Vi behöver en publik dagstidning

How to learn about different perspectives while still being safe - Quora

Bengt Ohlssons artikel om spelet bakom ridåerna när han närmade sig jobbet som krönikör på Bulletin fick journalistkollegor på nästan alla större tidningar att reagera och nästan uteslutande negativt. Någonting skar sig uppenbarligen. Kritiken mot hans artikel är lika irriterad som dåligt analyserad, spretig och uppenbarligen grundad på personliga ogillanden och/eller på beröringsskräck med profilerad högermedia. Man skulle som SvD gör, kunna kalla den här debatten för en ankdamm men det går också att utläsa en mobilisering. Vad vi ser är nervösa positioneringar från redaktörer och journalister, en polariseringens grindvakter där frimodiga och unika artiklar likt Bengt Ohlssons endast står i vägen för sååå viktiga, gravallvarliga och fostrande ställningstaganden.

Även om nästan alla dagstidningar i skadeglädje kommenterat de stormiga turerna kring Bulletin så kommer de eller liknande media att uppstå på något sätt. Vi ser hur media i USA polariserats. Och vi vill så gärna tycka att det är annorlunda i Sverige och vi älskar att upprepa det också. Men vi är på god väg att upprepa även denna trend. Vi är på samma väg som med utvecklingen av högernationalism som chockade Sverige för tio år sedan när SD började få tydligare stöd. Tio års försök till mörkläggning har inte hjälpt. Och inte heller har så kallad kritisk granskning hjälpt, tvärtom, många har redan förstått att det för det mesta endast är journalisters täckmantel för att samla ihop så många avslöjande argument man kan som stödjer ens tes och åsikt i frågan samt i linje med redaktioner och ägare.  Konservativa, liberala eller vänstermedia skärper tonen och kränger prenumerationer med allt tydligare ideologisk profil för att elda upp de egna leden och behålla upplagorna.

Vi behöver en ny dagstidning. En publik tidning som likt SvT och SR kan säkra ett varierat och sakligt informationsutbud till svenskar innan vi förlorar kontakten med verkligheten och således inte längre kan ges ett tillräckligt gott och brett informationsunderlag inför exempelvis ett riksdagsval. Men det är också en fråga om att bidra till gemenskap, till att återupprätta många medborgares förtroende för offentligheten, till att motverka den alltmer tilltagande polariseringen. Det är ett uttjatat ord, men denna egoistiska och toleransbefriade sjukdom som fräter ner så många omdömen, kan det aldrig påminnas nog om.

Men hur många journalister och analytiker finns det som förmår att axla detta? Hur många fritänkare finns det? Hur många modiga redaktörer finns till förfogande? Vilken HR-avdelning klarar av att utforma en frågemall vid anställningar som garanterar absolut högsta klass av oberoende och neutralitet?  Frågor som: Vad är viktigast för dig att skriva om? Anti-rasism eller yttrandefrihet, korrekta fakta eller korrekt bild, ekonomisk eller mänsklig tillväxt, upprätthållandet av dagens demokrati eller kritik mot dagens demokrati, nyanserat om populism eller om populism som hot, analys av våra politiker eller av vårt samhällssystem  …

Journalisten och programledaren Larry King avled i januari 88 år gammal i covid. Han var älskad av miljoner människor för alla sin intervjuer på bland annat CNN. Han drevs inte av uppfyllandet av teser, han var avslappnad och nyfiken som ett barn. Han drog tittaren till sig eftersom han skapade förtroende och skänkte så genuint mycket kunskaper.  ” If you approach [an interview] combatively you get defensiveness and you don’t learn much.”  Man slapp den där sluga intervjublicken eller falskspelet när reportern försöker spela kompis för att sedan köra in dolken i mellangärdet vid rätt tillfälle och få sin personliga ståndpunkt uttalad inför hundratusentals tittare.

King började de senaste åren arbeta på engelskspråkiga ryska Russia Today.  Han svarade torrt på den förutsägbara kritiken : “They have never censored one program I’ve done”. Hur många reportrar skulle i en intervju med King klara av att stanna där utan någon eftersläng och avslutande tillrättavisning om Ryssland?

En publik dagstidning skulle ge plats för åsikter och krönikor från olika håll på särskild anvisad plats medans ledare, politik- och kulturartiklar skulle domineras av bra analys, olika ideologiska beskrivningsvinklar för att just klargöra polariseringens allt snävare röster så att läsarna kan ges så breda och spännande perspektiv som möjligt. Fler artiklar från statsvetare, historiker och forskare. Mindre sensationsskrivande och en extremt stark etik när det gäller karaktärsmord är några andra önskedrömmar. Men detta skulle kräva extremt djärva medarbetare med demokrati och allmänhetens upplysning och bildning som första mål.

Dagens självspelande pianon till artiklar som Bengt Ohlsson varnar för kommer att dra in på sina repertoarer och självspelandet kommer bli än mer likriktat om inget törs ta behovet av en medborgarens allehanda på allvar. Korrekta fakta får vi redan från våra dagstidningar men vi skulle slippa de utvalda blandningarna. Vi skulle slippa haten, aggressionerna och häcklandet som av Ohlssons artikel. Det går att skapa lögner med enbart korrekta fakta och det kommer bli mer av detta om inget görs.

DiEM25 och gräsrotsdemokrati

Även publicerad på Dagens Arena

Kan den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 få fäste i det svenska politiska landskapet? En europeisk gemensam solidarisk politik och med en för Sverige mer radikal politisk kultur. En sak är säker, isolerade nationalistiska lösningar på klimat och demokratiproblem är dömda att misslyckas.

DiEM25 firade fem år i februari och har vuxit till över 130.000 medlemmar runt om i Europa. Den politiska demokratirörelsen skapades när Yanis Varoufakis, den före detta grekiske finansministern, avgick 2015 och vände ryggen till såväl EU som alla grekiska nationella partier inklusive vänsterpartiet Syriza.  Tillsammans med sin medgrundare, den kroatiska filosofen Srecko Horvat, kanaliserades erfarenheterna av EU som ett odemokratiskt verktyg i händerna på en europeisk politisk och ekonomisk elit till ett manifest och politiskt program. Democracy In Europé Movement2025.

