Bli klar med Brexit och sluta skäm ut demokratin

Det är 3 ½ år sedan britter röstade för ett utträde och fortfarande har det brittiska parlamentet inte kunnat leverera vad väljarna beställde. Det ingick inte i omröstningen att klara ut HUR det skulle gå till. Om det exempelvis skulle vara en hård eller mjuk Brexit. Det ingick bara ATT det skulle bli av. Det är det politiska systemets uppgift att  ombesörja såväl HUR som ATT det blir av. Och man har misslyckats med båda uppgifterna.

Och anledningen är främst det vi från alla håll i världen kan ta del av i nyhetssändning efter nyhetssändning.  En gränslöst plågsam process där vuxna i rummet beter sig som egoistiska ungar. Underhusets medlemmar inklusive talmannen har skapat något som kan liknas vid en parlamentarisk statskupp som ger dem möjlighet att dagligdags skapa nya förslag för att sedan rösta nej till dem. Vi ser ett parlament där allas särintressen ges chansen till att få villkora och blockera. Vi ser en regering som inte får regera, en opposition som älskar att trotsigt säga nej. Vi ser parlamentariker utan någon som helst respekt för väljarnas beslut. Nej istället lägger inte sällan politiker och många media skulden för Brexiteländet på folket, de röstade fel och skapade detta kaos.

Anti-Brexit-anhängare söker en ny folkomröstning fast problemet uppenbarligen är parlamentets och politikers. Vad skulle en ny folkomröstning vara annat än en andra chans för remainers och en våt dröm för hela det Europeiska etablissemanget att tjuvaktigt kunna bråka till sig sin vilja. Sjuttio procent av britterna tror heller inte att detta skulle hjälpa. Britter är också lika delade i frågan om att lämna EU som 2016 även om det svängt till en marginell majoritet för remainers. Alla förstår att man inte kan ha nya folkomröstningar allteftersom opinionen förändrar sig marginellt.

Alla har påstått att de velat få till ett nyval, men bara om man får det på just sitt sätt. När det i dagsläget är utlyst till den 12:e December, om det nu blir av, så är det inget annat än ett rop på hjälp och inte något som kom till av respekt för väljarna. Parlamentet har helt enkelt kraschat sig ut ur Brexit-röran. En röra som lika gärna kan fortsätta i evighet efter valet ifall samma parlamentariker tar plats igen. Men kanske man ska glädjas över att nyvalet i december blir av för det har ju rapporterats att det kan störa barnens julshower och att det är så mörkt och kallt ute då!

I mina mest förbjudna fantasier ser jag en internationell politisk saneringsbrigad som från ingenstans med ett dån spränger upp ett hål i väggen på underhuset och med högtryckssprutor spolar rent därinne. En demokratins egna säkerhetsstyrkor som sedan placerar in nya parlamentariker som agerar på uppdrag av väljarna. Där administratörerna av beslut, parlamentarikerna,  är underställda besluten och inte tvärtom.

Order! Order!

Men det är fler än mig med mörka tankegångar. Enligt undersökningar gjorda av Cardiff University och University of EdinburghBrittiska så tycker väljare, oavsett om de är för eller emot Brexit, att ”risken för att parlamentsledamöter ska utsättas för våld”,  ”är en risk värd att ta”!

Storbritannien, det är dags att släppa taget om EU nu. I obalanserade relationer kommer man till en punkt där det gör ondare att vara kvar än att hålla ihop. Det är bättre att lösa ut spänningarna, dela på sig och utifrån detta finna en ny mark att arbeta ifrån. Hela Europa får just nu dagliga doser lära sig att vår demokrati och våra parlamentariska system inte längre levererar. Att det poppar upp extrema politiska alternativ i spåren av detta är följden som ingen av de som försvarar utvecklingen sedan fegt ska skylla någon annan ”extremistisk kraft” för.

Brittiska politiker blockerar nu EU och hela Europas arbete. Ni måste faktiskt flytta på er!

Det är samtidigt beklagligt att Storbritanniens ska lämna EU eftersom jag tror att alla internationella krafter, inte minst Storbritanniens, krävs för att mota de största hoten mot mänskligheten. Klimatet, finansindustrin, extremistiska krafter och ett minskat förtroende för demokratin. Det senare späs nu på för varje timme som går. Tröttheten över politiker i Storbritannien kommer, om det inte redan gjort det, att nå samma nivåer som i exempelvis Grekland efter valet 2015 eller som i dagens protesterande Chile och andra delar av Sydamerika.

