De oanständiga

Även publicerad i

EU-valet är passerat och vi har nu fösts runt i informationsgränderna som slutdebatter, expertpaneler, valbarometrar och politiker har byggt upp åt oss. Vi har blivit normaliserade, partikategoriserade, faktamässigt programmerade, avradikaliserade och mogna för EU-valet. Samma mediala sällskap drar nu i efterhand slutsatserna åt oss. Anständigt och prydligt formulerat. Det blev lite grönt här, oj da. Lite nationalistiskt där, aj då. Och vi ses igen, vi återkommer med ett nytt avsnitt av ”Bryssel med vänner” om fem år.

Och från ett annat håll hörs:
”Våra ledare har svikit oss, våra politiker har svikit oss, media har svikit oss” är Thunbergs ord i Global Strike for Climate den 24:e maj i över 2300 städer i 125 länder.

På plakaten runt om i Europa syns:
”Schools have to be Parlament when parlament is a Schoolyard”.
”We’ll be less activist if you’ll be less shit”.

Vi håller på att få ett nytt triangeldrama: Etablissemanget – Klimataktivisterna – Extremhögern.

Med nya skogsbränder i sommar så kommer de etablerades debatter vi genomlidit inte betyda någonting. Prydliga politiker på rad i maj reduceras till något som man vagt minns som ännu ett cirkus EU. Om fem år kommer de tillbaka och tills dess ska vi känna klimatskam och skylla allt på oss själva som individer. Handlar du rätt, reser du rätt, kör du rätt är frågor du ska brottas med fast grundproblemet är att det är hela vårt samhälles livsstil och kultur som måste ändras.

Och hur inspirerande var det att lägga en röst på ett svenskt parti vars EU-parlamentariker sedan måste ansluta sig till en annan grupp av partier som sedan ska förhandla fram någonting som ska dras genom ett virrvarr av EU-institutioner, teknokrater, yrkespolitiker och bristande demokrati? Man kunde lika gärna ha skicka valsedeln med flaskpost. Människor röstar inte längre för att de tror att de kan påverka. Lika lite som de tror att de styra spelarna i en hockeymatch på tv. Allt är en tävling.

Brist på inflytande, brist på värdighet, ekonomiska klyftor och ojämlikhet söndrar och krackelerar hela Europa  just när vi som allra mest skulle behöva vara samlade och enade kring klimatproblemet. Resultatet från EU-valet berättar att det är så. Det etablerade tappar ånyo förtroende runt om i Europa.

Och de uppträder gärna som Marita Ulvskog (S) gjorde när hon använde uttrycket ”anständiga partier” i tv-studion under valkvällen. Problemet, Marita är att det knappt finns några anständiga partier kvar. De förlorar mot såväl Gula västar, mot hatfyllda och marginaliserade nationalister, mot fredagsstrejkande ungdomar, mot bensinuppror, mot politikeruttråkade britter och inte minst förlorar de mot klimatet som de själva, du och din generations anständiga politiker förstört. Snart är alla människor oanständiga Marita. De kommer efter dig som de dödas armé i Game Of Thrones.

Någon glömde förresten bort att nämna det på valkvällen: Behovet av en politisk, ekonomisk och social restaurering av våra europeiska samhällen är bottenlös.

Ljuset i tunneln finns förmodligen mitt i mörkret.

Klimatproblemet kommer likt nödens moder själv att uppfinna lösningen till sist. Med brinnande skogar, översvämningar, sjunkande isberg och isbjörnar inpå tomten kommer triangeldramats Extinction Rebellion, italienska Salvinister och de etablerat anständiga samlas till rådslag. Alla tvingas släppa taget om sina kära ägodelar vare sig det är etablissemangets tillväxt, konsumtion och ekonomins herravälde, klimataktivisternas politiska avståndstagande eller extremhögerns nationsbundenhet och autokrati. En apokalyptisk lavaström av Thunbergsk panik som skoningslöst bränner ner all konservatism i sin väg.

Följden blir en ny formulering av ett kretsloppsamhälle där människor, natur, rättvisa, värdighet och ekonomi har relationer till varandra. Är då detta en flummig utopi? Nej. De här tankarna och nya ideologiska tankegodset håller så sakteliga på att slå rot. Såväl i Sverige som i USA som runt om i Europa. Inte minst är det vad det så svalt omtalade Green New Deal handlar om.

