nej nu får det kosta vad det vill, experterna vet hur man räddar liv, håll tyst och följ efter.

Vi ser flygplan som står uppställda på rad utan att lyfta, folk som kan få jobba hemma, slippa möten och som Anders Ygeman uttrycker det: ”Få någonting gjort”. Vi har fått färre bilköer och hör om smog som löses upp i storstäder. Var det inte det här vi drömde om för bara några månader sen? Klimatsäkert, mer livskvalitet och ifall vi hade haft basinkomster i våra samhällen också utan en ekonomisk oro. Tänk er den klimatbeslutsamhet där miljarder kronor plötsligt trollas fram över några dagar för: ”vi har råd nu”.

De kan bara de lägger manken till. Tyvärr lurar stora faror i dessa räddningsinsatser. ECB:s (Europeiska riksbankens chef) Christine Lagarde berättade stolt att man fått fram 750 miljarder euro för att säkra tillgångar till krediter. För det där med nödlån arrangerade av EU har vi ju en viss erfarenhet av. När krisrubrikerna lagt sig och vardagen är tillbaka så är det bankerna som tar hem vinsten och medborgarna som får betala notan. Teknokrater, finansiärer, bankirer och politiker som sitter i samma båt gör upp bakom stängda dörrar. Coronaviruset synar ett kortsiktigt krissystem där lösningen är att ta pengar från framtiden som några andra måste betala. Åter igen ska människor tro att det råder brist på likvider.

Skulle man inte kunna tänka sig att de som sitter på miljarder av kapital som inte gör något annat än att samlas på hög skulle kunna lätta på plånboken, bara lite grann? Och varför kan inte en enda av alla dessa journalister som svurit att bevaka makten höja sig över gällande flåsiga ekonomiska problematik, och kräva svar på de här frågorna.

Jacob Wallenberg tyckte häromdagen så här om saken:

”Det här handlar om Force majeure, så här måste det allmänna gå in. Vad det privata kan göra får vi se sedan.”

Alltså, skattebetalarna får börja. Han sjunger ur samma nothäfte han och de sina alltid gjort. Och när samma lilla krets av finansiell elit kritiseras för sina avgångsvederlag så hör man dem gärna säga, ”Det är ju vi som tar riskerna, glöm inte det”. Fast inte i dag va.

När Löfven håller tal till folket och uppmanar till samling och ansvar så gör han det utan en hållbar verktygslåda. Han vet att de största ekonomiska resurserna inte får utnyttjas varken för att rädda liv i Coronavirusets spår eller i klimatdödens.

Allt tycks handla om den där kurvan, antal insjuknade under en viss tid som inte får bli för brant så att vården inte hinner med. Klimatdöden däremot, den är i det närmaste perfekt eftersom den kurvan är så svag och offren så jämnt utspridda att ingen ansvarig behöver lägga märke till den.

Coronakrisen berättar för oss att den politiska viljan, myndigheters kraftansamling och den offentliga enigheten finns där. Däremot saknas den ekonomiska och demokratiska struktur, det instrument som ger politiker och offentligheten möjlighet att i kristider nyttja stora kapitaltillgångar. Likviditeten som småföretagare och snart även privatpersoner i arbetslöshetens spår ropar efter. Detta systemfel blockerar också utsikterna för att klara klimatkrisen liksom en stegrande missnöjes- och demokratiskris.

#Euroleaks. Förra finansministern läcker hemliga ljudinspelningar från Eurogruppens möten

diem25_transparency

Även publicerad på ETC

Den grekiska före detta finansministern Yanis Varoufakis publicerar den 14:e Mars ljudinspelningar från hans förhandlingar med Eurogruppen 2015 som senare ledde fram till en grekisk  folkomröstning, nyval och hans avgång som finansminister. Degraderande avslöjanden om EU:s maktspråk som fem år senare riskerar att förstärka Européers misstro till EU.

Yanis Varoufakis noterade under sina kontroversiella förhandlingar med den så kallade trojkan (EU-kommissionen, IMF, ECB) under våren 2015 att det inte skrevs ner några offentliga mötesprotokoll och började då själv spela in samtalen på sin mobil. De kommer nu att läggas ut på en publik webbsida tillgängliga för journalister och privatpersoner.

Inspelningarna bekräftar européns upplevelse av att det knappast är den vanliga människan som sitter i framsätet när det beslutas om människors ekonomiska, sociala eller klimatrelaterade framtid. Detta i en tid när inte ens varannan europé har förtroende för EU.

Så varför väljer Varoufakis att publicera inspelningarna nu, fem år efter de stormiga förhandlingarna?

Anledningen är det nya konservativa grekiska regeringspartiet Ny Demokratis nedskärningspolitik och beskyllningar av Varoufakis agerande när han 2015 motsatte sig trojkans program för nödlånen och inte skulle ha uppträtt korrekt mot sina Europeiska finansministerkollegor. Beskyllningar som Varoufakis, professor i ekonomi och numera parlamentariker i det Grekiska parlamentet för partiet Mera25 (DiEM25), kallar för Fake News och som han nu fått nog av.

Varoufakis i det Grekiska parlamentet i Februari:
Ni har i fem år ljugit om vad som skedde under dessa Eurogruppmöten.  Nu bygger ni  ert åtstramningspaket på de här felaktigheterna. Av den anledningen och innan parlamentet röstar på de här förslagen så är det såväl parlamentsledamöternas rätt och skyldighet att exakt få veta vad som sas under dessa Eurogruppmöten.

Därefter sparade Varoufkas, av den Grekiska högsta Domstolen legitimerade inspelningarna, på ett USB-minne som i ett slutet kuvert överlämnades till talmannen. Men de blev snabbt återlämnade till Varoufakis som ett ”oacceptabelt tilltag”.

En del av samtalen finns med i hans bok ”Adults in the room” liksom i filmen (2019) med samma namn. Att avslöjandena är känsliga kunde filmens regissör greken Costas-Gavras vittna om. Han blev inbjuden till lunch av en av Merkels rådgivare Klaus Regling som uppmanade Costas-Gavras att inte göra filmen eftersom den enligt honom inte återgav sanningen. Costas-Gavras förklarade att han lyssnat till Varoufakis ljudinspelningar vilket bekräftade Varoufakis sanna vittnesmål. Regling blev nu i februari  under en av Europeiska rådets  presskonferenser tillfrågad om de kommande ljudinspelningarna och hoppades på att Varoufakis inte hade något nytt att avslöja. Den före detta finansministern vill med #Euroleaks berätta för Europas befolkning:

  • Hur en liten klick, några tiotal personer utan omvärldens insyn och utan en demokratisk förankring kan bestämma över miljoner människors vardagliga ekonomiska och sociala öden.
  • Att de människor som tar beslut om skatter och monetära angelägenheter egentligen inte förstår sig på ekonomiska realiteter och ännu mindre har som uppsåt att tjäna medborgarna.
  • Det kan hända igen i vilket EU-land som helst.