En ny demokratisk ordning med ett djupare engagemang för väljare med chans till större inflytande i politiken, med delaktighet i sociala och ekonomiska frågor är det enda som kan återge människors respekt för politiken och parlamentarikerna. Storbritannien hade behövt för att kunna driva på detta i EU. Istället blir de ett varnande exempel.

Vore världen mogen för ett fredspris till Greta?

Varning: Artikeln är Gretapositiv och kan innehålla ämnen som aktivism, radikalism, systemkritik, klimatproblem vilket kan orsaka skada på äldre vita bittra män inom AK (Alternativ Korrekt) sfären.

Många blev säkert besvikna över det uteblivna fredspriset till Greta. Men hade världens makthavare verkligen kunnat ta till sig Gretas budskap? Nobel önskade ge priset till den som: ”hafva gjort menskligheten den största nytta” men få har nog förstått vilket krig som först måste utkämpas, innan nyttan kan materialiseras. För, har vi egentligen insett vad drottning Greta säger?

– Vi kan inte rädda världen genom att spela enligt era regler, därför att reglerna måste ändras.

– Och om lösningar inom vårt system är omöjliga att finna, kanske vi borde ändra själva systemet. Vi strejkar för att skaka om systemet.

– Det här är bara början. Förändring kommer ske – tro det eller ej.

Unga idealistiska drömmar som man får ta med en nypa salt? Eller är detta månne en reflektion från äldres desillusionerade och druckna omdömen? Citaten är riktiga, men inte för att det är Greta som säger det utan för att alla skapelser har ett utgångsdatum, även det samhälle som vår västvärld vill åkalla som det mest vuxna och förnämsta vi någonsin kan drömma om.

Vi borde förstå att det är dags för en uppgradering när vår civilisation har lärt sig att stjäla resurser från kommande generationer, från andra människor som inte kan försvara sig. Vi borde inse vårt missbruk efter att ha normaliserat ohederlighet en masse för att kunna leva vidare.

•  Vår ekonomi, blodet i vårt samhälle bygger på idén att vi stjäl från framtiden. Vår livsnerv, den ekonomiska tillväxten finansieras av pengar som banker skapar ur tomma intet. Till låneskulder som vi först i framtiden kan jobba ihop till.

•  Vi stjäl resurser från våra framtida samhällen när vi ständigt förbrukar mer än vad planeten kan leverera.

•  Vi stjäl innehåll och nyttjar inte våra egna liv när vi varje dag fyller våra liv med krimskrams för att samhället förväntar sig att vi deltar i denna förbränning och missbruk.

Grundbultarna i vårt leverne bygger på missbruk. Vi lever i ett drömtillstånd, i en koncensustrans som alltfler håller på att bryta sig ut ur. Världen är programmerad. Vägen framåt handlar om avprogrammering.

Men systemförändring är ingen utopi, det har skett tidigare.

Under 1930-talet stod världen inför gigantiska politiska och sociala problem inte minst USA efter ”Den stora depressionen”.  President Roosevelt genomförde i några omgångar vad som blev känt som The New Deal vilket innebar ett omfattande reformprogram med investeringar i den offentliga verksamheten och regleringar av näringslivet som resulterade i sjunkande arbetslöshet och sociala reformer. Mardrömmen var bruten, optimismen steg, samhället reste sig igen till gagn för alla medborgare då det ledde fram till västvärldens välfärdssamhällen. Sedermera skulle den efterföljande konsumtionskulturen ironiskt nog bli början på den mardröm som vi nu vaggats in i.

Den här gången kan vi dock inte lobba och förhandla på samma sätt. Moder Jord kröker inte rygg inför krav på en realistisk övergång eller en mjuk exit.

Ett fredspris till Greta skulle ställa krav på en politisering av hennes budskap och början på ett politiskt krig. I uppgörelser om en kommande systemförändring så kommer bruna, blåa, röda, gröna, republikaner, demokrater med flera ryka ihop i tidernas slag. När experter och Moder Jord till sist tvingat ner politiker på knäna och de tvingas borra allt djupare ner i vår civiliserade grund och hundra år gamla politiska och ekonomiska gatstenar måste sprängas bort så har de alla glömt Greta. De kommer att slåss för sina ideologiska övertygelser snarare än för människans väl.

Hatet mot Roosevelt från isolationistiska krafter under 30-40 talet är i grunden detsamma som det som Greta får utstå idag. Det kommer från de bittra, rädda och oroliga. De konservativa realisterna utan alternativ. Men utgången på den kommande striden är given ”tro det eller ej”. Slagfältet blir dock inte vackert att skåda.