Restaureringen innebär en grundlig genomgång av fyra samhällspelare. Den sociala, den styrande, den ekonomiska och den gröna. I denna nya EU-period kommer restaureringen alldeles säkert bli valbar och debatterad. Fram till dess kommer nödens Moder Jord och naturlagarna att sätta villkoren och skrämma ihop den spretiga mänskliga flocken. Moder Jords reaktioner är inte förhandlingsbara som tur är.

Annonser

Ett seriöst Green New Deal

Även publicerad på

Nu är det viktigt att vi säger den osminkade sanningen om klimatet och vad vi behöver göra för att rädda det. Politikern som lockar med välfärd, arbetslinjer och samtidigt en räddning för klimatet utgör en gycklarnas marknad, skriver Mats Sederholm, författare, skribent och aktiv för DiEM25.
Ingress GP

Begreppet Green New Deal (GND) sveper snabbt över västvärlden just nu. GND är konceptet som syftar till ett genomgripande krafttag mot klimatproblemen. Men det kan lika gärna sluta med ytterligare politiska floskler med klimatfrågan som lockbete.

Många har velat fylla den här godispåsen GND med sina politiska ideal, målat den grön och hoppats på att den ska bringa lycka till… den egna ideologin och dess popularitet. Barack Obama, Gordon Brown och USA:s demokrater och nu senast de segrande spanska socialdemokraterna (PSOE) är några av dem som försökt ro hem detta koncept till sina kampanjer.

GND var ursprungligen (2007) ett rent ”gröna-investeringar-och-jobb”-koncept inspirerat av Roosevelts New Deal men har sedan utökats med sociala reformer och sedermera gillats av gröna, socialdemokrater och vänstern i Europa. I Sverige är det näst intill knäpptyst sånär som på några undrande debattartiklar och en kort notis i Miljöpartiets EU-program. Men begreppet kommer alldeles säkert att få premiär här också. Våra förändringsrädda politiker ska bara skruva på sig lite först.

Frågan är bara ifall GND är en ny amerikansk feel-good-historia som sprids där den ekonomiska tillväxten blir grön i stället för blå med lite sociala samvetskval för de sämst ställda. Eller innebär det den totala omställning av samhället som är nödvändig?

Med höstens besked från IPCC så står vi dock inför utmaningen att avsluta 200 års användning av fossila bränslen på 30 år. Vi måste halvera utsläppen till 2030 och komma ner till noll till mitten av århundradet. Om den ekonomiska tillväxten fortsätter så måste vi producera och förbruka tre gånger så mycket energi. Begränsade fossilutsläpp, gröna investeringar och jobb, ren teknik, klimatsmarthet eller Roosevelts goa ande stoppar inte klimathotet. Det måste dessutom konsumeras och produceras mindre av jordens resurser. Och med en sådan lösning krymper förmodligen skaran av GND-politiker rejält eftersom popularitetsfaktorn drastiskt minskar.

Ordet tillväxt, underförstått ekonomisk, är vad hela västvärlden bygger på. Vi får veta att antingen så har vi den eller så går vi under. Och eftersom de flesta, kanske alla av våra politiker som klimatoroliga väljare nu ska gå och rösta på, föredrar undergången så är det viktigt att säga den osminkade sanningen. En radikal förändring av samhället för att rädda klimatat kräver nämligen en radikal politik. Politikerna som står utmed vallokalerna och lockar med välfärd, arbetslinjer och samtidigt en räddning för klimatet utgör en gycklarnas marknad.

Detta behövs:

En ny social struktur – En ny ekonomi – Massiva gröna investeringar – En demokratisk renovering.

I Frankrike protesterar de gula västarna och har försatt president Emmanuel Macron i ett uppgivet politiskt tillstånd.

Frihet, jämlikhet och broderskap är alltjämt den sociala knuten som först måste lösas upp innan gröna skatter ges en acceptans. Ojämlikheten är på väg att urholka hela Europa med immigrationsproblem, fattigdom och misstroende som följd. Att plantera grön politik på en sådan förgiftad mylla är politikers hopplösa förslag i dag.

En seriös klimatomställning kan inte bygga på finansmarknader och banker som fortsätter att skapa pengar ur ingenting, lånar ut dem och sedan kontrollerar hela ekonomier utan samvete eller demokrati. En ny ekonomi måste tåla mindre konsumtion och mindre lån. Sluta tillverka saker som går sönder för att det lönar sig. Sluta reklambombardera människor med beroenden av livsstilar och statusjakt. Hela ekorrhjulet måste lugna ner sig. Ekonomin måste anpassa sig till människor, inte tvärtom. En klimatomställning kräver samling, inte hets.