Varoufakis förklarar i en intervju med nuvarande DN-skribenten Katrine Marçal 2017 att den dåvarande tyska finansministern Wolfgang Schäuble delaktig i Eurogruppens förhandlingar liksom sina finansministerkollegor inte hade något annat val än att påtvinga Grekland villkoren för det nya nödlånet. Man var tvungna att försvara en Europeisk makroekonomisk modell eftersom de annars skulle riskera människors minskade förtroende för etablissemanget. Schäuble  erkände senare att Varoufakis gjorde rätt i att vägra skriva under avtalet om det nya ekonomiska programmet. Christine Lagarde direktör för IMF sa under förhandlingarna 2015 till Varoufakis: ”Ditt förslag till program skulle kunna fungera men Yanis, vi har investerat så mycket politiskt kapital i detta att vi inte kan ändra oss”.

Inspelningarna ger verklighet åt miljoner Européers syn på EU som ett korrupt etablissemang. Varoufakis anser att EU riskerar att förlora ännu mer trovärdighet. Det kommer att spä på EU-skeptikers och högernationalisters berättigade syn på EU som en toppstyrd och odemokratisk institution.  Risken är att opinionen för att fler länder ska lämna EU kommer att förstärkas om inte EU på ett radikalt sätt förändras inifrån med ökad transparens och med en tydligare förankring till Europas folk.

Publiceringen är, menar Varoufakis, en chans för Europas unga som studerar ekonomi och internationella affärer att skaffa sig ovärderliga insikter. Eftersom demokrati inte är möjligt utan transparens menar Varoufakis att detta också är en gåva till Europas sanna demokrater.

Hyckleri i grönt

GreenDeal

Klimatkatastroferna kommer farande mot jorden som en komet. Våra styrande låtsas fortfarande som om det här ska lösas med grönmålning samtidigt som man kelar med Greta. EU:s Green Deal är ett hyckleri i grönt som etablissemanget vill att vi ska frälsa. De nödvändiga systemförändringarna fortsätter man att hålla utanför debatten och man kommer att göra allt för att stoppa nödvändiga strukturella förändringar i samhället.

Fram till idag har Greta erkänts som en stor inspiratör av nästan alla politiska läger i västvärlden. Hennes yttranden om systemförändringar har dock bemötts med total tystnad.

Tregraders-kometen med omfattande flyktingströmmar, vattenbrist, krig om naturresurser, utrotning av fler djurarter och skövlande av vår natur är på väg rakt mot jorden. Den kommer att slå ner om det inte sker en radikal förändring, men våra ekonomiska och politiska makthavare har inga radikala förändringar att erbjuda. De försöker ändå marknadsföra sig själva som myndiga, kunniga och med stora gröna satsningar och optimism för ”tekniken finns” eller hur va?

Man menar att det är stora gröna investeringar och innovation som ska lösa klimatfrågan. Men trenden i de industrialiserade länderna är att företag slutar att investera, de samlar sina vinster på hög i en allt större utsträckning enligt IMF. Det senaste är så kallade ”superstar firms” exempelvis Blackrock, Google och Apple som köper upp mindre företag, som skapar monopol på teknologier och fyller på sitt sparande utan att investera. Kapital samlas på hög istället för att kunna bidra till att lösa ojämlikhet, klimatorättvisa, tillitsproblem och leda till ett genombrott i klimatförhandlingarna. Bara i USA ligger det 4 biljoner dollar i storföretagens ”kassavalv”. Vi ser ingen politisk vilja till att förändra dessa strukturella problem varken i USA, Europa eller i Sverige. Men inför allmänheten vill alla kela med Greta och framstå som innovativa.

Senaste exemplet är  EU:s klimatsatsning Green Deal marknadsfört som Europas motsvarighet till att ”sätta en människa på månen”. EU ska som det heter ”stimulera och facilitera” ihop 1 biljon Euro under tio år som ska leda till CO2-minskande satsningar. Det kan låta ambitiöst men man måste fråga sig var de verkliga prioriteringarna finns. Är det klimatet eller storföretag och banker man värnar om? En biljon euro för att rädda världen kan jämföras med det fyra gånger större beloppet 4,2 biljoner Euro som sköts till för att rädda bankerna mellan 2009 och 2013. Biljonen man nu skyltar med är inget man avsätter, det är ett löfte till banker att gå in som risktagare för privata investeringar. Alltså, allmänheten tar riskerna för banklånen medan företagen nyttjar finansieringen och kan fylla på sina besparingar. Det som de facto tas från EU:s budget är inte en biljon utan endast 7,2 miljarder Euro vilket kan jämföras med de 29 miljarder Euro som samtidigt satsas på en miljöfientlig gasinfrastruktur. ”Månlandningen” är inget annat än rökridåer och ett hyckleri.

Klimatkorrespondenten och SvT-journalisten Erika Bjerström klassificerade nyligen Greta Thunberg som vänsterpopulist trots Gretas övertydliga hänvisningar till klimatforskningen. Hennes argument är att Greta tar upp rättvisefrågor, att hon påpekar att det faktiskt är ”en fri opinion som bestämmer i världen” och konsekvent kritiserar våra ekonomiska och politiska makthavare och således, som Bjerström uttrycker det, inte ger människor något hopp. Hon hade önskat att Greta i stället skulle välsigna just EU:s Green Deal.