Mycket talar för att Greta får nästa års fredspris. Klimatproblemet är då mer etablerat, insikterna fler och desperationen större. Det skulle vara det Nobellska etablissemangets rop på hjälp. Ett rop efter struktur och tydliga insatser.  Lyxfällan måste ordnas upp och alla de som inte vill sätta stopp för vår civilisations stölder och brottsliga beteende ska heller inte ges inflytande i vårt samhälle. I ett återvunnet parlament kommer politiker kunna stifta lagar och styra upp de delar av samhället som är till gagn för alla. Vad som finns i plånboken är vad vi har. Det jorden kan erbjuda idag är vad som bjuds.  Människor ska kunna leva i nuet utan att tyngas av de ekonomiska ok som framtiden tvingar dem att bära på.  Att handla på krita är på väg tillbaka som en oseriös lösning.

Det politiska etablissemanget får den misstro de förtjänar

SD kan i opinionssiffrorna snart vara ikapp Socialdemokraterna och är redan Sveriges största parti bland män. Man skulle kunna vänta sig utbredda debatter om hur detta kunde ske. Förklaringarna från analytiker i media begränsar sig dock till aktuella ämnen som gängvåld och immigrationsfrågor. Men trots att allt fler partier tagit till sig SD:s syn på immigrationsproblemen och gängvåldet så ökar stödet för SD. Det kan bara förklaras som ett mer allmänt utbrett missnöje mot ett politiskt förlamat etablissemang som med en misslyckad attityd lockar allt fler till det parti de mest av allt tar avstånd ifrån.

Den alltmer krackelerade strategin för att hålla SD utanför består i att ta över SD:s ståndpunkter och formulera om dem signerat de politiskt trovärdiga. Samtidigt håller man dem retorisk på en ”extremistiska krafter”-nivå. Och ifall SD kallar sig för offer, vänd på det och säg att de fått chansen att ta på sig offerkoftan. Då blir det de som är de fula strategerna, inte kritikerna.

Är det möjligtvis fler än mig som ser hur denna fullständigt hopplösa strategi håller på att bjuda in till ett rekord i politiskt missnöje i vårt samhälle. SD kan vara Sveriges största parti inom kort och de andra partierna uppträder som ett fotbollslag på väg att bli helt utskåpat. Ömsom ett apatiskt försvar och ömsom meningslösa långbollar. Publiken skakar på huvudet, lämnar den etablerade arenan likt politiska flyktingar i riktning mot SD.

Jag tror vi måste ta ett snack om det här.

Och då tänker jag inte på SvT:s nya satsning ”Sverige möts”:
”… via Sverige möts matchas du ihop med en person som inte alls tycker som du. Vill du vara med?”

Många tänker nog: Jo ifall jag får träffa de som för dansen i samhället, inte grannen! Det är bra med horisontella möten med just nu är problemet vertikalt, de utan inflytande vs de som har. Klimatförnekarna mot Klimatalarmisterna. Landsbygdsbilister mot finansdepartementet och bensinskatter. Löntagare mot finanseliten. Utmattningssjukskrivna anställda inom skola, omsorg och vård mot budgetansvariga chefer i landsting och kommuner.

Sverige håller på att få ett ordentligt uppsving för högerpartier. Vem trodde det för tio år sedan?
Har värderingarna svängt om? Har folk slutat tro på rättvisa, jämlikhet och andra vänsterideal?

Nej det tror jag inte men när ännu mer fundamentala behov såsom trygghet, respekt och en upplevelse av värdighet sätts på spel så tar det över. Mänskliga behov kommer alltid att väga tyngre än de politiska sakfrågor som Vänstern eller Mp kan erbjuda. En rättvisepolitik, en ekonomisk jämlikhetspolitik som inte kan integreras med humanistiska grundförutsättningar är dömd att misslyckas. När parlamentariker separerar sig från väljare förlorar demokratin sin guldreserv. Ett politiskt kreditsystem skapas där politiker och media älskar att saluföra begreppet demokrati  utan att  längre ha en robust täckning för det.  Att låna ur demokratikassan utan att lyssna till väljare, utan att betala tillbaka med hörsamhet och justa medel  har fört oss till ett politiskt klimat där självupptagenhet och politik som tävlingsform är vinnaren. En politisk lånebubbla som är på väg att spricka.