Vi står inför ett existentiellt vägval. Inte ett: ”Åsså måste vi tänka på miljön”.

I dag älskar alla klimataktivister men det är bara en tidsfråga innan stödet kommer att minska. Redan idag börjar det muttras om Greta Thunberg från högerhåll. Tids nog kommer det komma protester även från liberala politiker, media och näringsliv och kanske även från konservativt vänsterhåll, när den oundvikliga debatten om ett seriöst New Green Deal tar fart och det tornar upp sig till en arkitektur- och kulturfråga för samhället och inte en politisk ”makeover”.

Framtidens val är inte en partifråga. Det handlar om att välja på rädsla och konservatism eller mod och progressivitet. Kanske till och med ett val mellan aktivism och politiker som inte vill förändra förrän de drabbas av Greta Thunbergs önskan om panik.

“I am no longer accepting the things I cannot change. I am changing the things I cannot accept.”
A Davis

Etablissemangsdemokratin

Även publicerad på  Dagens Arena

Den svenska riksdagen ägnade fyra månader åt att lösa regeringskrisen och de flesta experter förväntar sig inte att uppgörelsen ska hålla perioden ut. Det nya politiska landskapet är inte förklaringen, det är oviljan att acceptera det. Priset för regeringens tillkomst betalades av var fjärde väljare som fick se sin röst bortkastad, men inte på grund av rimliga parlamentariska sakpolitiska svårigheter utan på grund av förakt och självupptagenhet.

I Storbritannien pågår nu en parlamentarisk såpa av sällan skådat karikatyrmått. Politiker från alla partier, talmannen och premiärministern kastar den heta Brexit-potatisen till varandra under gap och skrik där alla protesterar mot alla. En brist på handlingskraft hos bortskämda yrkesparlamentariker som har glömt bort på vems uppdrag de tjänar.

Förr i tiden då auktoriteter var de naturligt regerande accepterades parlamentariskt missbruk på ett annat sätt ungefär som att en karl: ”måste få ha sin frihet”. Idag är människor individualister, kritiska, krävande och vana att skapa sina egna debatter på sociala media oberoende av färdigpaketerade partilösningar. Parlamentariskt kaos bekräftar idag bara insikten om etablissemangets tillkortakommande.

Nedgången för demokratin har pågått i hela västvärlden i 15-30 år beroende på vilken undersökning man tyr sig till men fortfarande finns inte en enda rättning i leden trots svenska demokratiutredningar, för ingen tycks ha förstått att demokratin idag har gått sönder i två delar. De som utreder och bestämmer vurmar för sin demokrati medan de som vänder ”demokratin” ryggen uppfattar något annat.

Den levande demokratin, människors närhet till medbestämmande har stått tillbaka för etablissemangsdemokratin med åren skapad och formulerad av ekonomer, lobbyister, ledarskribenter, institutioner, riksdagspolitiker och liberala tankesmedjor. En alltmer trött och introvert förvaltningsordning utan folkfäste och självinsikt har vuxit fram och är idag förlorarna men har fortfarande makten vilket är en farlig kombination.

I den svenska debatten så betyder demokrati egentligen etablissemangsdemokrati. När demokratin är hotad så menar men egentligen att det är etablissemangsdemokratin som är hotad. Vi hör om nya populistiska ledare i Europa, Brasilien och inte minst USA. Men ingenting om varför människor faktiskt väljer att i ökad grad rösta på dessa ledare och inte de vanliga. Människors åsikter bemöts med tystnad eller som felaktiga. En etablissemangsprotektionism råder som anser att nuvarande demokratiska processer bara kan försvaras och aldrig förändras varför människor antingen är ”med oss eller emot oss”.

En inbyggd ovilja från sakkunniga politiker att röra vid folkviljan märks när programledare som exempelvis kusinerna Ekdahl tar upp människors åsikter. Men extremt få experter eller politiker vill diskutera demokratifrågan eller immigrationsproblem utifrån opinionssiffror. Man är resistenta mot mänsklig frustration och försöker med kunskapsresonemang kortsluta sig förbi reflektioner över en missnöjd folkopinion. Man vill hellre uppfostra och informera än att lyssna, vilket inte går hem. Intresset för auktoriteter har sedan många år minskat.

Den globala undersökningsinstitutet Edelmans Trust Barometer sammanfattade redan 2017 att trenden bland människor globalt vad gäller hur ett samhälle ska styras är: ”Med människor, inte För människor”. Liksom att trenden är: ”Institutioner fungerar tillsammans med människor. Institutionella silos försvinner”.