”Europa måste demokratiseras eller så sönderfaller det”,  blev mantrat 2016. Och det har besannats. EU driver människor mot människor och Europeiska länder mot varandra. Stödet för Big Pharma-monopolen istället för en storskalig produktion av EU sanktionerat vaccin gemensamt, tjuvspelen kring tillgången till munskydd och respiratorer och Sveriges snåla inställning till Coronastöd för de mest behövande länderna i Europa förra året, är några färska exempel på ett söndrande EU.

Men söndringen är också en demokratisk söndring. EU domineras av en gammal konservativ toppstyrd europeisk koncensus. Man talar i demokratins namn samtidigt som man förnekar, driver ut och förtrycker den i praktiken. Så vad är det för demokrati DiEM25 vill förankra och hur bra är man själva på att gestalta den i Europa och i Sverige?

Med tiden brukar nya partier eller rörelser tvingas till pragmatiska lösningar med sina bittra fiender för att sedan lösas upp i den hybrid av mittenpolitisk jargong normaliserad av media, utförd av yrkespolitiker med förlorade idealistiska förmågor. Allt inkapslat en politisk korrekt diskurs.

DiEM25 agerar platt. Tolv medlemmar i en koordinerande grupp försöker samordna denna gigantiska kropp av medlemmar, lokalgrupper, DiEM25-partier, ekonomi, pressteam, översättningsteam, media, IT och så vidare och samtidigt se till att internt behålla en demokratisk anda.  Ett experiment med blandade nationaliteter och kulturer i varje del av rörelsen. I Sverige växer rörelsen med nya lokala aktivistgrupper. Mest intressant, och som ett utslag av viljan att satsa på gräsrotsdemokrati, är engagemanget från medlemmar som organisatörer av så kallade People’s Gatherings. Möten där man söker formulera respektive lands DiEM25 politik. Exempelvis Green New Deal för Sverige eller om vi ska vara för eller emot ett federalistiskt EU? Ska vi införa medborgarlön? Ska det införas medborgarförsamlingar delaktiga i de politiska besluten?  Resultaten rapporteras, sammanställs och konkluderas sedan ner till en nationell DiEM25 politik.

Mötena som just nu pågår i Sverige och runt om i Europa är menade att vara enkla. En medlem och kompisar, dennes familj eller en större församling. Enkelhet och spontanitet är nyckelorden men med en tydlig dokumentation och riktlinjer.

Kan då den mer sydeuropeiska och radikala gnistan fungera i Sverige? Är vi mottagliga för en annan retorik, för civil olydnad, för att se på den mittenpolitiska och ekonomiska internationella dominansen som en oligarki eller ska det ses i en traditionell dimension som vänster mot nyliberalism eller enligt GAL-TAN indelningen? Kan vi dela det politiska inflytandet  i Sverige med andra européer i en annan mer folknära EU-demokrati istället för med en splittrad samling byråkrater i Bryssel?

DiEM25:s intåg i Sverige innebär också inte överraskande en kulturkrock. Politiskt korrekta med en akademisk behärskad ton måste göra upp med rörelsens uppmaning till civil olydnad. Kunskapsexpertis möter gräsrötter. En traditionell syn på politiska partier möter de som lämnat partipolitik bakom sig. Gretas panik möter de som ser på miljön som vilken politiskt långsiktig fråga som helst. Gränslöshet och en fobi för ledarskap möter de med lång arbetslivserfarenhet och tydliga målbilder. Personliga favorittolkningar av DiEM25 möter de trogna. Svensk åsiktskultur möter också en europeisk. Att stå på Sergels torg med ett ”Free Press, Free Speech och Free Assange  / DIEM25”-plakat upplevs här både ointressant och inaktuellt medan man några hundra mil söder ut i Europa drar till sig åhörare och diskussioner.

Kampen mot den så väletablerade TINA-normen (There Is No Alternative) är en kamp mot en mittenideologisk skepsis inför alla nya politiska initiativ. DiEM25-medlemmar söker en kraftig reformering av EU, en nationell politik med en gemensam internationell plattform  som kan mota demokrati och klimatproblem med helhetslösningar.

Alternativen som dagens EU bjuder in till är att länder antingen drar sig tillbaka i sin egen nationella bivack eller att man ger upp inför Bryssels demokratibefriade Europa. Att söndra och reducera människor till ekonomiska komponenter i en ekonomisk tillväxtkultur, auktoriserad via en utsliten demokrati är en återvändsgränd. Huruvida denna politiska udda DiEM25-druva kan gro på svenska rankor och till och med ta sig in i en svensk riksdag och bryta alla bud återstår att se.

När alla går varandra på nerverna

Neurotic Media

Håller alla på att gå varandra på nerverna? Man kan tro det när man läser om USA:s krigshets, den neurotiska inställningen till AstraZenica-vaccinet och den alltmer spända stämningen mellan gammelmedia och alternativmedia där man misstror och förnedrar varandra så mycket det någonsin går.

Den av så många efterlängtade president Biden kallade nyligen sin ryska antagonist Putin för mördare. Inte direkt den enande fridsfurste som politiker, journalister och analytiker under flera år försökt få oss förstå skulle bli alternativet med en annan president än Trump. Putin svarade med: ”den som sa’t han va’t”. Som man ropar får man svar antar jag. Och inte tycks mördaranklagelsen uppröra särskilt många inom media, som vi vant oss, noterar varje liten felsägning från USA:s president. Men det kanske är så att när USA:s utrikespolitik, som i Trumps fall, bidrog till att undvika spänningar och potentiella krig med Ryssland, Kina eller Nordkorea så var det ändå fel. Han valde ju fel vänner och fiender. För om man ska förstå opinionsbildarna rätt så vore ett krig med rätt fiender att föredra framför fred med fel vänner!

