Varoufakis kan inspirera Sverige

Även publicerad på ETC

Yanis Varoufakis, den före detta grekiska finansministern är efter fyra år tillbaka i det grekiska parlamentet med en social och grön europeisk helt ny politik. I söndags stod det klart att det nya partiet MéRA25 fick drygt 3 procent av rösterna i det grekiska valet vilket räcker till minst 9 platser i parlamentet.

Som finansminister accepterade Yanis Varoufakis aldrig EU:s och de finansiella institutionernas förslag till nödlån och ytterligare tid i skuldfängelset med tyska och franska bankers finansiella ockupation av Grekland. Lika lite som han accepterade grekiska oligarker och odemokratiska EU-institutioner. Detta ledde fram till en folkomröstning 2015 där grekerna beslöt att inte ta emot fler nödlån. Regerings- och vänsterpartiet Syriza:s inställning efter valet var att de trots allt skulle böja sig för EU varpå Varoufakis valde att avgå. Syriza förlorade nu makten till det konservativa Ny Demokrati.

Ett år senare skapade han och filosofen Srecko Horvat den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 som samlat 100 000 medlemmar runt om i Europa och som i sju olika länder skapat partier med i grunden samma partiprogram. I Grekland heter partiet MéRA25 som med endast 0,01 procent missade en plats i EU-parlamentet men som i det grekiska nationella valet lyckades bättre trots brist på ekonomiska bidrag.

MéRA25 är alternativet för de greker som varken vill ha Grexit eller fler skulder som ska betalas med sociala nedskärningar och utförsäljningar av statlig egendom.

Den kontroversiella ekonomiprofessorn Varoufakis progressiva ekonomiska alternativ kommer nu åter att eka i det Hellenska parlamentet och i den grekiska politiken. Hans kunskaper och ekonomiska nytänkande har inte bara gjort honom populär i progressiva politiska kretsar utan även bland systemkritiska ekonomer runt om i världen som erkänner att EU:s skuldrecept och den grekiska fattigdomen och människors uppoffringar aldrig var en bra lösning.

Partiet MéRA25 och rörelsen DiEM25:s ideologi är progressiv och välkomnar väljare från liberaler, gröna och vänstern. De har, trots att det politiska programmet är tydligt vänsterinriktat avsagt sig ett vidare samarbete med den europeiska vänstern som de anser saknar progressivitet och en genuint avståndstagande från den europeiska politiska och ekonomiska koncensusen. Man har till och med en ljummen inställning till gröna partiers framgångar i EU-valet eftersom man anser att de gröna tvingas spela med i den europeiska konservativa politiska och ekonomiska ordningen.

DiEM25:s mest aktuella politiska plattform, den internationellt mest radikala versionen av ”Green New Deal”, består av ett unikt sätt att finansiera gröna investeringar, av nya ekonomiska lösningar i kombinationen med sociala garantier och en demokratisering av HELA samhället, inte minst EU själv.

MéRA25 attraherar nu allt från marxister till systemkritiska liberaler. Den systemkritiska inställningen är tydlig i deras valprogram. När det europeiska etablissemanget idag uttrycker Greklands ekonomi som stabil så föredrar man att istället kalla det för koma. Människors värdighet är en mycket viktig del av den ideologiska grunden. I partiprogrammet gör man klart att man inte glömt bort förnedringen för fyra år sedan:

”De som sålde våra offentliga tillgångar och sedan lämnade över tyglarna till långivare och byråkrater, gjorde oss till en skuldkoloni och viftade nedlåtande sitt finger åt oss. De skapade en öken och kallade det fred och nu vill de att vi ska återvälja dem på grund av deras kloka regerande”.

MéRA25:s slogan har varit: ”Vi kan inte mer än förlora våra skulder”.

Kan ett DiEM25-parti förankra sig i Sverige, ett land där varken hunger, ilska eller katastrofala nedskärningar och ungdomars arbetsflykt utomlands skruvar upp de sociala spänningarna? Med låga statsskulder och låg arbetslöshet så kan illusionen om ett gott och välmående samhälle på basis av nyliberala dogmer fortgå. Men hur länge? Nästa finanskris, fortsatta framgångar för extremhögern eller en stegrande klimat- och miljömedvetenhet riskerar när som helst att sticka hål på ballongen.