Nej det är inte människors protester eller aktivism vi ska ty oss till eller ungdomars krav på systemförändringar vi ska tro på. Vi ska istället fortsätta förlita oss på en kombination av vad som alltmer utvecklas till en centralstyrd kapitalism med verkställande politiker i grön makeup, banker och teknokrater. Som individ ska du istället befatta dig med alla skuld- och skambegrepp. Vi borde inte ens skaffa oss barn eftersom de liksom halogenlampor förbrukar onödigt mycket energi. Livet självt ska offras medan visioner om en ny nödvändig samhällsordning till varje pris måste undergrävas och dess kritiker fösas åt sidan. De styrande kommer inte att flytta på sig. De kommer inte att verka för systemförändringar som ger oss ett samhälle där människor har handlingsföreträde och rätt till en frisk planet. Davos-gräddan, parlamentariker, myndigheter, journalister och tankesmedjor kommer tvärtom och allt tydligare att möta sådana tankar med motstånd.

Klimatproteströrelsen Extinction Rebellion (XR) klassades av den brittiska liberala tankesmedjan Policy Exchange som en extremistorganisation som vill bryta ner liberala idéer. Men även National Counter Terrorism Policing Network, en brittisk terroristbekämpningsgrupp anser att XR är en extremistorganisation tillsammans med nynazister och islamiska terrorgrupper.

Hur länge dröjer det innan turen kommer till Greta och Fridays For Future? Hur länge ska samhället tillåta en yngre generation lyckligt befriade från etablissemangets förgiftande realism, att öppet prata nedsättande om de styrande? Våra public-service-media låter en etablissemangspolitisk kritik av Greta framstå som neutral medan Gretas yttranden om rättvisa, om att lita till människors förändringsförmåga och forskning ska ses som politiskt vinklad populism. Ett försök till tankerokad av opinionen i syfte att hålla kvar människor i en hopplös tro på det omöjliga.

Smilande filantropers klimatgåvor, politiska klimatlöften i grönt glitter och nya bankaffärer lurar dock allt färre.

Nyvänstern släpper fram de ”destruktiva krafterna”

Vänstern måste ta arbetarnas oro på allvar, menar debattören. ”Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem”.  Bild: Erik Mårtensson / TT

Även publicerad i ETC

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna (”Vänstern”) har sett bättre tider. Det nya politiska och sociala landskapet verkar passa dem ovanligt dåligt. Bilden är likadan i hela Europa. I Sverige föredrar majoriteten av LO-medlemmar ett nationalistparti före vänstern, så var finns den röda haverikommissionen?

Ingenstans eftersom det inte anses ha med vänstern att göra, för det är de populistiska och farliga krafternas fel. Allt har sin bakgrund i privatiseringen och nyliberalismens framfart från 80-90-talet. Sant, men vem bryr sig? Hur hjälper detta vänstern? Ni är helt enkelt inte tillräckligt attraktiva och har dessutom en nonchalant attityd.

Socialdemokraterna  fortsätter med vad hela det politiska Sverige redan känner till, att till varje pris få behålla makten. Så till den graden att de nu tagit över rollen från Liberalerna som vänsterns Lars Werner en gång kallade, en politikens diversehandel. Några minns kanske vänstern som kända för att slå näven i bordet, tala klarspråk och skipa rätt. I höstas var det Moderaterna och Kristdemokraternas partiledare som visade på patos när de förde fram självklarheten i att man ska verka för den politik man står för hellre än att klaga på andra.

Med Socialdemokraternas kollapsande dragningskraft så riktas vänsterhoppet till Vänsterpartiet som istället tycks ha utvecklats till en klasslös krets av idealister. I deras förslag till nytt partiprogram kan man läsa ”Demokratin är mer än allmän rösträtt och formella friheter, den måste göras till folkets makt över samhället”. Men är det några som brutit kontraktet med folket så är det Vänsterpartiet. Vurmandet för ekonomisk jämlikhet lockar inte liksom ett slut på privatiseringar. Partiets angelägenheter i HBTQ-frågor och feminism är viktiga frågor men är inte arbetarnas. Vänsterpartiet är ointresserade av de som upplever att de har en låg status och som känner misstroende mot samhället. Den nya sociala oron som skapat SD bekommer dem inte. Den kategorin av svaga människor ser de förbi. Kanske är det trots allt så att dagens välutbildade vänsterpartister från storstaden inte räds den nya liberala vänstersvängen och platsen i ett tryggt etablissemang. Härifrån kan man säkert ignorera de som upplever en mänsklig ojämlikhet och utanförskap. Ja man kan till och med kosta på sig att peka finger åt dem.

Det finna bara en väg ut ur denna återvändsgränd. Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem. Ni måste prata immigrationsproblem och hedersproblematik på väljares sätt, ni måste prata ojämlikhet ur ett rent socialt perspektiv, inte enbart ur ett ekonomiskt orättvise-perspektiv. Sluta närma er vanligt folk som övergett er med varningar om nazism och fascism och indirekta antydningar om vad de nu förvandlats till. Lägg energi på vad ni vill stå upp för istället för att nervärdera andra.

Jag citerar Widar Andersson från Folkbladet. En av få fritänkande socialdemokrater:
Avhumaniseringen av SD-väljarna – de ses som symptom mer än som människor – är sannolikt en bidragande orsak till Sverigedemokraternas snabba tillväxt och därmed till den tilltagande polariseringen i samhälle och politik.

Är det några som släpper fram krafterna man älskar att varna för, så är det just Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Många arbetares val av SD är deras sätt att försöka rädda Sverige kvar vid den sammanhållning vänstern delvis en gång stod för. Om än ett desperat alternativ.

Människor i Sverige mår dåligt. De lider av psykisk ohälsa, de är oroade över immigrationsproblem, de är rädda för våldet, de känner sig maktlösa inför alla besparingar i kommuner och landsting, de är oroliga över klimatet, de är sedan länge likgiltigt uppgivna över hur rikare blir rikare.

Sluta skyll på nyliberaler. Det var vänstern som i vintras säkerställde de rikas försprång av taktiska skäl, de är vänstern som inte lyssnat på immigrationsproblemen, det är också vänstern som ständigt lovar nya satsningar i sjukvården, satsningar som aldrig märks. Det är också vänstern som inte törs presentera en rejäl satsning på klimatet, en som kan möta klimataktivister och forskares rop på hjälp. Vänsterpartiets nya ord om civil olydnad och klimataktivism i partiprogrammet liknar mer ett populistiskt hyckleri.

Vänsterpartiets omtanke om arbetaren utifrån enbart ett självupptaget marxistiskt ägandeperspektiv måste krackelera till förmån för det breda lager av människor som känner sig övergivna av samhället.
Människor, arbetare eller inte, söker efter tydliga politiker som törs se dem i ögonen och säga: ”okej vi hör er, vi förstår allvaret, vi respekterar er”. Det är först i en sådan relation till människor präglad av värdighet som nyvänstern kan vända trenden istället för att överlåta ett behov av förändring till de utan rent mjöl i påsen.