Det finns en utbredd misstänksamhet mot klimatdebatten i dessa SD-läger med omnejd. Men man är inte emot att förbättra miljön, man är emot vad man tror att de globala lösningarna ska leda till. Att deras värld ska snärjas, att deras synsätt ska censureras och tryckas dit än mer av inte bara ett svenskt etablissemang utan av ett etablissemang mäktigare än något annat. Tal om rättvisa för dem är ett hån, jämlikhet för dem är humbug, omtanke gör dem bara ont.

Vi ser ett missnöje som utan att den är ideologiskt medveten fått fäste i en mer tydlig, hierarkisk och peka-med-hela-handen-politik, den som högern erbjuder. Men högern erbjuder också någonting som väljare alltid känt sympati för, en tro på sin egen politik hellre än att bara klanka på andras. En rak höger uppskattas mer än en osäker vänster, men inte för att den är höger utan för att den är rak och tydlig i tider av förvirring. Det är i grunden alltså inte en högervåg vi ser, det är en misstroendevåg som generar en lust att skynda till närmaste utsträckta hand att hålla i.

När Sjöstedt säger att SD har rasism som affärsidé så har han just sparkat till uppemot 1 miljon väljare som känner sig kränkta , de flesta av dem människor drabbade av den ojämlikhet han så gärna vill bekämpa. Det är många som väntar på en rak vänster. Säg JA till det ni står för, säg NEJ till vad ni inte står för, uppträd med integritet, sluta håna, se de marginaliserade i ögonen, respektera deras gissel och återintroducera solidaritet mellan människor.

Och SvT, er nya satsning borde ha parollen: ”… via Sverige möts matchas du ihop med en person som inte alls tycker som du men SOM BESTÄMMER ÖVER DIG. Vill du säga ifrån?”

Klimataktivism lönlöst utan politisk handling

I dag älskar alla klimataktivisterna kravlöst, men smekmånaden måste få ett slut. En ny politisk aktivism är nödvändig med radikala och tydliga krav på en politisk förändring. Det är dags att syna det onyanserade stödet för klimataktivism, skriver författaren Mats Sederholm.

Även publicerad på Göteborgsposten

Greta Thunberg fortsätter att defilera runt bland världens mäktigaste och mest inflytelserika. Hon har blivit en levande åskledare för den alltmer uppladdade klimatfrustrationen. Men tyvärr går hon just nu också på gränsen till att bli vilseledd som ett ”powered by Greta”-objekt för de samhällsaktörer som vill synas. Klimatfrustrationen förklarar också varför organisationer som Extinction Rebellions, Fridays For Future eller Global Climate Strike har fått ett sånt starkt stöd. Vi ser ett tydligt rop på hjälp.

Frågan är bara om klimataktivisterna förstått att ingen kommer att svara och att de riskerar sluta som en ekokammare om de inte tänker om.

Ord utan handling

Förhoppningen är att allt detta ska skapa opinion och öka trycket på politiker. Men inget kommer att hända eftersom det saknas politiska möjligheter. Det finns inga partier som på ett radikalt sätt vill svara mot klimataktivisterna rop. Politikerna lever kvar på 00-talet och diskuterar fortfarande grön tillväxt, tekniklösningar och effektivt resursutnyttjande. Lösningar som i dag drunknar i ett hav av ständigt ökande behov av fossilt material, ekonomisk tillväxt och konsumtion. Inte undra på att vakna politiker och forskare prisar klimatstrejkerna, de har ingen annanstans att ta vägen. Det är inlåsta i sitt eget paradigm.

Det finns inga partier som på ett radikalt sätt vill svara mot klimataktivisterna rop

Jag tillbringade någon timme framför SVT:s morgonstudio och såg intervjun av ett koppel politiker från mörkblått till rött, inklusive finansministern, när den nya budgeten släpptes. Ordet klimat nämndes inte vid ett enda tillfälle. Kunde inte ens journalisterna försöka? Hoppet till gällande politiska ordning är ganska nära noll för att vara optimistisk.

Vi befinner oss i en klimatkramp med å ena sidan klimataktivister som fortfarande lever kvar i föreställningen att andra ska ta vid och att de får ha sitt protestparty ifred. Å andra sidan etablissemanget och alla vuxna i rummet som har kört ner i diket och nu står skingrade på vägen och förläget försöker flörta till sig en lift av några fredagsstrejkande ungdomar. Två klimatdesperados i en rondell som ingen vet hur man lämnar.

Krävs politiskt agerande

Vad de nya klimatpsykologerna inte vågar berätta för de allt fler ångestdrabbade är behovet av en systemförändring. Tyngande ideologiskt tankegods, smygtassande experter och rädslan att behöva förändra sin vardag och lämna sina vardagliga komfortzoner är dörrarna som måste sparkas in. Cancerbeskedet måste levereras men med en stark förhoppning om tillfrisknande.