Som möjligtvis en föraning till ett mer radikalt svenskt politiskt medvetande märks exempelvis Partiet Vändpunkt som försöker anamma en ny holistisk samhällskultur men fortfarande under den mediala radarn. Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna anammar nya intressanta alternativ till dagens ekonomiska system men de svenska progressiva krafterna ligger långt efter MéRA25 och DiEM25 när det gäller nytänkande. I Sverige söker man efter en nationell reformering medan grekerna kunde rösta på en Europeisk transformering.

Insikten om att de flesta som styr i samhället varken är valda av folket eller har nationella gränser har haft en stor betydelse för MéRA25:s framgångar eftersom grekerna har denna erfarenhet på sitt CV. En unik blandning av aktivister, filosofer och politiker med en europeisk politik intar nu det grekiska parlamentet.

Ett nytt politiskt frö har fått fäste i ett av Europas parlament. Kanske är detta början på en efterlängtad våg av nya politiska tankar och politiskt mod.

Annonser

De oanständiga

Även publicerad i

EU-valet är passerat och vi har nu fösts runt i informationsgränderna som slutdebatter, expertpaneler, valbarometrar och politiker har byggt upp åt oss. Vi har blivit normaliserade, partikategoriserade, faktamässigt programmerade, avradikaliserade och mogna för EU-valet. Samma mediala sällskap drar nu i efterhand slutsatserna åt oss. Anständigt och prydligt formulerat. Det blev lite grönt här, oj da. Lite nationalistiskt där, aj då. Och vi ses igen, vi återkommer med ett nytt avsnitt av ”Bryssel med vänner” om fem år.

Och från ett annat håll hörs:
”Våra ledare har svikit oss, våra politiker har svikit oss, media har svikit oss” är Thunbergs ord i Global Strike for Climate den 24:e maj i över 2300 städer i 125 länder.

På plakaten runt om i Europa syns:
”Schools have to be Parlament when parlament is a Schoolyard”.
”We’ll be less activist if you’ll be less shit”.

Vi håller på att få ett nytt triangeldrama: Etablissemanget – Klimataktivisterna – Extremhögern.

Med nya skogsbränder i sommar så kommer de etablerades debatter vi genomlidit inte betyda någonting. Prydliga politiker på rad i maj reduceras till något som man vagt minns som ännu ett cirkus EU. Om fem år kommer de tillbaka och tills dess ska vi känna klimatskam och skylla allt på oss själva som individer. Handlar du rätt, reser du rätt, kör du rätt är frågor du ska brottas med fast grundproblemet är att det är hela vårt samhälles livsstil och kultur som måste ändras.

Och hur inspirerande var det att lägga en röst på ett svenskt parti vars EU-parlamentariker sedan måste ansluta sig till en annan grupp av partier som sedan ska förhandla fram någonting som ska dras genom ett virrvarr av EU-institutioner, teknokrater, yrkespolitiker och bristande demokrati? Man kunde lika gärna ha skicka valsedeln med flaskpost. Människor röstar inte längre för att de tror att de kan påverka. Lika lite som de tror att de styra spelarna i en hockeymatch på tv. Allt är en tävling.

Brist på inflytande, brist på värdighet, ekonomiska klyftor och ojämlikhet söndrar och krackelerar hela Europa  just när vi som allra mest skulle behöva vara samlade och enade kring klimatproblemet. Resultatet från EU-valet berättar att det är så. Det etablerade tappar ånyo förtroende runt om i Europa.

Och de uppträder gärna som Marita Ulvskog (S) gjorde när hon använde uttrycket ”anständiga partier” i tv-studion under valkvällen. Problemet, Marita är att det knappt finns några anständiga partier kvar. De förlorar mot såväl Gula västar, mot hatfyllda och marginaliserade nationalister, mot fredagsstrejkande ungdomar, mot bensinuppror, mot politikeruttråkade britter och inte minst förlorar de mot klimatet som de själva, du och din generations anständiga politiker förstört. Snart är alla människor oanständiga Marita. De kommer efter dig som de dödas armé i Game Of Thrones.