Det finns vänsterhopp

Yanis Varoufakis och Erik Edman

Även publicerad i ETC

Den svenska vänstern liksom stora delar av den internationella söker efter framgångar. Det spanska Podemos, sprunget ur upproren från proteströrelserna från tidigt 2010-tal går tillbaka i senaste valet. Och även Spanien  har fått ett högernationalistiskt parti med framgångar, Vox. I EU-valet förlorade vänstern stort i Frankrike, Italien, Tyskland med flera länder. Labour förlorade stort i Storbritannien. I Sverige är det lika många LO-medlemmar som röstar på Sverigedemokraterna som på Socialdemokraterna. Men det finns undantag. Den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 med partirepresentationer i sju europeiska länder tog sig i somras in i det Grekiska parlamentet och nära nog i EU-parlamentet i flera länder.

Politiken handlar om en radikal satsning på Green New Deal och en demokratisk transformering av EU och inte minst visionen om ett europeiskt gemensamt politiskt program. De ser ingen framtid för nationella partier eftersom de största problemen som klimatet, finansindustriers inflytande över politiken och bristen på demokrati inom EU är gränsöverskridande och måste mötas på den nivå de verkar. Men den paneuropeiska tanken har fortfarande ett dåligt stöd hos den europeiska vänstern som antingen tar avstånd från EU eller är kvar i den nationella politiken och där ingenting vill ha att göra med en paneuropeisk rörelse. DiEM25:s strategi är att agera på en europeisk nivå samtidigt som man vill stärka upp medborgares konkreta inflytande i varje land. Båda är nödvändiga för att en progressiv vänster ska kunna få fotfäste i nuvarande spända politiska och sociala samhällen.

För någon månad sedan gav man sitt öppna stöd för Extinction Rebellions (XR) och kompletterade den radikala klimatrörelsen med DiEM25:s radikala politiska program. Att de kan positionera sig i händelsernas centrum är för att de dels saknar ett ideologiskt bagage men också för att organisationen är skapad utifrån aktivism. Att man törs lyfta fram en annan progressivitet märktes inte minst när medgrundaren Yanis Varoufakis för en kort tid sedan uttalade sig kontroversiellt om neoliberalism:

”…. Och jag vet att detta är ett kontroversiellt uttalande – the finns inget neoliberalt över dagens samhällen. Varken nytt som i meningen ”Neo” eller liberalt i meningen att främja demokratiska värderingar. Se vad som hänt i Europa det senaste decenniet. Gigantiska banklån som finansieras av skatter. Det finns inget ’neoliberalt’ i dessa statliga subventioner från det offentliga till det kapitalistiska”.

Behovet av en progressiv vänster som törs se på samhället med nya ögon, med ett helhetsperspektiv och som har en kontaktyta mot alla de människor som känner sig övergivna av samhället är stor. DiEM25 vill återskapa ett socialt präglat samhälle, med människor och rörelser som kan stötta varandra istället för främlingskap mellan människor. Hållbara människor – integrerade, respekterade och rättvist behandlade – är en förutsättning för att kunna skapa en demokratisk koncensus kring klimatpolitik.

Men detta kräver också en inre demokratisk kultur. I slutet på november hade man vad man skulle kunna kalla för sin första kongress (Assembly) i Prag. Alla 120.000 medlemmar var inbjudna enligt principen, först med anmälan får en plats. Förslagen och utformningen av DiEM25:s framtid kommer från medlemmarna och inte primärt från någon partistyrelse. Att vara delaktig i en paneuropeisk samling betyder också att man får sammanstråla med folk från hela Europa vilket skapar en stark gemenskap. För en gångs skull blir Europa verkligt och man själv blir europé.

Medan de flesta européer inte ens kan föreställa sig en värld utan nuvarande kapitalism så var ett av de framgångsrika förslagen i Prag att DiEM25 ska skapa en vision om ett post-kapitalistiskt Europa där exempelvis de anställdas inflytande på arbetsplatsen inte får undertryckas av ekonomiska beslut. Medlemmarnas mycket kritiska krav på att inte låta ”ledningen” få för mycket kontroll ledde också till häftiga debatter där en karismatisk Varoufakis på flera punkter inte fick sin vilja igenom.

I Sverige samarbetar vänstern hellre med liberaler utan realistiska klimatåtgärder och utan en social och mänsklig hållbarhetsdimension. Men det som mest skiljer den svenska progressiva vänstern från DiEM25 är synen på etablissemanget och den ”nyliberala” ordning eller ”djupa stat” där politiker ur ALLA ideologiska läger tillsammans med finansvärlden och EU skapar en hybrid av makt som blockerar all tänkbar politisk innovation och progressivitet. Som varje dag gemensamt förser samhället med bedövningsmedlet: ”Det finns inga andra alternativ”.

Efter att bara ha funnits i tre år var DiEM25 under Prag-samlingen beredda att ifrågasätta såväl sina organisatoriska principer som sitt politiska manifest eftersom omvärlden ständigt rör på sig. När den andra medgrundaren Srecko Horvat får frågan om vad människor kan se fram emot det närmaste året nämner han nya rörelser som Fridays for Future och med Extinction Rebellions. ”Vi får inte glömma att vi bara är en del av en större bild och förhoppningsvis en vacker och hoppfull bild.”

Yanis Varoufakis avslutade sitt inledningstal på kongressen med att påpeka att den stora faran inte är att vi siktar för högt och missar. Den stora faran är att vi fäster våra ögon vid avgrunden och sedan hamnar där.

SvT:s klimatkorrespondent förminskar Greta till populist


Missa inte uppdateringen längst ner!

Erika Bjerström klimatkorrespondent på SvT menar att vad Greta framför är vänsterpopulistiskt och att hon borde berömma EU:s klimatpolitik i en artikel på SvT Opinion. För den som förstått att det är en systemförändring som krävs och inte en tillrättalagd reformpolitik som håller gällande ekonomiska och politiska system under armarna, är det båda väntat och befriande att Greta inte uppmärksammar detta. Och lika sorgligt att SvT journalisten förminskar Gretas budskap till populism.