Om nu någon minns ordet fred. Det var väldigt populärt under 60-, 70- och kanske också 80-talet. Idag är ordet helt ute. Polariseringspandemin och åsiktstvånget i debatten har utrotat det. Jag tror faktiskt på fullt allvar att ifall vi ställdes inför ett storskaligt krig med Ryssland på ena sidan så skulle de flesta av våra politiker, redaktörer eller andra med liknande inflytande välja den slutliga uppgörelsen med de som inte applicerar vår haltande demokrati som statsskick.

Att utgångsdatumet för tolerans och fred passerats märks också i de ökade spänningarna mellan PK och AK, de Alternativ Korrekta, blandningen av nyandliga, högernationalister och konspirationstroende som deltog i Tusenmannamarschen i Stockholm. Johan Croneman på DN menade: ”vem orkar ta debatten med foliehattarna?”.

Ingen, alla nöjer sig med att peka på de andra idioterna. Jag kan förstå AK -rädslorna utan att känna dem liksom att jag kan konstatera att i stort varenda teori de uppbringar om globala konspirationer saknar verkliga grunder. Men det är många teorier och förhållningssätt i samhället man tvingas stå ut med. Jakten på bångstyriga vaccinmotståndare och kunskapsresistens i alla stugor och efter likatänkande visar upp samma desperata och samtidigt slappa guilt-by-association-retorik som i AK-lägren där Bill Gates, George Soros, vaccin- och klimatproblemen hör ihop eftersom de är globalt betingade. För i AK-världen har alla globala händelser en konspiratorisk bakgrund.

Det vore nog ändå bra ifall någon ”orkar ta debatten” med Putin eller med Kinas ledare och alla andra öster om EU som inte är som oss. USA skärper nu också tonen gentemot Kina eftersom deras position som herren på täppan är hotad. Den nya amerikanska presidenten har på några månader hunnit med bombningar i Syrien, ”mördardiplomati” med Ryssland och Cowboy-diplomati  gentemot Kina. USA:s ”This Town Ain’t Big Enough For Both Of Us”-strategin tolkas i DN som ”smart”. För nu har vi äntligen fått våra kära fiender tillbaka. Rätt krigshets kan åter formuleras som fredsgarantier enligt den geopolitiska tradition och tickande-bomb-praxis som gällt sen andra världskriget. Så vem orkar ta debatten med ”foliehattarna” i Washington, med svenska USA-anhängare i riksdagen eller på tidningsredaktioner? Jag vet inte, men det måste ske innan ”Hesa Fredrik” tjuter på allvar och krigshetsarna får sin rättmätiga uppgörelse.

Kanske att denna neurotiska dårskap också återspeglas i bevakningen av Covid-19- vaccineringarna.
AstraZenecas vaccin stoppades och det låter ju förnuftigt att man gör så i fall man misstänker bieffekter såsom blodproppar. Men om man för ett ögonblick anstränger sig för att vara betraktare så kan man alltså torrt konstatera att 25 personer av 20 miljoner(se källa) vaccinerade drabbats allvarligt av eventuella bieffekter. Ändå får historien nyhetstäckning i alla nyhetskanaler dag efter dag. En tusendels promille! Exempelvis är chansen att bli träffad av en blixt hundra gånger större. Vad ska vi göra med åskan, hur ska vi skydda oss, vad säger experterna? Vem orkar ta debatten med ”foliehattarna” som driver på den här vaccinpaniken?

Om vi någon gång ska närma oss någon slags mänsklig existentiell härdsmälta, ett kollektivt nervsammanbrott så befinner vi oss definitivt i riskzonen. Alla i stan tycks ha druckit från samma förgiftade brunn.


 
Källa: Helena Hervius Vaccinforskare, infekt. läkare KI i SvT Morgonstudion 25/3 2021

Människor har rätt till osanningar

Även publicerad i Uppsala Nya Tidning

Polariseringen påminner om ett kraschat förhållande där skiljaktigheter som tidigare begravts som obetydliga plötsligt kommer upp till ytan. Det blir till sist så förbittrat att man ber den andra att hålla truten eftersom dennes argument är felaktiga, de hör inte till saken och bör därför förbjudas. Vem har rätt och vem har fel övergår till vem som får tala och vem som ska vara tyst.

Händelserna vid Capitolium har aktualiserat frågan om rätten till yttrande. Stängningen av Trumps sociala mediekonton liksom av kongressledamoten Marjorie Taylor Greenes gillas garanterat av väldigt många. Att några sociala medieföretag med en närmast diktatorisk världsdominans kan villkora en folkvald presidents yttranderätt tycks mindre viktigt. Miljoner människor som röstat på honom med en utbred upplevelse av att känna  sig orättvist behandlade och marginaliserade fick se sin demokratiska röst täppas till av utomdemokratiska aktörer.

Jan Scherman gick i DN till attack mot SvT eftersom de i programmet Agenda lät intervjua en republikansk kongressledamot som höll med Trump om att valet var riggat.

”Det är som att alla röster ska höras och få prata relativt ostört. Som om sanningen är summan av alla åsikter, oavsett hur lögnaktiga åsikterna är.”

Det tål att repeteras: Alla röster ska inte få höras eller få prata relativt ostört! Och sedan undrar man över de lögnaktiga åsikterna. Åsikter är tyckanden och har ingenting med fakta eller rätt och fel att göra och kan således aldrig blir lögnaktiga. ”- Jag tycker att färgen drar lite åt blått. – Vilket lögnaktigt påstående.” Men i sin självbild som auktoriserad tolkningsföreträdare i yttrandefrihet behöver man inte vara särskilt noggrann.

Björn Wiman kulturchef på DN försvarar åsiktsjournalistiken och menar på att man inte ska låtsas att allt är som vanligt genom att släppa fram den andra sidans åsikter.

Det mest fasansfulla får en välbekant trygghet när det förpackas i en form som vi känner igen.”