Någon glömde förresten bort att nämna det på valkvällen: Behovet av en politisk, ekonomisk och social restaurering av våra europeiska samhällen är bottenlös.

Ljuset i tunneln finns förmodligen mitt i mörkret.

Klimatproblemet kommer likt nödens moder själv att uppfinna lösningen till sist. Med brinnande skogar, översvämningar, sjunkande isberg och isbjörnar inpå tomten kommer triangeldramats Extinction Rebellion, italienska Salvinister och de etablerat anständiga samlas till rådslag. Alla tvingas släppa taget om sina kära ägodelar vare sig det är etablissemangets tillväxt, konsumtion och ekonomins herravälde, klimataktivisternas politiska avståndstagande eller extremhögerns nationsbundenhet och autokrati. En apokalyptisk lavaström av Thunbergsk panik som skoningslöst bränner ner all konservatism i sin väg.

Följden blir en ny formulering av ett kretsloppsamhälle där människor, natur, rättvisa, värdighet och ekonomi har relationer till varandra. Är då detta en flummig utopi? Nej. De här tankarna och nya ideologiska tankegodset håller så sakteliga på att slå rot. Såväl i Sverige som i USA som runt om i Europa. Inte minst är det vad det så svalt omtalade Green New Deal handlar om.

Restaureringen innebär en grundlig genomgång av fyra samhällspelare. Den sociala, den styrande, den ekonomiska och den gröna. I denna nya EU-period kommer restaureringen alldeles säkert bli valbar och debatterad. Fram till dess kommer nödens Moder Jord och naturlagarna att sätta villkoren och skrämma ihop den spretiga mänskliga flocken. Moder Jords reaktioner är inte förhandlingsbara som tur är.

Ett seriöst Green New Deal

Även publicerad på

Nu är det viktigt att vi säger den osminkade sanningen om klimatet och vad vi behöver göra för att rädda det. Politikern som lockar med välfärd, arbetslinjer och samtidigt en räddning för klimatet utgör en gycklarnas marknad, skriver Mats Sederholm, författare, skribent och aktiv för DiEM25.
Ingress GP

Begreppet Green New Deal (GND) sveper snabbt över västvärlden just nu. GND är konceptet som syftar till ett genomgripande krafttag mot klimatproblemen. Men det kan lika gärna sluta med ytterligare politiska floskler med klimatfrågan som lockbete.

Många har velat fylla den här godispåsen GND med sina politiska ideal, målat den grön och hoppats på att den ska bringa lycka till… den egna ideologin och dess popularitet. Barack Obama, Gordon Brown och USA:s demokrater och nu senast de segrande spanska socialdemokraterna (PSOE) är några av dem som försökt ro hem detta koncept till sina kampanjer.

GND var ursprungligen (2007) ett rent ”gröna-investeringar-och-jobb”-koncept inspirerat av Roosevelts New Deal men har sedan utökats med sociala reformer och sedermera gillats av gröna, socialdemokrater och vänstern i Europa. I Sverige är det näst intill knäpptyst sånär som på några undrande debattartiklar och en kort notis i Miljöpartiets EU-program. Men begreppet kommer alldeles säkert att få premiär här också. Våra förändringsrädda politiker ska bara skruva på sig lite först.

Frågan är bara ifall GND är en ny amerikansk feel-good-historia som sprids där den ekonomiska tillväxten blir grön i stället för blå med lite sociala samvetskval för de sämst ställda. Eller innebär det den totala omställning av samhället som är nödvändig?

Med höstens besked från IPCC så står vi dock inför utmaningen att avsluta 200 års användning av fossila bränslen på 30 år. Vi måste halvera utsläppen till 2030 och komma ner till noll till mitten av århundradet. Om den ekonomiska tillväxten fortsätter så måste vi producera och förbruka tre gånger så mycket energi. Begränsade fossilutsläpp, gröna investeringar och jobb, ren teknik, klimatsmarthet eller Roosevelts goa ande stoppar inte klimathotet. Det måste dessutom konsumeras och produceras mindre av jordens resurser. Och med en sådan lösning krymper förmodligen skaran av GND-politiker rejält eftersom popularitetsfaktorn drastiskt minskar.