Vägen ut ur denna rondell heter politisk aktivism.

Det skulle kunna innebära fredagsmanifestationer med politiskt innehåll från politiska rörelser. Konkreta krav eller lösningar som aktivister själva formulerar eller redan existerande politiska lösningar som inte uppmärksammas av det politiska och mediala etablissemanget. Det traditionella politiska käbblet måste upphöra.

Det traditionella politiska käbblet måste upphöra

De politiska kraven måste fungera tvärs över det politiska landskapet så att alla väljare kan få svar på frågan: ”Varför skulle klimatpolitik gynna mig?”. Svaret på frågan är en politik där ekonomi, sociala frågor och välfärdsbegreppet kan förnyas och sys ihop till en fungerande medborgarlösning. Aktivism kan med detta konkretiseras, debatten kan börja, den mediala och politiska kelandet av klimataktivism kan läggas till historien, trycket på politiker kan skärpas och aktivismen för klimatet kan börja göra skillnad.

Men detta kräver också att klimataktivisterna vågar släppa in politiken, i stället för att avråda från att manifestera loggor och politiska nätverk så som de gör exempelvis under dagens stora klimatstrejk. De måste utgå från verkligheten och skaffa sig partners innan all fångst av klimatdesperata börjar ruttna och blir obrukbar.

Är det naivt att tro att så många intressen kan samsas? Berätta det för bensinprisivrare som i dagarna gör gemensam sak med Inlandsupproret, Sjuksköterskeupproret och upproret mot Försäkringskassan på Sergels torg.

När initiativen har ryckts ut ur armarna på politiker och när tydliga krav hörts från gatorna som vid demonstrationer för kvinnors rösträtt, mot USA:s inblandning i Vietnamkriget, mot rivningen av Almarna i Kungsträdgården eller som vid Gula västarnas politiska krav har det handlat om en välkommen politisk självförsörjning, En helt nödvändigt ingripande som ingen i historien ångrat i efterhand. helt nödvändigt ingripande som ingen i historien ångrat i efterhand.

Är du AK eller PK?

Även publicerad i

Av Mats Sederholm

I den växande polariseringen så stämmer alltfler in i ogillandet av PK (Politiskt Korrekt) och det finns logiska förklaringar till detta. Bland annat att flertalet skribenter och politiker med åren i en tyst överenskommelse ansett att exempelvis immigrationsproblem inte bör diskuteras och att högernationalistiska argument inte bör normaliseras vilket också innebär att vissa medborgares åsikter inte får normaliseras och ytterst att dessa medborgare i sig inte bör anses som normala.

Idealism prioriteras före demokrati och inställningen att man som journalist eller politiker ska bilda eller rättare sagt fostra människor har bidragit till ett ökat missnöje bland väljare och till ett parlamentariskt kaos hos de styrande förra hösten. Ledsen alla ni politiska och journalistiska karriärister som drömde om att förändra världen med hjälp av tolkningsföreträde och maktpositioner, det har inte fungerat och kommer aldrig att fungera. Tolkningsföreträde är acceptabelt inom ramen för rättsväsende och vår parlamentarism – människor väljer de som ska styra över dem – så länge riksdagen fungerar som en spegel av väljarnas val. Tolkningsföreträde är inte något man tjänar in med poäng från högskolor, med rättvisepatos, värnande om mänskliga rättigheter, en gedigen erfarenhet av länder med förtryck eller liknande lika lite som man tjänar in sin rösträtt. Vi är alla lika hur orättvist det än kan kännas för de som med åren anser att de blivit klokare, mänskligare, vill så många väl och till sist fastnat i PK-bubblan och i åsiktskorridorer. Många i den här bubblan tänker säkert att: ”Rätten att få sin röst mer hörd än andra handlar inte alls om en demokratisk korruption nej, det handlar om att skydda vårt samhälle”.

Anti-PK stämningarna tar således vid och respekten för fler korrekta åsiktsdrev som exempelvis klimatfrågan tycks ogillas av allt fler som bara inte orkar höra mer om den goda Greta med mera.
Personligen är jag av en helt annan och positiv inställning till Gretas uttalanden men har en lika stor förståelse för reaktionerna och till skillnad från de i polariseringens ”goda pol” så anser jag att det är själva polariseringen i sig som är det största problemet oavsett fakta i sakfrågorna.