Han menar indirekt att det idag finns ett övergripande fascistiskt hot som gör att de vanliga spelreglerna om att få tillgång till alla parters åsikter måste åsidosättas.

Vi ser också kritiken mot SvT:s ”Min sanning” med Anna Hedenmo som lät SD-ideologen Mattias Karlsson vara gäst i programmet. Hon placerar honom skickligt i en situation där hans främlingsfientlighet blir fullständigt uppenbar men censurmobben rasar. Det verkar som om man tror att bara för att en politiker är gäst i ett tv-program så ska han utfrågas och ställas till svars som i en partiledarutfrågning!

Censurmobben menar att journalistikens uppgift ska vara att påståenden måste kunna verifieras. Men vem har inte verifierat sanningen i reportagen om de senaste händelserna kring Trump eller kring SD? Konsten är att förstå balansen mellan att besatt jaga efter verifiering av påståenden och samtidigt behålla programmets kontext. Detta är ju självklarheter. Klagandet handlar förstås helt sonika om att man inte vill att somligas åsikter och missnöjen ska få komma till uttryck? Barnsliga protester från erfarna journalister tillika äldre griniga män som inte får som de vill. Säkert är de avundsjuka på Google, Twitter eller Youtubes ansvariga som fick leka sheriffer. Vår svenska censurmobb skulle ifall de hade samma inflytande över exempelvis bokbranschen begränsa utgivningen av böcker med motiveringen, att  bakom varje osann bok, lömskt formad som vilken bok som helst, finns ett oerhört hot och vi är då fria att frångå principen om tryckfrihet, yttrandefrihet och neutralitet.

Jag vill få se lögnare uttrycka sig, jag vill granska deras ordval, jag vill ta del av deras upprördhet, jag vill höra deras argumentation lika mycket som jag vill ha fakta på bordet. Jag vill bilda mig en egen uppfattning och i ro försöka förstå varför. Det är mitt sätt att skapa mig en insikt som sedan bidrar till min argumentation och till mina politiska val. Det handlar om tillgänglighet, transparens och demokrati.

”Konspirationsteorier och ogrundade hypoteser”(Scherman) ska granskas och ifall de bryter mot lagen ska de lagföras. Men inte av en liten klick åsiktsredaktörer fostrade i en gammaldags journalistisk självbild som riddare av en högre orden eller av sociala medieägare i monopolställning.

Politisk klimataktivism – var finns den i Sverige?

Även publicerad på ETC

Klimataktivism har länge varit etablerad i Sverige. Den syns och hörs i demonstrationer och aktioner som samlat tusentals människors stöd. Men en klimataktivism som saknar en motsvarande politisk aktivism riskerar att bli till en isolerad företeelse utan förmåga att skapa en skillnad. ”Politiker, gör något” måste förvandlas till: ”Politiker, gör så här!”.

Lösningen på klimatproblemen KRÄVER systemmässiga förändringar. Detta är inget som våra vanliga politiker vill beröra. Istället överöses vi med i grunden orealistiska ekonomiska/gröna lösningar normaliserade av klimatreportrar, svenska politiker och EU-politiker som hoppfulla initiativ så att vi i grunden slipper en omställning av vårt samhälle. Men är det någon gång i historien som medborgare måste ta initiativet såsom medborgare så många gånger tidigare gjort så är det nu. När systemförvaltande politiker vacklar och blockerar förändringar som handlar om ifall vi kan undvika enorma klimatkatastrofer framöver  så är det en demokratisk akutsituation. Den måste lösas med en överdos av demokrati.

Den Arabiska våren uppmärksammas då det är snart tio år sen upproren för demokrati löpte längs Nordafrika hela vägen bort till Persiska viken. Vid samma tid formades också nya politiska radikala rörelser runt Medelhavet och inte minst så skapades Occupy-rörelsen som rörde upp ett enormt politiskt aktivistiskt moln över hela världen. De ”1 procenten” är ett välkänt begrepp. Idag är det i stort sett helt tomt på systemprotester i Sverige. Var finns de demonstrerande politiska klimataktivisterna med plakat som ifrågasätter den för klimatet så destruktiva tillväxtgalenskapen eller konsumtionskulturen? Var finns förslagen på en statlig intervention för att styra upp åtgärderna mot klimatproblemen och styra om de ekonomiska prioriteringarna. Kanske en statlig utgivning av svenska gröna obligationer öronmärkta för finansiering av gröna omställningar, gröna jobb och med krav på ett folkligt inflytande. En nygammal demokrati som till skillnad från dagens rent representativa, institutionella, teknokratiska och oantastbara kan få människor att känna ansvar och delaktighet i den krävande systematiska omställning som är helt nödvändig.

Synen på den Arabiska våren präglas gärna av en västerländsk självgodhet, hur de borde agera för att kunna introducera demokrati. Samtidigt står vi här med byxorna nere med politiska och ekonomiska makthavare som ser till att hålla undan varje tänkbar realistisk klimatlösning med en demokratisk medborgerlig förankring. DN föreslår ironiskt nog de arabiska länderna: ”Det krävs ett tryck underifrån”. Men en sådan strategi i Sverige skulle man förmodligen håna som populism och demonisera som extremism.

Det krävs nya politiska klimataktivister. Och kanske det är vad Johan Ehrenberg på ETC vurmar för i sin artikelom behovet av ett klimatparti. Ett parti med aktivister i kostym som i riksdagen säger nej och vågar skapa en del konstruktiv anarki bland sömniga yrkespolitiker. Politiska pirater som törs säga NEJ till en pragmatisk politik som vi vet kommer att leda oss rakt in i en återvändsgränd. För det räcker inte med ett tjusigt grönt partiprogram, det har alla. Det kommer att krävas radikala personligheter. Modiga, envisa, konfliktresistenta och målmedvetna ledamöter utan karriärsanspråk som agerar på uppdrag av miljoner oroliga och uppgivna svenskar som gett upp på politiken.