Ordet tillväxt, underförstått ekonomisk, är vad hela västvärlden bygger på. Vi får veta att antingen så har vi den eller så går vi under. Och eftersom de flesta, kanske alla av våra politiker som klimatoroliga väljare nu ska gå och rösta på, föredrar undergången så är det viktigt att säga den osminkade sanningen. En radikal förändring av samhället för att rädda klimatat kräver nämligen en radikal politik. Politikerna som står utmed vallokalerna och lockar med välfärd, arbetslinjer och samtidigt en räddning för klimatet utgör en gycklarnas marknad.

Detta behövs:

En ny social struktur – En ny ekonomi – Massiva gröna investeringar – En demokratisk renovering.

I Frankrike protesterar de gula västarna och har försatt president Emmanuel Macron i ett uppgivet politiskt tillstånd.

Frihet, jämlikhet och broderskap är alltjämt den sociala knuten som först måste lösas upp innan gröna skatter ges en acceptans. Ojämlikheten är på väg att urholka hela Europa med immigrationsproblem, fattigdom och misstroende som följd. Att plantera grön politik på en sådan förgiftad mylla är politikers hopplösa förslag i dag.

En seriös klimatomställning kan inte bygga på finansmarknader och banker som fortsätter att skapa pengar ur ingenting, lånar ut dem och sedan kontrollerar hela ekonomier utan samvete eller demokrati. En ny ekonomi måste tåla mindre konsumtion och mindre lån. Sluta tillverka saker som går sönder för att det lönar sig. Sluta reklambombardera människor med beroenden av livsstilar och statusjakt. Hela ekorrhjulet måste lugna ner sig. Ekonomin måste anpassa sig till människor, inte tvärtom. En klimatomställning kräver samling, inte hets.

Vi står inför ett existentiellt vägval. Inte ett: ”Åsså måste vi tänka på miljön”.

I dag älskar alla klimataktivister men det är bara en tidsfråga innan stödet kommer att minska. Redan idag börjar det muttras om Greta Thunberg från högerhåll. Tids nog kommer det komma protester även från liberala politiker, media och näringsliv och kanske även från konservativt vänsterhåll, när den oundvikliga debatten om ett seriöst New Green Deal tar fart och det tornar upp sig till en arkitektur- och kulturfråga för samhället och inte en politisk ”makeover”.

Framtidens val är inte en partifråga. Det handlar om att välja på rädsla och konservatism eller mod och progressivitet. Kanske till och med ett val mellan aktivism och politiker som inte vill förändra förrän de drabbas av Greta Thunbergs önskan om panik.

“I am no longer accepting the things I cannot change. I am changing the things I cannot accept.”
A Davis

Etablissemangsdemokratin

Även publicerad på  Dagens Arena

Den svenska riksdagen ägnade fyra månader åt att lösa regeringskrisen och de flesta experter förväntar sig inte att uppgörelsen ska hålla perioden ut. Det nya politiska landskapet är inte förklaringen, det är oviljan att acceptera det. Priset för regeringens tillkomst betalades av var fjärde väljare som fick se sin röst bortkastad, men inte på grund av rimliga parlamentariska sakpolitiska svårigheter utan på grund av förakt och självupptagenhet.

I Storbritannien pågår nu en parlamentarisk såpa av sällan skådat karikatyrmått. Politiker från alla partier, talmannen och premiärministern kastar den heta Brexit-potatisen till varandra under gap och skrik där alla protesterar mot alla. En brist på handlingskraft hos bortskämda yrkesparlamentariker som har glömt bort på vems uppdrag de tjänar.

Förr i tiden då auktoriteter var de naturligt regerande accepterades parlamentariskt missbruk på ett annat sätt ungefär som att en karl: ”måste få ha sin frihet”. Idag är människor individualister, kritiska, krävande och vana att skapa sina egna debatter på sociala media oberoende av färdigpaketerade partilösningar. Parlamentariskt kaos bekräftar idag bara insikten om etablissemangets tillkortakommande.