Att vara anti-PK, att reagera på en övermäktig korrekthet och ett fåtals åsikters dominans är med andra ord inget per automatik ovärdigt eller något man snabbt kan sopa väck med slappa retoriska utfall som ”med rötter i…”. Men den ”onda polen”, den diskriminerade, den utan en röst begår faktiskt samma isolationistiska misstag som den ”goda polen”.

Kritik mot förhärskande åsikter understödda av PK-världens ”korrekta” fakta kan inte enbart bemötas med motsatta korrekta fakta, detta vore att spela enligt PK-reglerna. Dessutom så kan ”lögner” skapas med enbart utvalda korrekta favoritfakta. En PK-drink som ”bevisar” till PK-lägrets fördel.  Anti-PK-gemenskapen borde istället tydligare trycka på själva utsattheten och den stigande ojämlikheten. Det handlar om status, respekt och värdighet. Det handlar om slags hedersproblematik och inte om att få in en replikartikel på DN Debatt fullmatad med siffror, ett akademiskt språk och en respekterad titel som signatur. Det är åter igen en PK-strategi och ovärdigt att ta sig an.

Men istället för att finna en egen strategi och försök till möte så skapar man sin egen åsiktskorridor. I denna spretiga värld av missnöje så har en ideologi formats. För 10-15 år sedan fanns det en liten klick samhällskritik från vad som kallades alternativvärlden. Ifrågasättande av vaccinationer, Big Pharma, banker, gifter i maten, skolmedicin, genmanipulation av grödor, övervakning med mera. Den här i allmänhet opolitiska ilskan har dock beblandats med Alt-höger och stelnat till vad jag kallar för AK, Alternativ Korrekt. Här förväntas du tycka ”rätt” enligt följande kärnvärderingar.

•    Anti-islam
•    Anti-feminism
•    Anti-kollektivism
•    Anti-aktivism
•    Anti-HBTQ
•    Anti-klimatförändringar

Ilskan mot överhöghet och PK-makt gäller enbart myndigheter, skatter, FN, EU och globalisterna som är en odefinierbar elit vars existens du måste acceptera i AK-världen.  Kapitalismens och finansmarknaders överhöghet som varje dag styr varenda människas liv är det däremot tyst om. Asylsökande invandrare ska det vara jäkligt noga med medan utlandsägda företag och utländska direktinvesteringar som Googles med fleras beviljas ”asyl” utan protester eller resonemang om att vi riskerar att bli kulturellt utarmade.

Omsorgsfrågor, att se sociala mekanismer som förklaringar på problem i samhället är flummärkta liksom medmänskliga rättigheter. Invandringshatet, ofta i formen av Islamofobi, är också något man bör hålla med om.  Feminism och jämställdhet leder mest till irritation och försvar för enstaka utsatta män. Aktivism och protester är mer eller mindre alltid iscensatta eftersom människan i denna värld alltid är konspiratoriskt styrd. Att dryfta klimatproblemen ska vi inte tala om, du är en dåre om du lyfter människans skuld till klimatproblemen.

PK-bubblor mot AK-bubblor. De förmätna mot de förbannade.

Sprickan som ingen var beredd på. Polariseringen mellan en gammal självgod politisk, kulturell och akademisk koncensus och det isolerade utanförskapet som ingen såg komma och ingen vet hur man ska ta itu med. En ojämlikhet, inte ekonomisk, utan i status och värdighet som inte passar in i något ideologiskt eller klassmässigt sammanhang. Nya ideologiska, humanistiska och progressiva tankebanor måste till liksom ett stort mått av empati.

Varoufakis kan inspirera Sverige

Även publicerad på ETC

Yanis Varoufakis, den före detta grekiska finansministern är efter fyra år tillbaka i det grekiska parlamentet med en social och grön europeisk helt ny politik. I söndags stod det klart att det nya partiet MéRA25 fick drygt 3 procent av rösterna i det grekiska valet vilket räcker till minst 9 platser i parlamentet.

Som finansminister accepterade Yanis Varoufakis aldrig EU:s och de finansiella institutionernas förslag till nödlån och ytterligare tid i skuldfängelset med tyska och franska bankers finansiella ockupation av Grekland. Lika lite som han accepterade grekiska oligarker och odemokratiska EU-institutioner. Detta ledde fram till en folkomröstning 2015 där grekerna beslöt att inte ta emot fler nödlån. Regerings- och vänsterpartiet Syriza:s inställning efter valet var att de trots allt skulle böja sig för EU varpå Varoufakis valde att avgå. Syriza förlorade nu makten till det konservativa Ny Demokrati.