Klimatproblemen är genomgripande annorlunda. Lösningarna kommer att vara genomgripande annorlunda. De som kommer att driva förändringarna kommer också att vara annorlunda medan de som söker efter en vanlig politisk reformjargong  med vanliga välklädda, vältaliga politiker som låter som vanliga politiker ska göra, aldrig förstått vad som krävs.

Vi måste hjälpas åt att förankra det faktum att klimatpolitiska lösningar inte kommer från de etablerade, vi måste hjälpas åt att uppmuntra alla tänkbara radikala och politiskt breda idéer. Vi måste introducera en folklig, aktivistisk våg av nej-sägare i och utanför riksdagen.

Vi borde introducera Den svenska klimatvåren. Och vem vet, den kanske sprider sig.

Mer normalt nu!

Även publicerad på Dalademokraten

Många pustar ut. Trump har förlorat och det så viktiga amerikanska politiska livet kan återgå till det normala. Och nu väntar Covid19-vaccinet runt hörnet. Under 2021 kan vi hoppas att det dagliga svenska livet också kan återvända till normala.

Hur många kommer att sakna munskyddsdebatten eller vill höra doktor Emma Frans upprepa vetenskapliga förklaringsfloskler utan att kunna ge ett enda ordentligt svar i tv-rutan? Och hur roligt är det att se Zlatan göra en av sina bästa perioder i sin fotbollskarriär inför tomma läktare? Och hur många vill, för 5:e gången  i SvT Morgonstudion på några månader se Fredrik Reinfeldt myndigt beklaga sig över Trump och visa sin selfie med Joe Biden? Är det inte också besattheten av det normala som egentligen drivit munskyddsivrarna. Hur kan vi i Sverige tro att vi ska ha en egen munskyddsstrategi och inte vara normala som alla andra?

Men det ska också sägas att alla inte vill ha tillbaka det normala. Miljoner introverta har säkert aldrig presterat så bra på jobbet som nu när man kan jobba hemifrån och slippa extrovertas rastlösa behov av pladdermöten, eller att få slippa  kontorslandskapets kontinuerliga störmoment med folk som reser sig, sätter sig och har spontana ståuppmöten.

Längtan efter det normala är stor eftersom det ger oss en fristad i en värld som genomgår  ständiga förändringar och uppenbarligen mer än vad vi egentligen klarar av. Många vill tillbaka till vardagsrutiner, egentid och arbetsrutiner.  Men frågan är ifall denna  längtan efter det normala inte fanns där redan innan 2020. För är inte hela pandemireaktionen en enda stor onaturlig neurotisk anspänning bortom all rim och reson där det onormala gör alla till högspänningsledningar? Vi har ju inte drabbats av något som liknar digerdöden med 10-tals procent döda. Inte ens en 1 promille (7000 av 10 miljoner invånare) av befolkningen får sätta livet till. Det är till med osäkert ifall Sverige kommer att få en överdödlighet 2020. Alltså, att inte fler dött 2020 jämfört med andra år. Ändock är upplevelsen att vi befinner oss inför ett slags dystopiskt mänskligt hot så övertygande och närvarande. Det är som om vi alla borde ges samma psykiatriska diagnos med tillhörande lugnande medicinering. Men det tycks som om samhället saknar sjukdomsinsikt och har socialiserat sig kring en livsstil där anspänning och utmattning blivit en del av vår kultur.

I denna permanenta anspänning så tycks det normala vara vår stora trygghet, ta den inte ifrån oss, det är det enda vi har att knapra på! 2021 måste ge oss tillbaka mer normalt. Kanske vi kan få återvända till kollektivtrafiken, där kan vi sitta i ett hörn på bussen eller tåget  och nervöst fingra på vår smartphone och snabbspola sig till slutet på episoden av sin Netflix-favorit för att inte missa sin hållplats. Man fick i alla fall ha en helt normal hyperventilerad stund för sig själv. Nästa höst ska det banne mig handlas. Black Friday here we come! Tänk att kunna passera varandra på stan utan att det känns som man går genom ett elektriskt fält av oro och de där flackande nervösa blickarna. Eller att kunna se en film utan att instinktivt reagera på att folk umgås alldeles för nära. Corona-anspänningen har lagt sig som ett lager av outtalat dödshot i varje människas undermedvetande utöver allt stress och anspänning vi bar på tidigare.

2021 är året alla längtar till. Året när världen kan få tillbaka sina normaliteter. I USA kanske den normala politiken har återvänt. För även då det var det normala, nämligen gällande socioekonomiska ordning invävt i miljoner amerikaners liv som skapat stödet för den ovanliga Trump så spelar det ingen som helst roll. Vi vill höra gammaldags presidentlika enande nationstal som på film. De har förvisso aldrig hjälpt någon eller något men det känns ändå normalt.

Så nu, extra mycket jul och sedan extra mycket normalt.

Först vaccin och sedan ska vi öppna alla bokningssajter så att vi kan boka flygen långt bort från det onormala och helst till en plats utan munskydd. Vem orkar sitta och låtsas känna romantik eller njuta av en restaurang nära Medelhavet medan cikadorna spelar…  med munskydd?  Låt oss flyga igen, låt oss trängas igen, låt oss skaka hand igen, låt oss ge varandra kramar, låt oss få småhosta på tunnelbanan, låt oss ha vanliga arbetsveckor med vuxna på jobbet och barnen i skolan.

Låt oss få tillbaka våra normala rastplatser i en värld som egentligen är fullständigt onaturlig där upp till en 40% av svenska befolkningen har blivit sjuka och stressade av de senaste decenniernas normala anspänningar eller att planeten är på väg att bli en bastu orsakad av våra normala vanor.

Men vi tar det sen va?

Essä: Ska samhället drivas av politiska ideologier eller av mänskliga behov?

Publicerad på ETC

Samhällets allvarligaste infektioner, klimatproblemen och det minskande demokratistödet sprider sig. De gamla tankestrukturerna klass-mot-klass, individ-kollektiv, stat-näringsliv har inga lösningar på varken klimat eller demokratiproblem, skriver Mats Sederholm.