Nedgången för demokratin har pågått i hela västvärlden i 15-30 år beroende på vilken undersökning man tyr sig till men fortfarande finns inte en enda rättning i leden trots svenska demokratiutredningar, för ingen tycks ha förstått att demokratin idag har gått sönder i två delar. De som utreder och bestämmer vurmar för sin demokrati medan de som vänder ”demokratin” ryggen uppfattar något annat.

Den levande demokratin, människors närhet till medbestämmande har stått tillbaka för etablissemangsdemokratin med åren skapad och formulerad av ekonomer, lobbyister, ledarskribenter, institutioner, riksdagspolitiker och liberala tankesmedjor. En alltmer trött och introvert förvaltningsordning utan folkfäste och självinsikt har vuxit fram och är idag förlorarna men har fortfarande makten vilket är en farlig kombination.

I den svenska debatten så betyder demokrati egentligen etablissemangsdemokrati. När demokratin är hotad så menar men egentligen att det är etablissemangsdemokratin som är hotad. Vi hör om nya populistiska ledare i Europa, Brasilien och inte minst USA. Men ingenting om varför människor faktiskt väljer att i ökad grad rösta på dessa ledare och inte de vanliga. Människors åsikter bemöts med tystnad eller som felaktiga. En etablissemangsprotektionism råder som anser att nuvarande demokratiska processer bara kan försvaras och aldrig förändras varför människor antingen är ”med oss eller emot oss”.

En inbyggd ovilja från sakkunniga politiker att röra vid folkviljan märks när programledare som exempelvis kusinerna Ekdahl tar upp människors åsikter. Men extremt få experter eller politiker vill diskutera demokratifrågan eller immigrationsproblem utifrån opinionssiffror. Man är resistenta mot mänsklig frustration och försöker med kunskapsresonemang kortsluta sig förbi reflektioner över en missnöjd folkopinion. Man vill hellre uppfostra och informera än att lyssna, vilket inte går hem. Intresset för auktoriteter har sedan många år minskat.

Den globala undersökningsinstitutet Edelmans Trust Barometer sammanfattade redan 2017 att trenden bland människor globalt vad gäller hur ett samhälle ska styras är: ”Med människor, inte För människor”. Liksom att trenden är: ”Institutioner fungerar tillsammans med människor. Institutionella silos försvinner”.

Sådana här resonemang bemöts med det retoriska verktyget ”populism”. En snabbverkande pepparsprej som varken kräver dialog eller nyansering. Idag ingår det i varje riksdagsmans/-kvinnas och etablerad skribents handväska. Till hands varje gång någon vågar sig på att höja kameran och undra vart samhället är på väg.

Det är hög tid för media och ledarskribenter vända mot framtiden att ännu mer förstärka vad forskare och statsvetare resonerar kring. Exempelvis populism som ”bot eller hot” för demokratin, om den nationella demokratins tillkortakommande, om delaktighetens betydelse för demokratin och så vidare.

Idag är det aktivism som intresserar människor. Metoo, Greta Thunberg, reaktioner på kvinnovåld skapar engagemang, förnyat hopp, optimism och delaktighet. En samhällsordning präglad av toppstyrning och propaganda skapar ojämlikhet, ökade klyftor och är förloraren. Det behövs politisk olydnad, medborgarrättsrörelser, demokratisk innovation och inkludering av alla i det politiska samtalet.

Flankskräcken

Även publicerad på Aftonbladet

Så har det nya enfrågepartiet ”Mittendemokraterna” fått makten. ”Nej till Flankpartierna” är frågan som förenar dem. Vårt nya politiska landskap består nu av liberaler som alltmer får världen dit de vill. Det består av en gråvänster S som snart accepterar alla politikens väderstreck. Det består av ett miljöparti utan en grön ideologi. Och utanför uppgörelsen, ytterligare några mittenpartier M och KD men som i dessa flankskräckens tider gjorts om till högerblocket, något de själva inte vill vidkännas.

Sen har vi de verkligt bespottade flankpartierna. V som nu med all tydlighet har visat sina väljare att de kan stödja tillsättandet av en regering med högerpolitik och sedan tidigare SD som låtsas vara ett anti-etablissemangsparti fast de aldrig skulle protestera mot patriarkat, kapitalism och allt vad som håller människor bortom inflytande.