Bjerström skriver:
”Greta Thunberg sa att ” folket” är de enda som inger hopp, men folket är inte en homogen grupp som står enade mot politikerna, då skulle klimatfrågan vara löst.”

Vad  historien visat är att det varit folket som till synes och sist har sett till att skapa förändringar och inte världens samling av politiska systemförvaltare. Problemet idag är att många människor har förlorat sin tro till världens ledare och upplever maktlöshet. Greta uppmanar människor till att förstå sin egen kraft och sin egen betydelse i detta. Det kallas för aktivism. Att folket idag är en homogen grupp är det ingen som påstått. Argumentet låter mer som om Bjerström fastnat i en rädsla för populismen och som hon utan att ha täckning för, målar Greta med.

Hon försöker förminska Gretas budskap till att vara politiskt och ytligt. Bjerström är påläst och har följt klimatdebatten länge och är gärna någon man lyssnar till i sak men faller såsom många gör på att försvara sin egen politiska världssyn och drar med detta också bort SvT från sin neutrala zon man är avlönade att vara i. Det hjälper inte att hon agerar som enskild journalist. Skulle vi acceptera en SvT-journalist som privat analyserade immigrationspolitiken och exempelvis nedlåtande förenklade det som bidragsinvandring?

Användningen av det retoriska ordet populism är ett tillhygge som brukar kombineras med kritik av faktaresistens och förenklingar. När det nu ändå används på den människa som kanske främst av alla just trycker på vetenskapliga fakta bekräftar vad jag länge iakttagit. Allt handlar om rädslor och en oförmåga att öppna upp för nya visioner om ett samhälle som gör helt andra och nödvändiga sociala och ekonomiska prioriteringar för klimatets skull. Bjerströms fega populismretorik doftar riktigt illa!

Bjerström skriver:
”De politiker som är på plats i Madrid är miljöministrar, de behövde knappast övertygas av hennes budskap om hur bråttom det är att ta forskarnas alltmer enträgna varningar på allvar.”
” Att (syftning på Greta)  ge nån slags erkänsla till det ledarskap EU nu visar på klimatområdet… hade skänkt visst hopp”

Bjerströms uppenbara tro på gällande politiska ledarskap lyser igenom. Ifall de etablerade krafter som hon förespråkar, inklusive miljöministrar, som haft makten i decennier med kännedom om vad som påverkar klimatet verkligen hade förstått det hela – och för att använda Bjerströms egna ord – ”hade klimatfrågan varit löst”.

EU är på flera sätt en odemokratisk konstruktion driven av politiker som inte är integrerade med människors sociala förutsättningar eller bryderier utan med banker, finansmarknader och teknokrater vilket blir tydligt i EU:s nya Green Deal som saknar all beröring med världens ekonomiska orättvisa och som helt saknar modet att se över vår ekonomisk tillväxt och konsumtionskultur. Att förvänta sig att Greta ska berömma EU:s nya populistiska användning av ord som rättvisefonder , cirkulär ekonomi visar att Bjerström trots alla fakta till buds lever i en sagovärld.

Uppdatering 9/1
Bjerströms tilltag fortsatte under Årets Nyhetskrönika, men har fått rejält motstånd.
Jag rekommenderar artikel på AB ”Erika Bjerström sprider nyliberal klimatpropaganda

Introvert i en ohälsosam IT-miljö

introvert

Även publicerad i Aftonbladet i kortare version

Det har tagit mig fyrtio år som ”komplicerad” innan jag begrepp hur stor roll min läggning som introvert spelat i hela mitt yrkesliv. När närmare en tredjedel av befolkningen riskerar att blir sjukskrivna av utmattning på grund av deras personlighetstyp så är det inte längre bara en fråga om att förläget berätta om vad en introvert är. Det är en arbetsmiljöfråga relaterad till vår tids mest omfattande hälsoproblem.

Mycket har skrivits om introverta och deras egenskaper. Men lite har debatteras om hur den här personlighetstypen och diskrimineringen av den faktiskt riskerar att bidra till mer psykisk ohälsa och hur konflikterna på en arbetsplats ter sig för en introvert. Det är fortfarande så att där olika sexuella identiteter är respekterade och jämställdhet står högt på dagordningen så är denna grupp osynliga och utan värdighet.

Nu börjar dock problemet uppmärksammas även i forskningen. I en studie från 2018 undersöktes arbetssituationen för 860 sjuksköterskor i Kina. Studien visade att introverta personer ledde större risk att bli utbrända. En studie från 2004 bland lärare visade på liknande samband.

Men först en kort beskrivning av introversion och det principiella problemet. Orsaken till att introverta riskerar att lättare blir utmattade ligger i skillnaden mellan introverta och extroverta och i själva upptagningssättet av energi som fastän det handlar om människor i båda fallen, är olika.

  • Introverta får energi från sitt inre (enskildhet) och extroverta från det yttre (med människor).
  • Introverta krackeleras i det yttre medan extroverta stimuleras.

Det handlar alltså om omvända energibudgetar där den enas röda siffror är den andres svarta.

Introverta gillar enskildhet men pratar gärna om det finns fokus och närvaro eller en djupare mening med samtalet medan extroverta trivs bäst i minglet. Introverta har redan ett intensivt inre och blir därför överstimulerade/stressade av ytterligare stimulans utifrån. Detta är inget de medvetet väljer, det är en biologisk skillnad och de fungerar så här helt enkelt.

De meningslösa informationsmötena – Föda för extroverta
På en extrovert arbetsplats, vilket i stort sett alla är, så är risksituationerna för en introvert osynligt inbäddade i vardagstrallen.  Där ambiverta (som delar både på introverta som extroverta egenskaper) upplever ett besvär så blir det till ett rött skynke för introverta. Ett exempel är de återkommande informationsmötena. För en introvert upplevs de som extra plågsamma och utmattande. De karakteriseras ofta av låg densitet på information och syftar till att ge människor som har kommunikationsbehov uppmärksamhet. De extroverta tar energi, de introverta töms på energi  och måste ägna timmar åt återhämtning.

Att känna sig energilåg är inget konstigt så länge du har rätt anledning. Att exempelvis öppet erkänna att man inte förmår att tänka klart är inget märkvärdigt om det är just före lunch och ”jag måste få något i magen” eller i slutet på dagen: ”det är sent, jag bokar ett möte till imorgon så fortsätter vi där vi var, ok?”. Men om en introvert skulle säga: ”Hörrni vi hade ett ganska långt och urvattnat möte idag, min batterimätare blinkar på rött, jag står nog över nästa och jobbar på lite”, så är detta inte acceptabelt.