Ett år senare skapade han och filosofen Srecko Horvat den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 som samlat 100 000 medlemmar runt om i Europa och som i sju olika länder skapat partier med i grunden samma partiprogram. I Grekland heter partiet MéRA25 som med endast 0,01 procent missade en plats i EU-parlamentet men som i det grekiska nationella valet lyckades bättre trots brist på ekonomiska bidrag.

MéRA25 är alternativet för de greker som varken vill ha Grexit eller fler skulder som ska betalas med sociala nedskärningar och utförsäljningar av statlig egendom.

Den kontroversiella ekonomiprofessorn Varoufakis progressiva ekonomiska alternativ kommer nu åter att eka i det Hellenska parlamentet och i den grekiska politiken. Hans kunskaper och ekonomiska nytänkande har inte bara gjort honom populär i progressiva politiska kretsar utan även bland systemkritiska ekonomer runt om i världen som erkänner att EU:s skuldrecept och den grekiska fattigdomen och människors uppoffringar aldrig var en bra lösning.

Partiet MéRA25 och rörelsen DiEM25:s ideologi är progressiv och välkomnar väljare från liberaler, gröna och vänstern. De har, trots att det politiska programmet är tydligt vänsterinriktat avsagt sig ett vidare samarbete med den europeiska vänstern som de anser saknar progressivitet och en genuint avståndstagande från den europeiska politiska och ekonomiska koncensusen. Man har till och med en ljummen inställning till gröna partiers framgångar i EU-valet eftersom man anser att de gröna tvingas spela med i den europeiska konservativa politiska och ekonomiska ordningen.

DiEM25:s mest aktuella politiska plattform, den internationellt mest radikala versionen av ”Green New Deal”, består av ett unikt sätt att finansiera gröna investeringar, av nya ekonomiska lösningar i kombinationen med sociala garantier och en demokratisering av HELA samhället, inte minst EU själv.

MéRA25 attraherar nu allt från marxister till systemkritiska liberaler. Den systemkritiska inställningen är tydlig i deras valprogram. När det europeiska etablissemanget idag uttrycker Greklands ekonomi som stabil så föredrar man att istället kalla det för koma. Människors värdighet är en mycket viktig del av den ideologiska grunden. I partiprogrammet gör man klart att man inte glömt bort förnedringen för fyra år sedan:

”De som sålde våra offentliga tillgångar och sedan lämnade över tyglarna till långivare och byråkrater, gjorde oss till en skuldkoloni och viftade nedlåtande sitt finger åt oss. De skapade en öken och kallade det fred och nu vill de att vi ska återvälja dem på grund av deras kloka regerande”.

MéRA25:s slogan har varit: ”Vi kan inte mer än förlora våra skulder”.

Kan ett DiEM25-parti förankra sig i Sverige, ett land där varken hunger, ilska eller katastrofala nedskärningar och ungdomars arbetsflykt utomlands skruvar upp de sociala spänningarna? Med låga statsskulder och låg arbetslöshet så kan illusionen om ett gott och välmående samhälle på basis av nyliberala dogmer fortgå. Men hur länge? Nästa finanskris, fortsatta framgångar för extremhögern eller en stegrande klimat- och miljömedvetenhet riskerar när som helst att sticka hål på ballongen.

Som möjligtvis en föraning till ett mer radikalt svenskt politiskt medvetande märks exempelvis Partiet Vändpunkt som försöker anamma en ny holistisk samhällskultur men fortfarande under den mediala radarn. Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna anammar nya intressanta alternativ till dagens ekonomiska system men de svenska progressiva krafterna ligger långt efter MéRA25 och DiEM25 när det gäller nytänkande. I Sverige söker man efter en nationell reformering medan grekerna kunde rösta på en Europeisk transformering.

Insikten om att de flesta som styr i samhället varken är valda av folket eller har nationella gränser har haft en stor betydelse för MéRA25:s framgångar eftersom grekerna har denna erfarenhet på sitt CV. En unik blandning av aktivister, filosofer och politiker med en europeisk politik intar nu det grekiska parlamentet.

Ett nytt politiskt frö har fått fäste i ett av Europas parlament. Kanske är detta början på en efterlängtad våg av nya politiska tankar och politiskt mod.