Om det är politisk gränslöshet man söker så är det en gyllene tidsålder vi nu går till mötes. Politikens sociala förankring, ideologiernas koppling till människors livsbetingelser är ett minne blott.

Säg, är det inte erbarmligt att fantasin och viljan till en ny politisk ordning och idé är så totalt frånvarande?

Politiken har förvandlats till ett lågprisköpcenter. Massor av utbud men ingen som erbjuder någonting som du verkligen behöver. Man går runt och plockar lite här och lite där men inser att allt krimkrams ändå tycks komma från samma mittengrossist. Endast den mest inbitna nyliberal kan väl uppfatta kontraster och människors valmöjligheter i denna kulturella bur.

Förr i tiden, när den liberala idén och mångfalden också inbegrep politisk filosofi kunde man utforska den politiska världen utan att misstänkas för att vilja någon något illa. Alternativrörelser eller proteströrelser var på sin höjd flummiga men inte värre än så. Punken rev upp utan att demoniseras. Ilska, uppror och en längtan efter en ny politisk handling ledde oss förr i tiden till tankar på medborgarrättsrörelser, folklig samling, gräsrötter och rättspatos. De senaste åren har mittendemokraterna effektivt lett om människors associationsbanor till ryska hacker intrång, populister, nazister och troll av olika slag. Snyggt jobbat mitten! Och nu flankskräcken, det går bra för er, det är bara ni kvar snart.

Många lider av en akut näringsbrist och letar förtvivlat efter ett politiskt tillskott. Men hur många gånger ska man höra: ”Vi behöver en ny vänster” när knappt ingen av dem ens vet vad de i sak ska göra avkall på för att bli progressiva i den nya världen och locka dagens marginaliserade. De som röstade på V har nu fått sig ett rejält uppvaknande. V-väljarna går nu samma öde till mötes som de grekiska vänsterväljarna som 2015 röstade på Syriza som efter valet vek ned sig för bankirer och den europeiska mittenkonsensusen. Och hur många frigående före detta kritiska miljöpartister ska man se och läsa om och hur länge ska de tassa runt i buskagen innan de vågar göra något konkret. De är fyllda av uppgörelser när de i artiklar och på sociala media kliver ut ur lådan men samtidigt utan leveransförmåga skrämda att bli demoniserade.

Rösta på det minst värsta är den dominerande svenska politiska visionen idag. Och ifall alla partier i riksdagen skulle vara fascister så skulle det enligt den gällande svenska praxisen vara legitimt att rösta på det minst fascistiska partiet eller det minst rasistiska partiet. Jo, det går utför nu!

Flankskräcken är ett tecken på en minskande politisk bandbredd och ett politiskt påtvingat normaliserande, inte helt olikt alla de autokratiska trender som löper runt i Europa.

Var finns de fria radikalerna?

De som har en politisk åsikt som bygger på integritet, mänsklig värdighet och självförtroende. De som utan att tveka lyssnar till människor, de marginaliserade, de oroade utan en politisk identitet som tynger dem eller en destruktiv idealism. De som kan lägga fram en konkret radikal politik, som kan återskapa optimism och erbjuda ett nytt politiskt kontrakt med väljarna. En politik som återger människor en upplevelse av att kunna påverka sina liv och en demokrati där allas röster räknas.

Fria radikaler ger inte enkla politiska lösningar på svåra frågor. Tvärtom, de vet att människor söker ambitiösa och genomtänka svar på enkla frågor.

Feel good-politiken och barbarerna

Även publicerad på Aftonbladet

Sveriges politiska gränsdragningar har ändrats om. Ett nytt block, ”Mittendemokraterna”, är på väg att formas med allt från Socialdemokrater till Moderater. De håller båda i mamma Annies händer även om de blänger lite surt och traditionsenligt på varandra. Liberala tidningar vill slå ihop dem alla till strid mot extremisterna och populisterna. Den svenska politiken är på väg att förvandlas till en påse gott och blandat med en politisk analys besatt av experters pusslande med Mittendemokraternas partibeteckningar medan elefanten i rummet, SD frustrerat ser på.