Extroverta använder 80 procent fler ord än de behöver och kommer in på sidospår hela tiden. Och mitt i allt – säger de något viktigt.”
Linus Jonkman författare och flitigt anlitad sakkunnig om Introverta
Svenska Dagbladet –
”Introverta ideal är på väg tillbaka”

Jag har allt oftare sökt en vettig mening med olika typer av sociala sammankomster men möts inte sällan av en oförstående blick vilket i grunden, har jag förstått, beror på att vad jag egentligen gör är att strypa energitillförseln för de extroverta. De reagerar omedvetet och instinktivt, de saknar argument, men får igenom sin mötesiver eftersom den extroverta kulturen är mallen som ska följas.

Många ser detta mötesmotstånd som en överdrift, som att: ”Men de flesta vill nog som du, slippa springa på möten”. Men flera års forskning visar att den allmänna (mestadels extroverta) uppfattningen är annorlunda, man tycker trots allt att möten är ganska trivsamma.

Genom möten får vi utlopp för vårt behov av sociala relationer, annars har vi ganska ensidiga jobb. Folk klagar mycket, men när man tittar på det visar det sig att människor är rätt så entusiastiska.
Statsvetare Patrik Hall
Man kan sucka över ett möte men när man väl är där blir man engagerad.
Sociologen Malin ÅkerströmDagens Nyheter – ”Därför hycklar vi om att hata möten”

De stora kickoffsamlingarna – Hunger games
För introverta är höstuppstarten en utmaning. Den innebär ibland nya projekt och massor av möten och såväl onödig som nödvändig kommunikation med nya människor. Hösten är en säsong där introverta extra noga måste bevaka sin energibudget för att kunna sköta sitt jobb. Här möter man inte sällan kickoff-konferensen där de tvingas vara sociala i timmar i sträck. Företagsledningens föredrag går väl an men sen kommer … grupparbetet och lösningen på ett företagsproblem som alla ska förankras i. Som introvert betraktare har mina tankar inte sällan varit:

Plötsligt är alla igång och konverserar kring uppgiften. Jag fokuserar på någon och försöker sätta in mig i dennes förklaringslogik, sedan hoppar jag till nästa och följer den personen, sedan debatten, sedan ytterligare ett förslag som inget har med de andra att göra. De saknar tyngdpunkten som skulle kunna leverera fokus och lösning men den kommer aldrig. Man diskuterar livligt, ytligt, för sin egen rösts skull och utan ramar. Utmattningen kommer smygande. Jag  ger upp och överlåter lösningen till de andra. När man till sist söker min koncensus för gruppens slutsats och jag tvekar framstår jag som trög och likgiltig. Jag har redan börjat dagdrömma om nästa paus och återhämtningen.

Men att gömma sig undan på dessa gigantiska sammankomstarenor är nästan helt omöjligt. Du förvandlas till ett villebråd likt Hunger Games där behovet av kallprat och konstgjorda möten är spelets regler. Och ifall du dessutom måste sova över en natt och inte törs eller kan begära ett enkelrum så är alternativet för en introvert att helt enkelt bara utebli.

Gärna jobba och prata samtidigt … och sedan sjukskriva sig
Problemet som introvert är att ordet introvert som förklaring på ens personlighetsdrag inte riktigt räknas. Man är rädd för att ens nämna ordet och bli kategoriserad som någon med ett handikapp och med helt absurda krav. För mig som utvecklare inom IT och introvert så har kreativitet och sammanhängande stunder av fokus, att få befinna mig i mitt inre underbara universum, både levererat motivation och buggfria resultat. Man skulle kunna tro att detta är det viktigaste i alla lägen men icke. De extroverta behoven lurar runt varje hörn. Vid ett tillfälle föreslog min chef och flera kollegor att man skulle introducera ett arbetssätt där man tillsammans och i öppna diskussioner (par/mobb programmering) löser arbetsuppgifterna eftersom man då kan utbyta erfarenheter och tankesätt. Ett garanterat energiläckage som leder till att man är arbetsoförmögen för resten av arbetsdagen. I det här läget så kan man välja på att antingen acceptera detta i det extroverta universumets så självklart vettiga arbetssättet och samtidigt veta att man riskerar att bli sjukskriven inom några månader. Eller så gör man som jag gjorde. Bara vägrade. Min hälsa gick först.

Att förmedla kunskaper till varandra på en arbetsplats är självklart, men det finns inget självklart i att förmedlingen måste konkurrera med själva arbetet, det är en extrovert lösning som garanterar de extroverta en i närmast intravenös tillgång till energi.

Brainstorming – Idag ska vi leka med lappar

 ”Det ständiga behovet av brainstorming och kollektivt tänkande kan vara ett stort hinder för introverta personer och kan på lång sikt ha negativ inverkan på företaget.”
Michael Page – ” Introvert eller extrovert, vad kan vi lära oss av båda”

Ritualen med skrivandet av postitlappar, springandet till tavlan, diskussionerna, sorterandet, grupperandet och utdelningen av AP (action points, åtgärdspunkter) kan ha en viktig social funktion eftersom alla kan få komma till tals, men min erfarenhet är att en från början rakt-på-dialog kan göra samma arbete på halva tiden.  Att ifrågasätta workshops är dock nästan omöjligt då det är en så väl inarbetad extrovert modell. Det är ju antalet idéer och lappar som skattas högst, inte kärnan. Att som mig själv skriva ner endast ett par lappar men med fundamentala förslag på vad som kan förbättras möts inte sällan av någon extroverts förutsägbara höjda ögonbryn och frågan: ”Hade du inga fler?” och dennes tanke: ”Hur ointresserad kan man vara?”.

Kontorslandskapet – Hela havet gungar
Den fysiska arbetsmiljön vet alla är viktig och vi kan vara stolta över våra lagar som skyddar anställda från alltför avskyvärda förhållanden. Men gränserna för vad som är tjänligt sätts oftast av extroverta. Vid ett tillfälle fick min grupp veta att vi skulle flytta in till mitten av kontorslandskapet. Jag skakade på huvudet och magen knöt sig, min chef föreslog lösningen: Skaffa hörlurar! Jag hade velat svara:

Inte nog med att all forskning i världen visar på att kontorslandskap är stressande och avledande för  koncentrationen. Nu ska du sätta mig mitt i värsta springet och bruset, jag kunde lika gärna ta en laptop och sätta mig på perrongen på centralstationen i rusningstid. Exakt hur mycket sämre vill du att jag ska prestera här? Kontorslandskap skapar ju bättre kommunikation eller hur va? Vet du, det passar vissa, men verkligen inte mig och några miljoner svenskar till!