De oanständiga

Även publicerad i

EU-valet är passerat och vi har nu fösts runt i informationsgränderna som slutdebatter, expertpaneler, valbarometrar och politiker har byggt upp åt oss. Vi har blivit normaliserade, partikategoriserade, faktamässigt programmerade, avradikaliserade och mogna för EU-valet. Samma mediala sällskap drar nu i efterhand slutsatserna åt oss. Anständigt och prydligt formulerat. Det blev lite grönt här, oj da. Lite nationalistiskt där, aj då. Och vi ses igen, vi återkommer med ett nytt avsnitt av ”Bryssel med vänner” om fem år.

Och från ett annat håll hörs:
”Våra ledare har svikit oss, våra politiker har svikit oss, media har svikit oss” är Thunbergs ord i Global Strike for Climate den 24:e maj i över 2300 städer i 125 länder.

På plakaten runt om i Europa syns:
”Schools have to be Parlament when parlament is a Schoolyard”.
”We’ll be less activist if you’ll be less shit”.

Vi håller på att få ett nytt triangeldrama: Etablissemanget – Klimataktivisterna – Extremhögern.

Med nya skogsbränder i sommar så kommer de etablerades debatter vi genomlidit inte betyda någonting. Prydliga politiker på rad i maj reduceras till något som man vagt minns som ännu ett cirkus EU. Om fem år kommer de tillbaka och tills dess ska vi känna klimatskam och skylla allt på oss själva som individer. Handlar du rätt, reser du rätt, kör du rätt är frågor du ska brottas med fast grundproblemet är att det är hela vårt samhälles livsstil och kultur som måste ändras.

Och hur inspirerande var det att lägga en röst på ett svenskt parti vars EU-parlamentariker sedan måste ansluta sig till en annan grupp av partier som sedan ska förhandla fram någonting som ska dras genom ett virrvarr av EU-institutioner, teknokrater, yrkespolitiker och bristande demokrati? Man kunde lika gärna ha skicka valsedeln med flaskpost. Människor röstar inte längre för att de tror att de kan påverka. Lika lite som de tror att de styra spelarna i en hockeymatch på tv. Allt är en tävling.

Brist på inflytande, brist på värdighet, ekonomiska klyftor och ojämlikhet söndrar och krackelerar hela Europa  just när vi som allra mest skulle behöva vara samlade och enade kring klimatproblemet. Resultatet från EU-valet berättar att det är så. Det etablerade tappar ånyo förtroende runt om i Europa.

Och de uppträder gärna som Marita Ulvskog (S) gjorde när hon använde uttrycket ”anständiga partier” i tv-studion under valkvällen. Problemet, Marita är att det knappt finns några anständiga partier kvar. De förlorar mot såväl Gula västar, mot hatfyllda och marginaliserade nationalister, mot fredagsstrejkande ungdomar, mot bensinuppror, mot politikeruttråkade britter och inte minst förlorar de mot klimatet som de själva, du och din generations anständiga politiker förstört. Snart är alla människor oanständiga Marita. De kommer efter dig som de dödas armé i Game Of Thrones.

Någon glömde förresten bort att nämna det på valkvällen: Behovet av en politisk, ekonomisk och social restaurering av våra europeiska samhällen är bottenlös.

Ljuset i tunneln finns förmodligen mitt i mörkret.

Klimatproblemet kommer likt nödens moder själv att uppfinna lösningen till sist. Med brinnande skogar, översvämningar, sjunkande isberg och isbjörnar inpå tomten kommer triangeldramats Extinction Rebellion, italienska Salvinister och de etablerat anständiga samlas till rådslag. Alla tvingas släppa taget om sina kära ägodelar vare sig det är etablissemangets tillväxt, konsumtion och ekonomins herravälde, klimataktivisternas politiska avståndstagande eller extremhögerns nationsbundenhet och autokrati. En apokalyptisk lavaström av Thunbergsk panik som skoningslöst bränner ner all konservatism i sin väg.

Följden blir en ny formulering av ett kretsloppsamhälle där människor, natur, rättvisa, värdighet och ekonomi har relationer till varandra. Är då detta en flummig utopi? Nej. De här tankarna och nya ideologiska tankegodset håller så sakteliga på att slå rot. Såväl i Sverige som i USA som runt om i Europa. Inte minst är det vad det så svalt omtalade Green New Deal handlar om.

Restaureringen innebär en grundlig genomgång av fyra samhällspelare. Den sociala, den styrande, den ekonomiska och den gröna. I denna nya EU-period kommer restaureringen alldeles säkert bli valbar och debatterad. Fram till dess kommer nödens Moder Jord och naturlagarna att sätta villkoren och skrämma ihop den spretiga mänskliga flocken. Moder Jords reaktioner är inte förhandlingsbara som tur är.