De nya Mittendemokraterna är politikens” feel good”-val. En ny allians som är lite snälla, lite företagsvänliga, lite jämlika, lite miljöbrydda och politiskt ”rena”. Ja, egentligen allt som en vanlig lagom svensk kan önska sig. Det enda reella hotet skulle möjligtvis vara de där ”vänsterextremisterna”. Men än så länge så har inte V vågat göra annat än att lite förläget beundrande pekat åt Jeremy Corbyn, Yanis Varoufakis och de andra där ute i vilda Europa. Och när Mittendemokraterna oavsett slutlig blandning står som vinnare i valet så kommer V säkert att hållas på ett rumsrent avstånd från makten. Man kan undra varför det överhuvudtaget skulle behövas några andra alternativ än Mittendemokraterna?

Men feel good-filmen är på väg mot sitt slut, biografen ska tömmas och alla måste ut på gatan i väsen, trafik och i verkligheten. Mittendemokraterna, auktoriserade av en högre makt att hålla rent från politiskt otrogna, kommer förr eller senare att tvingas krackelera.

Om det ändå vore en helig dygd som Mittendemokraterna stod upp för, om de vore ett moraliskt föredöme för människor att inspireras av, om de kunde säga till sina barn att: ”Vi stod upp för hederlig och rättfärdig politik, vi satte stopp för…” så kanske man kunde förstå dem. Men det är ju precis tvärtom.

De står upp för exkluderande och polarisering inför människor som är oroade och känner sig marginaliserade. De står upp för förakt gentemot medborgare i tider då missnöje med etablissemanget är värre än någonsin i hela västvärlden. De gör demokratin till en exklusiv klubb i tider då demokratin alltmer ifrågasätts. De ger inte väljarna några andra alternativ till SD:s inhumana exkluderande av människor än sitt eget exkluderande av människors politiska bryderier och oro.

Sverige är idag ett av de mest ojämlika länderna i Europa och det är Mittendemokraternas politik, med lite inbördes maktskiften genom åren, som skapat detta. De är likgiltiga inför ett ordentligt krafttag mot växande koncentration av makt och ökande psykisk ohälsa. De har under 10-tals år ersatt gemensamhet och välfärd med såväl individualism som kapitalistisk sköt-dig-själv-kultur. Ett katastrofalt socialt klimat som enbart slås av jordens klimat. Mittendemokraternas gemensamma ideologi: Jobba – Konsumera – Sova hotar numera en hel planet, en problematik som ingen av Mittendemokraterna vill kännas vid.

I Frankrike har feel good-alternativet Macron redan kraschat med besked. Man har börjat inse att den stilige, unga och nytänkande mannen trots allt bara var ytterligare en gestaltning av etablissemanget. De Gula Västarna, proteströrelsen från både höger och vänster som härjat i Frankrike och skakat om Europa är inte enbart Macrons motsats utan även våra Mittendemokraters. De symboliserar ohyran, fulrösterna och radikala politiska krav som inte går att diskutera varken bland politiker eller media. De är politiska barbarer samlade i en rörelse med den omöjliga kombinationen av krav på lägre bränsleskatter, färre fartkameror, mindre sociala nedskärningar, mer nationalism, höjda minimilöner och ett mindre globalistiskt och nyliberalt inflytande. Den marginaliserade ohyran, problemet som saknar en politisk lösning och som fräter sönder ett politiskt och socialt Europa KRÄVER nya politiska dimensioner och en annan politik.

Medan bilar brinner och gatstenar yr i luften så skruvar sig de pompöst politiskt intellektuella från såväl vänster som höger med ett föråldrat tankegods som inte ger dem några svar. Likt robotar med en gammal programmering som stannat upp och ryckvis vänder sig än mot vänster än mot höger till ljudet av en metallisk varningssignal och utan ett självdiagnostikprogram med omstart som följd.
I media försöker liberala och socialistiska skribenter slita åt sig passande stycken från missnöjes- och polariserings-problemen, höja dem till skyn och ropa ut: ”Vi har svaren”. Men de är bara grindvakter som håller ett nytt politiskt tänkande med humanism som bas på behörigt avstånd.