Men du kan inte svara så eftersom hela din arbetsplats, de flesta av dina kollegor och ansvariga lever med uppfattningen att framgångsrika och skickliga medarbetare ska tänka kortsiktigt, vara kommunikativa, anpassningsbara och arbeta snuttifierat med många olika små områden. De ska, vara okomplicerade och ständigt tillgängliga. Medan fördjupning, sammanhang och planering är extra viktiga förutsättningar för att du som introvert ska kunna arbeta effektivt och borde vara helt nödvändigt i en organisation som vill fungera långsiktigt.

Mingeljobba och sluta koncentrera dig så mycket.
Kontinuitet är en annan viktig arbetsmiljöaspekt för introverta. Inom IT-världen är trenden inte sällan att man som det heter ”slicar” upp arbetsuppgifterna i mindre delar. Den officiella anledningen är att man då kan låta flera arbeta med samma huvuduppgift. Arbetsmomenten blir översiktliga, de kan mätas i poäng, en ”hur snabbt jobbar teamet undan sina arbetsuppgifter”- budget kan förbättras. Att detta också innebär en social förändring i arbetsgången, att det finns en mänsklig faktor som att ingen med detta längre kan säga att ”jag skapade det här från ax till limpa” räknas inte. Att komma in i en arbetsuppgift och känna glädje, kreativitet och kontinuitet går förlorad. Är du sjuk en dag och sedan kommer tillbaka för att fortsätta där du var så kan någon annan tagit över och du får börja om med något nytt. För en introvert är det en käftsmäll.  En gång frågade jag mina kollegor:

Men vänta här nu, om ni kokar spagetti hemma, tar ni upp spagettin varannan minut och hänger den på vänt  så att någon annan kan ta över kokandet vid ett annat tillfälle. Tror ni då att ni arbetar effektivt om jag förstått er arbetsmetodik rätt? Eller gör ni som alla kockar i världen skulle göra, bara kokar  klart?

Kollegorna svarade med sin tystnad ”vi förstår vad Mats säger men vi har en metodik som anses inne och modern, den är extrovert och något som vi som extroverta dras till. Om vi nu gillar att mingelprata, varför inte få mingeljobba också, lite här, lite där, lite nu, lite sen, lite hon och lite han”.

Som introvert har du fått lära dig att kreativitet och långsiktighet bara krånglar till det för andra. Din arbetsplikt innebär att du under din arbetsdag främst ska fungera som en utbytbar komponent och sedan bita ihop på tåget hem helt tom och slut inombords. Att metodiken kräver tidsödande koordinering, risken att introducera fel vid ständiga överlämningar är inte prioriterat, det är metodiken i sig som prioriteras och vi vet alla vid det här laget varför,  det genererar mer behov av samordning och möten!

It’s a man’s extrovert’s world
Den framgångsrika medarbetaren är en spegling av vårt samhälle idag. Det individualiserade och ”effektivt” kortsiktiga paradigmet. Introversion är känd sedan Carl Jungs dagar men undertryckt av hundra års framväxande framgångsideal där personliga inre egenskaper som att tänka långsiktigt och arkitektoniskt, att ha framförhållning har fått ge vika för yttre personliga egenskaper som fascinerande attraktiv, dominant, strålande och energisk. Den extroverta karaktärens dragning till berömmelse, status och karriär skapar ett inbyggt motstånd hos de introverta.

 ”Man föds till att vara företrädesvis introvert eller extrovert, det är bara olika sätt att känna sig på hemmaplan”
Björn Hillström psykolog

Den oerhört genuina tron hos så många att det verkligen är något rejält fel på den introverta karaktären går inte att avprogrammera i första taget. I mitt minne finns hundratals av andras tokblickar på mig de gånger jag stått på mig. Sanningen är att introverta varken är blyga, lider av ångest, har en social fobi eller skulle sakna sociala behov men som med sin särart då och då ”stör” den allmänna ordningen.

Rent biologiskt så handlar det om signalsubstansen dopamin som framkallar ett behov av att skaffa sig fler vänner, mer status, klättra i karriären och så vidare. Hos extroverta människor genererar dopaminet en större tillfredställelse och de dras till detta beteende. Det blir som en kick som dock avtar med åldern. Extroverta som kommer upp i 35-40 års åldern vänder sig så sakteliga inåt och söker djupare och långsiktigare värderingar medan introverta förblir mer som de är.

En tredjedel av befolkningen riskerar att utsättas för den extroverta företagskulturen. De befinner sig i en arbetssituation med små möjligheter att påverka med risken för utbrändhet och sjukskrivningar som följd. De till och med diskrimineras av de som retar sig på introverta.

Introfoben
Ju mer man är anpassad till och beroende av den extroverta kulturen desto högre är chansen att man saknar tolerans för introverta. I somliga fall kan det övergå till en syn på den introverta som direkt  obehaglig, missanpassad och i grunden fullständigt olämplig. En slags fobi kan utvecklas eftersom den här typen, Introfoben i sitt inre tycker sig ha all rätt på sin sida. För allt vad den introverta uttrycker är ju mer eller mindre tjänstefel vilket de inte ska komma undan med.  Som Introfob och chef ges man möjlighet att åtgärda detta. Den omtyckta och i korridoren strålande och kommunikativa Introfobchefen känner ett naturligt obehag för den sävliga typen som gärna drar sig undan. De uppmärksammar dem inför alla andra och tvingar på dem representativa och kommunikativa uppdrag för att de ”behöver utvecklas”. De bör helst släpas med på alla möjliga sociala aktiviteter som helst handlar om tävlingar istället för sådant som passar de introvertas  lugnare och mer närvarande karaktär. Introfoben ser det som att de i sitt handikapp behöver social träning. Det är anställda som får sina karriärer förstörda av introfobiska karriärschefer utan intresse för människor och psykologi, anställda som anses som förnäma för att de väljer att äta sin lunch ifred. Det handlar om miljoner svenskar som jobbar under en kronisk andnöd eller utmattning med sjukskrivning som följd.