Vi står inför ett mänskligt vägskäl där politiska ideologier inte längre klarar av att skydda oss eller kan sörja för tillfredsställelsen av våra grundläggande och individuella behov.

Västvärlden drivs av en konservativ/liberal ideologi som menar att ifall någon procent av befolkningen har det överlägset bra så kan resten också tjäna på det enligt det-som-är-bra-för-husbonden-är-bra-för-tjänstefolket-lösningen. I en socialistisk lösning ofta driven av marxism ska arbetaren göra upp med kapitalet, en otidsenlig tro där man likt religiösa ständigt letar efter tecken i skyn när man försöker passa in sina politiska profetior i dagens samhälle, revolutionen är snart här.

Men det kommer inte att fungera. Aldrig förut i historien har mänskligheten haft ett sådant behov av att tänka om och utanför den ideologiska boxen. Nu är det dags att fundera på en mänsklig lösning, en som gagnar våra mänskliga behov, inte de ideologiska grundade på en skuld till olika klasser eller grupper. Tron på att ens favoritideologi skulle vara den som bäst kan tillfredställa mänsklighetens behov är en av många anledningar till en ideologisk avprogrammering nödvändig för att kunna utmana demokrati- och klimatproblemen.

Den amerikanska psykologen Maslows behovstrappa beskriver de mänskliga behoven enligt en trappstegsmodell:

1. De fysiologiska exempelvis mat, vatten, sex etcetera.
2. Trygghet och säkerhet.
3. Behov av kärlek och vänskap.

De sista två trappstegen är individuellt betingade.

4. Självkänsla, makt och uppskattning och
5. Självförverkligandet, att förstå sig själv och sin relation till samhället eller att utveckla andlighet. Ideologiska tankesfären förutsätter konflikt

Varje steg på behovstrappan måste tillfredsställas innan nästa är tillgängligt. Men man kan också se hur de tre första grundläggande behoven, de gruppberoende såsom gemensam försörjning, trygghet och umgänge skapar den rymd vari de individuella behoven till sist kan utvecklas. Kollektivets behov är alltså en förutsättning för individens.

Den ideologiska tankesfären däremot förutsätter en konflikt mellan individ och kollektiv.

Barn genomgår olika utvecklingsfaser/behovstrappsteg i olika åldrar. En uppväxt präglad av en omvårdande trygghet, tillit och säker försörjning är de bästa förutsättningarna för att utvecklas till en vuxen människa utrustad med känslokontakt, optimism, kreativitet, en positiv livssyn, med nyfikenhet och förmågan att utbilda sig och vidareutvecklas. Tillfredställelsen av de första grundläggande behoven, de gemensamma, bristorienterade och laddade är en förutsättning för att kunna ”flytta hemifrån” och utveckla sig som en mogen individ.

Liberalers och konservativas rädsla för det gemensamma blockerar de mänskliga behoven på nivå 1–3 medan den socialistiska rädslan för det individuella blockerar de mänskliga behoven på nivå 4–5. Vi ska antingen hållas kvar i omsorgsfasen, i ett kollektivt beroende eller tro att vi kan klara oss på egen hand utan en tillfredsställande uppväxt.

2000-talets överideologi

Det rusiga ”liberala experimentet” växte fram på 1980–90-talen med världsledare som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och Bill Clinton som en gång för alla ville föra undan staten och demokratins bevakande roll av fria ekonomiska krafter. Tony Blair ledare för Labour (vänster) och Storbritanniens premiärminister fram till 2007 var en av mest övertygade surfarna på den här globaliseringsvågen. Från sina tal 2003 och 2008 säger han:

”…behovet av en ny världsordning. Men en ny världsordning förutsätter en ny konsensus. Det förutsätter en gemensam agenda och ett globalt partnerskap för att kunna uppnås”.

”De krafter som formar världen i detta ögonblick är så starka och alla formerar sig i samma riktning. De öppnar upp världen. Jag säger ibland till folk att en modern politik är skiljelinjen ofta mindre mellan traditionell vänster kontra höger; men mer om öppen kontra stängd.”

Den närmast religiösa tron på en hybrid av politiker, handelsavtal, finansmarknader och utraderade ideologiska skillnader formade en världsordning som grundade sig på en mittenideologisk ekonomisk tillväxtkonsensus. De klassiska ideologierna, som Herbert Tingsten redan på 60-talet menade var på utdöende, tappade ännu mer kraft och gick samman som en överideologi under de flesta analytikers radar.

Ytterligare en molnlösning, den bestående av internationellt politiskt, finansiellt och teknokratiskt inflytande har långsamt suddat ut maktens gränser liksom överideologin har suddat ut gränserna mellan de politiska ideologierna. Liksom individualiseringen har suddat ut gemensamhet och ett mänskligt behov av lägereldar och närvaro. Ett politiskt, socialt och ekonomiskt ekosystem har skapats som man lärt sig inte kunna beröra utan något man helt enkelt bara befinner sig i. Detta mänskliga vakuum motsvarar direkt Maslows mänskliga behov på nivå 3 och 4. Känslan av gemenskap och att få känna sig respekterad, sedd och uppskattad.

En naken skördbar planta

Som människa i cyberrymden i denna ”sköna nya värld” saknar du dina mänskliga rättigheter och skydd som individ och förvandlas istället till en naken skördbar planta i ett anonymt nätverk. Ju yngre man är desto mindre förväntningar har man på värdighet och personlig integritet eftersom sådana värderingar inte längre tjänar vår samhällskultur eller cyberliv.

Demokratin har långsamt vittrat bort främst för yngre, som inte riktigt kan skilja den från autokrati. Vem kan välja bort ett styre bestående av en ideologisk överideologi i samförstånd med näringsliv, media, teknokrater och EU? Varför skulle de tycka att det samhället vore så mycket annorlunda än de med en stark ledare?

2020 uppmättes det lägsta förtroendet för demokratin sedan 1995. Trenden blev extra tydlig från 2005. Detta enligt en undersökning från Cambridge University som täcker in 154 länder. Missnöjet med demokratisk politik i västvärlden har på 25 år ökat från en tredjedel till hälften av befolkningen.