De politiskt omöjliga är opolitiska därför att de politiska alternativen inte stödjer dem. De marginaliserades parti väntar på att bli skapat.

Vad för beredskap har Mittendemokraterna för denna politiska barbarstorm som kommer att sprida sig även till Sverige (redan en FB-sida). Ett medborgarinitiativ lika ideologiskt svårgreppbart som dagens etablissemang och Mittdemokraterna. Hur vid är den demokratiska täckningen? Klarar den av en humanisering av barbarerna? Eller ska vi slänga över oss en filt, bli kvar i soffan och titta vidare på ”när Stefan mötte Annie”.

Extraval ingen lösning – nu måste grundlagen ändras

Även publicerad på DN

Bild och ingress författad av DN.

Ett extraval är ingen lösning på det låsta parlamentariska läget i Sverige. En ändring av grundlagen krävs för att sätta större press på politikerna att ta sitt ansvar, skriver läsaren Mats Sederholm.

Med stenhårda blockeringar och låsningar mellan allianser och partier pekar allt mer mot ett extraval. Vad skulle då meningen vara med detta?

Det är inte väljarna som ska göra om och göra rätt, utan politikerna. En ändring i grundlagen skulle behövas som tvingar politikerna att ta sitt ansvar.

Snart har det gått två månader efter valet och den parlamentariska utvecklingen står helt still. Inget parti ger vika i uppgörelsen om makten.

Om det skulle bli ett extraval ber parlamentarikerna svenska folket om stöd, råd och förtydligande. Men har de inte redan fått ett besked? Vad ska vi som väljare säga? Vi kan väl inte lösa parlamentarikernas jobb. De måste lösa detta själva och som det står i grundlagen, utgå från folket.

Problemet är att politikerna ges alldeles för stor frihet när det gäller att forma en regering och en politik som överlever riksdagen. De mäktar inte med att bära ansvaret. De går in i en omöjlig idealism, blir självupptagna och tar inte sitt uppdrag på tillräckligt allvar.

Det tredje största partiet, Sverigedemokraterna, med över en miljon väljare bakom sig kan med denna ordning uteslutas eller rättare sagt med ”demokratiska” medel tillintetgöras. Vänsterpartiet ligger inte långt efter i osynlighet. Tillsammans röstade var fjärde väljare på något av dessa två partier, men förgäves – inte för att de är för små, utan för att de inte tillåts ha inflytande.

Mittenpolitikerna har fått ett demokratiskt tolkningsföreträde. Även analytiker och medier tycks ha accepterat situationen och följer politikernas praxis: ”Nämn inte de andra, vi gillar inte dem och alltså behöver de inte representeras”.

Medierna borde i stället sätta press på politikernas sätt att agera ur ett folkligt demokratiskt perspektiv. Någonting i grundlagen måste göras om som tvingar politikerna att krackelera, någonting som gör att en väljare vet att vad man än röstar på så kommer en regering skapas som följer mitt önskemål.

Det får göra hur ont som helst i parlamentarikernas magar, de må vara så stolta och principfasta att de spricker, men de måste lära sig att för en stund bortse från den politiska kontexten. Jag tror de måste ställas inför alternativet att de riskerar att förlora makt och inflytande och makt om de inte klarar av att lösa situationen.

Talmannen ska inte behöva bjuda in på kafferep varannan vecka. Vad ska han säga? Prata dem till sans likt en rastvakt på skolgården? Först avvaktande i förhoppning att de själva kan göra upp och när detta inte går tar han ungarna var och en åt sidan för allvarliga samtal – och när detta inte går så kontaktar man föräldrarna. Men i det här fallet finns ju inga föräldrar.

En instiftad process skulle kunna bli den auktoritet som saknas.

Nu väntas kanske nyval och då kommer politikerna till dig och frågar:

”Snälla vi har så svårt att komma överens, vad var det nu igen för parti du ville ska få inflytande?”

Och jag misstänker att många skulle svara:

”Jag är faktiskt inte längre så säker på att ni verkligen är intresserade.”