Utveckling eller likriktning

”Introverta ledare är särskilt effektiva när det gäller att leda människor som ska ta egna initiativ, extroverta mer effektiva när de underlydande har mer passiva uppgifter.”
Adam Grant Psykolog, författare och forskare

En ökad tolerans för introverta  ställer krav på kunskaper och mod bland chefer med personalansvar. Chefer måste våga låta anställda jobba med olika yttre förutsättningar. Man måste skaffa sig en annan mall under anställningsintervjuer. Man måste som person vara beskaffad med tolerans för olika personlighetstyper. Man måste våga anställa och gynna de som vill nå längst och kunna utveckla sig själva till något speciellt, idag får de nobben eller arbetar under ständig energibrist.  Steve Wozniak, grundaren av Apple Computer: ”Du har bäst förutsättningar att utveckla revolutionerade produkter och tekniker om du arbetar på egen hand. Inte i grupp. Inte i team.”

Att arbeta i team såsom jag själv gjort i mer än tio år kan vara fantastiskt. Och mest fantastiskt blir det när alla personlighetstyper tillåts och tillsammans kan skapa samhörighet tack vare sina olikheter och inte för att de ska likriktas.

Skulle ett fredspris till Greta kunnat skapa ett politiskt krig?

Många blev säkert besvikna över det uteblivna fredspriset till Greta. Men hade världens makthavare verkligen kunnat ta till sig Gretas budskap? Nobel önskade ge priset till den som: ”hafva gjort menskligheten den största nytta” men få har nog förstått vilket krig som först måste utkämpas, innan nyttan kan materialiseras. För, har vi egentligen insett vad drottning Greta säger?

– Vi kan inte rädda världen genom att spela enligt era regler, därför att reglerna måste ändras.

– Och om lösningar inom vårt system är omöjliga att finna, kanske vi borde ändra själva systemet. Vi strejkar för att skaka om systemet.

– Det här är bara början. Förändring kommer ske – tro det eller ej.

Unga idealistiska drömmar som man får ta med en nypa salt? Eller är detta månne en reflektion från äldres desillusionerade och druckna omdömen? Citaten är riktiga, men inte för att det är Greta som säger det utan för att alla skapelser har ett utgångsdatum, även det samhälle som vår västvärld vill åkalla som det mest vuxna och förnämsta vi någonsin kan drömma om.

Vi borde förstå att det är dags för en uppgradering när vår civilisation har lärt sig att stjäla resurser från kommande generationer, från andra människor som inte kan försvara sig. Vi borde inse vårt missbruk efter att ha normaliserat ohederlighet en masse för att kunna leva vidare.

•  Vår ekonomi, blodet i vårt samhälle bygger på idén att vi stjäl från framtiden. Vår livsnerv, den ekonomiska tillväxten finansieras av pengar som banker skapar ur tomma intet. Till låneskulder som vi först i framtiden kan jobba ihop till.

•  Vi stjäl resurser från våra framtida samhällen när vi ständigt förbrukar mer än vad planeten kan leverera.

•  Vi stjäl av oss själva när vi varje dag förbrukar det mesta av vår livsenergi på att uppfylla de materiella och ekonomiska förväntningarna. Vi  berövar vår framtids minnen av ett gott, närvarande och väl nyttjat liv och ersätter de minnena med krimskrams och stressade dagsrutiner som vi aldrig kommer kunna byta ut. Vi lämnar kvar minnen som våra framtida jag i tomhet och ångest tvingas plågas över och en historia som våra barn kommer döma oss för.

Grundbultarna i vårt leverne bygger på missbruk. Vi lever i ett drömtillstånd, i en koncensustrans som alltfler håller på att bryta sig ut ur. Världen är programmerad. Vägen framåt handlar om avprogrammering.

Men systemförändring är ingen utopi, det har skett tidigare.

Under 1930-talet stod världen inför gigantiska politiska och sociala problem inte minst USA efter ”Den stora depressionen”.  President Roosevelt genomförde i några omgångar vad som blev känt som The New Deal vilket innebar ett omfattande reformprogram med investeringar i den offentliga verksamheten och regleringar av näringslivet som resulterade i sjunkande arbetslöshet och sociala reformer. Mardrömmen var bruten, optimismen steg, samhället reste sig igen till gagn för alla medborgare då det ledde fram till västvärldens välfärdssamhällen. Sedermera skulle den efterföljande konsumtionskulturen ironiskt nog bli början på den mardröm som vi nu vaggats in i.

Den här gången kan vi dock inte lobba och förhandla på samma sätt. Moder Jord kröker inte rygg inför krav på en realistisk övergång eller en mjuk exit.

Ett fredspris till Greta skulle ställa krav på en politisering av hennes budskap och början på ett politiskt krig. I uppgörelser om en kommande systemförändring så kommer bruna, blåa, röda, gröna, republikaner, demokrater med flera ryka ihop i tidernas slag. När experter och Moder Jord till sist tvingat ner politiker på knäna och de tvingas borra allt djupare ner i vår civiliserade grund och hundra år gamla politiska och ekonomiska gatstenar måste sprängas bort så har de alla glömt Greta. De kommer att slåss för sina ideologiska övertygelser snarare än för människans väl.

Hatet mot Roosevelt från isolationistiska krafter under 30-40 talet är i grunden detsamma som det som Greta får utstå idag. Det kommer från de bittra, rädda och oroliga. De konservativa realisterna utan alternativ. Men utgången på den kommande striden är given ”tro det eller ej”. Slagfältet blir dock inte vackert att skåda.

Mycket talar för att Greta får nästa års fredspris. Klimatproblemet är då mer etablerat, insikterna fler och desperationen större. Det skulle vara det Nobellska etablissemangets rop på hjälp. Ett rop efter struktur och tydliga insatser.  Lyxfällan måste ordnas upp och alla de som inte vill sätta stopp för vår civilisations stölder och brottsliga beteende ska heller inte ges inflytande i vårt samhälle. I ett återvunnet parlament kommer politiker kunna stifta lagar och styra upp de delar av samhället som är till gagn för alla. Vad som finns i plånboken är vad vi har. Det jorden kan erbjuda idag är vad som bjuds.  Människor ska kunna leva i nuet utan att tyngas av de ekonomiska ok som framtiden tvingar dem att bära på.  Att handla på krita är på väg tillbaka som en oseriös lösning.