Ideologierna och klimatkrisen

Den dominerande överideologin har ingen lösning på vare sig demokratiproblemet eller klimatproblemet. Den har under en lång tid, ett helt liv för en yngre generation kunnat formulera hela vår livskultur.

Inom vänstersfären skrivs det idag tonvis med artiklar och knivskarpa analyser om samhället, ojämlikhet och nyliberalism men precis som med sina liberala och konservativa ideologikollegor så ser man på människan i en enbart ekonomisk och materiell kontext. Den socialistiska jämlikheten är ekonomiskt betingad och inte allmänt mänsklig. Arbetare strömmar idag över till konservativa eller högernationalistiska partier i parti och minut. De upplever en statusförlust, de upplever att de inte är hörda, att deras värderingar är trash och utvecklar en indignation som vänstern utan en enkel mänsklig kontaktyta, utan en insikt om mänskliga behov, inte klarar av att bemöta.

De konservativa och liberala vurmar för minoriteters och individers rättigheter men låter en av minoriteterna, den med de flesta mänskliga behoven tillfredställda genom sin ekonomiska makt få härska över de andra. Man upprepar synen på socialism som att alla måste vara lika. Men problemet är inte att människor är olika, problemet är att ett fåtal av dem ska dominera resten. Det handlar om olikheter i makt inte olikheter i sig.

En ny vinnande värdegemenskap måste bygga på mänskliga behov. Den måste vara antiideologisk och inte längre skruvas kring individ versus kollektiv-problematiken.

Den måste bygga på hur vi ska organisera oss snarare än hur vi ska ideologisera oss.

Den överideologiska blockaden av behovstillfredställelser måste brytas internationellt och lokalt. Nya politiska idéer om hur vi ska organisera oss måste ges plats i media och debatter. En ideologiskt prestigelös aktivism med sikte på inkluderande och mänskliga behov måste formas medans de knutna nävarna i olika färger måste öppna upp.

Inflytande över eget liv

Småskalighet och självorganiserande måste återvända så att människor återges inflytande över sina egna liv. Det man varje dag sysslar med måste få vara verkligt, personligen betydelsefullt och något man har ägarskap över. De grundläggande kollektiva behoven av omsorg, samhörighet och tillit måste integreras med valfrihet, självförverkligande och kreativitet. Tillkomsten av detta behöver inte ske i statlig regi. Det är inte vem som utvecklar en ny samhällsorganisation som är det viktiga utan hur den ser ut och att så många som möjligt också på egna initiativ kan involveras.

De internationellt styrande finansiella, politiska och teknokratiska krafter som upprätthåller dagens överideologi måste styvmoderligt blockeras på ett internationellt plan samtidigt som plattare organisationer och självorganiserande i ro ska få utvecklas lokalt och bli till en ny samhällskultur. Tänk globalt och agera lokalt.

När våra gemensamma och individuella behov kan tillfredställas så kommer behoven av ideologier att försvinna och ersättas av hur människor bäst kan organiseras. Klimatlösningar kommer att kunna skapas eftersom hållbarheten utgår från människors behov och förmåga att dela på lasten inte utifrån systembehov grundade på oligarkstyren, ideologiska motsättningar, statlig kontroll eller ekonomisk lönsamhet.

En mänsklig ”ideologi”/organisation ter sig långsökt idag. Demokrati- och klimatinfektionerna kommer att göra patienten, det vill säga människorna och planeten, allt sjukare och förvirrad samtidigt som en gammal generation realister kommer att kämpa emot utan sjukdomsinsikt. För de som vill vara med och skapa ett framtida samhälle allteftersom det nuvarande ytterligare insjuknar och till sist kollapsar är det viktigt att sätta upp en ny kompassriktning bort från det som inte längre tjänar människors behov.

Presidentvalet, till för vem?

Vi närmar oss politikens Super Bowl, presidentvalet som för varje dag kommer att ges mer och mer uppmärksamhet. Men man frågar sig varför, situationen för amerikanska väljare kommer inte att påverkas särskilt mycket oavsett vem som vinner vilket befolkningen redan är medveten om. Presidenter i USA väljs inte längre för att de är populära.

USA dras med ökad ekonomisk ojämlikhet och ökande inkomstgap mellan svarta och vita. Miljoner människors utsatthet skapar aggressivitet, mindre tolerans och ett neurotiskt tillstånd där minsta lilla konflikt leder till upplopp. Den här utvecklingen i USA har pågått i tiotals år och har utvecklats under såväl republikanska som demokratiska presidenter vid makten.

Ändå får vi veta allt om Bidens alla vicepresidentkandidater, vi överöses med Trumpreaktioner från media, kändisar, analytiker och tv-reportrar som knappt kan tygla sin Trumpilska. Men är det då inte viktigt att granska presidentens lögner, slarviga uttalanden, farliga nationalism, bufflighet och klimatförnekande inställning?

Sådär!

För debatten och fascinationen för presidentkandidaterna, främst Trump har blockerat och skyddat det amerikanska systemet och den egentliga makten.

Det tål i dessa tider av medial fascination för kandidaterna att påminna om att Trump och Clinton 2016 var de på trettio år minst populära presidentkandidaterna. Historiskt sett har det endast hänt  två gånger att båda presidentkandidaterna setts som negativa av de flesta väljarna. Första gången var just 2016 och den andra gången är nu 2020 när Trump och Biden gör upp.

Förtroendet för den amerikanska regeringen har sjunkit stadigt sen 2000. 2019 var bara 16% av befolkningen som hade förtroende. Samtidigt har förtroendet för media långsamt sjunkit de senaste 20 åren och liksom som i Sverige med mest missnöje bland de konservativa.

En faktisk utveckling så mycket mer intressant än förklaringar om elektorsröster och svingstater. Är amerikaners brist på förtroende för sina politiker så besvärligt för media, politiker och sakkunniga att återge att man föredrar att stänga in sig i valmatchen fast det knappt finns några väljare på läktarna?

Amerikaners uppgivenhet över politiker och media kan bara förklaras med ett samhälle där allt fler medborgare känner sig oengagerade och utan inflytande. Sanningen är att valet av president inte skapar någon större skillnad och sällan har gjort. Snarare är det en propagandaapparat som vill upprätthåla bilden av USA som en stor demokrati såväl för den egna befolkningen som för USA-beundrare runt om i världen som älskar sina jänkare och helst vill ha deras hangarfartyg så nära sitt eget land som möjligt.

Vad som mer påverkar amerikaners vardag är Hollywoods Amerikamyter, miljarder dollar från Wall Street öppna mutor(kampanjbidrag) till politiker, NSA:s hemliga övervakning, reklam, en strukturell rasism, de sociala medieföretagen som förvandlat människor till lukrativt råmaterial. Presidenters flitigt uppmärksammade nationstal däremot, oavsett om de är enande eller splittrande , saknar i stort sett betydelse.

I Madeleine Albrights, före detta försvarsminister, senaste bok om de ökande klyftorna i USA som hon oroas över, skriver hon om Trump:

”Ingen annan president har så grundligt kombinerat en buffelaktig personlighet med en oförmåga att ta kritik, total nonchalans för sina ämbetsplikter och en lögnaktighet som överträffar allt.” Föräldrar vet att barn inte påverkas så mycket av vad man säger utan hur man är. Och kanske är det så att Trump gestaltar vad många amerikaner känner inför sitt samhälle. Ett samhälle som är självupptaget och buffelaktigt, omöjligt att kritisera och ta kritik, som visar en total nonchalans inför sina plikter att tjäna befolkningen och en historisk lögnaktighet som överträffar allt.

Valet står mellan Biden, etablissemangsdemokraten som mumlande sömnpiller eller Trump’s bristande respekt för hövlighet och hans totala självupptagenhet.

Valets vinnare blir som vanligt Wall Street och det amerikanska systemet som alltid får vad de skördar, en i grunden värnlös president som demokratiskt skyddshelgon som aldrig trampar systemet på fötterna. Förloraren blir ett oförändrat amerikanskt samhälle med ett missnöje som skapar alltfler upplopp och på sikt kanske inbördeskrig.

Finansmarknaden behöver inte verkligheten

Pandemin har skakat om samhället. Företag går under eller näst intill, människor friställs, arbetslöshetskassorna  klarar knappt av att betala ut ersättningar i tid, människors privata ekonomier kraschar och inte minst, hela vår sociala kultur har försatts i ett dystopiskt undantagstillstånd. På tur står människor som drabbas psykiskt och som kommer att må ännu sämre med ännu mer ekonomiska påfrestningar.

BNP har gått ner drygt 8%, den största nergången på 40 år. Men börsen, sånär som på den första oron i mars … går bättre och bättre!

Trenden är densamma för tillväxt respektive börsutveckling internationellt. När Storbritannien den 12:e Augusti deklarerade sitt värsta fall sedan efterföljderna av finanskrisen 2008, -20% i tillväxt, gick London-börsen upp 2%!

Hur kan värderingen av ekonomin öka när den ekonomiska tillväxten minskar undrar säkert många. Så står det ju inte i läroböckerna!

Ekonomisk tillväxt(mätt i BNP) och börsvärden följer förvisso inte alltid varandra exakt. Ett skäl är att börsen ser framåt medan ekonomiska resultat tillhör historien så att exempelvis ett företag med dåliga bokslut som annonserar om uppsägningar och en potentiell förbättring av sin ekonomi kan få sin börskurs höjd. Det har alltså traditionellt sett funnits en slags logik mellan börsens reaktioner och den reella ekonomin. Men vem inom finansmarknaden skulle mitt under pandemin göra bedömningen att ekonomin snart ska bli bättre när ingen ljusning finns? Är det något som vi ständigt får höra påverkar börsen negativt så är det osäkerhet. Ingen skulle göra en positiv säker bedömning men man gör det ändå och förmodligen för att ekonomin inte intresserar aktörerna på finansmarknaden längre.

Det är dags att förstå att finansmarknader inte längre är beroende av verkligheten såsom vi lärt oss. De lever i en egen bubbla ihopkopplade i ett globalt nätverk av spekulativ handel.

Med pandemin cirkulerar nu finansaktörer som flugor runt pandemikrisen och när sig på nya riksbankspengar som i sin tur lånas till privatbankerna för kreditgivning till företag i kris. Eller så ger sig Riksbanken ut på finansmarknaden för att köpa företagsobligationer som för att hjälpa för. Samhället förses ytterst med pengar som inte existerar och binder sig vid en marknad där ingen behöver röra vid någon mänsklig tragedi. Det är en del av en global lek utan beroenden till politiker, verkliga ekonomiska förutsättningar och demokrati. Det gagnar inte ens traditionell kapitalism. Statens skapade kreditmedel måste dock betalas tillbaka för att underskotten ska klaras upp och Sveriges ekonomi ska se bra ut. Den återhämtningen  kommer ytterst att drabba personer eller företag via skatter, nedskärningar, mindre stöd till kommuner och landsting eller på andra sätt för att få ekvationen att gå ihop medan finansmarknaden, urkopplad från reella förutsättningar lever vidare.

SvT:s ekonomireporter Kristina Lagerström undrade i en artikel från slutet på Juni vad som hände på börsen när den då steg i samma takt som ökande antalet Covid-19 patienter inskrivna på IVA.

”Trots veckans nergång har börsen tagit sig så långt bort från den riktiga världen att den vid det här laget är i en helt annan galax. En utan sjukdomsinsikt.”

Problemet är att börsen vet vad den gör och mår alldeles utmärkt. Det är resten av samhället som saknar insikt, som gjort sig beroende av en marknad som despotiskt värderar, styr och ställer som de vill med din verklighet i en jolle släpande efter sig.