Sådana här resonemang bemöts med det retoriska verktyget ”populism”. En snabbverkande pepparsprej som varken kräver dialog eller nyansering. Idag ingår det i varje riksdagsmans/-kvinnas och etablerad skribents handväska. Till hands varje gång någon vågar sig på att höja kameran och undra vart samhället är på väg.

Det är hög tid för media och ledarskribenter vända mot framtiden att ännu mer förstärka vad forskare och statsvetare resonerar kring. Exempelvis populism som ”bot eller hot” för demokratin, om den nationella demokratins tillkortakommande, om delaktighetens betydelse för demokratin och så vidare.

Idag är det aktivism som intresserar människor. Metoo, Greta Thunberg, reaktioner på kvinnovåld skapar engagemang, förnyat hopp, optimism och delaktighet. En samhällsordning präglad av toppstyrning och propaganda skapar ojämlikhet, ökade klyftor och är förloraren. Det behövs politisk olydnad, medborgarrättsrörelser, demokratisk innovation och inkludering av alla i det politiska samtalet.

Flankskräcken

Även publicerad på Aftonbladet

Så har det nya enfrågepartiet ”Mittendemokraterna” fått makten. ”Nej till Flankpartierna” är frågan som förenar dem. Vårt nya politiska landskap består nu av liberaler som alltmer får världen dit de vill. Det består av en gråvänster S som snart accepterar alla politikens väderstreck. Det består av ett miljöparti utan en grön ideologi. Och utanför uppgörelsen, ytterligare några mittenpartier M och KD men som i dessa flankskräckens tider gjorts om till högerblocket, något de själva inte vill vidkännas.

Sen har vi de verkligt bespottade flankpartierna. V som nu med all tydlighet har visat sina väljare att de kan stödja tillsättandet av en regering med högerpolitik och sedan tidigare SD som låtsas vara ett anti-etablissemangsparti fast de aldrig skulle protestera mot patriarkat, kapitalism och allt vad som håller människor bortom inflytande.

Om det är politisk gränslöshet man söker så är det en gyllene tidsålder vi nu går till mötes. Politikens sociala förankring, ideologiernas koppling till människors livsbetingelser är ett minne blott.

Säg, är det inte erbarmligt att fantasin och viljan till en ny politisk ordning och idé är så totalt frånvarande?

Politiken har förvandlats till ett lågprisköpcenter. Massor av utbud men ingen som erbjuder någonting som du verkligen behöver. Man går runt och plockar lite här och lite där men inser att allt krimkrams ändå tycks komma från samma mittengrossist. Endast den mest inbitna nyliberal kan väl uppfatta kontraster och människors valmöjligheter i denna kulturella bur.

Förr i tiden, när den liberala idén och mångfalden också inbegrep politisk filosofi kunde man utforska den politiska världen utan att misstänkas för att vilja någon något illa. Alternativrörelser eller proteströrelser var på sin höjd flummiga men inte värre än så. Punken rev upp utan att demoniseras. Ilska, uppror och en längtan efter en ny politisk handling ledde oss förr i tiden till tankar på medborgarrättsrörelser, folklig samling, gräsrötter och rättspatos. De senaste åren har mittendemokraterna effektivt lett om människors associationsbanor till ryska hacker intrång, populister, nazister och troll av olika slag. Snyggt jobbat mitten! Och nu flankskräcken, det går bra för er, det är bara ni kvar snart.

Många lider av en akut näringsbrist och letar förtvivlat efter ett politiskt tillskott. Men hur många gånger ska man höra: ”Vi behöver en ny vänster” när knappt ingen av dem ens vet vad de i sak ska göra avkall på för att bli progressiva i den nya världen och locka dagens marginaliserade. De som röstade på V har nu fått sig ett rejält uppvaknande. V-väljarna går nu samma öde till mötes som de grekiska vänsterväljarna som 2015 röstade på Syriza som efter valet vek ned sig för bankirer och den europeiska mittenkonsensusen. Och hur många frigående före detta kritiska miljöpartister ska man se och läsa om och hur länge ska de tassa runt i buskagen innan de vågar göra något konkret. De är fyllda av uppgörelser när de i artiklar och på sociala media kliver ut ur lådan men samtidigt utan leveransförmåga skrämda att bli demoniserade.

Rösta på det minst värsta är den dominerande svenska politiska visionen idag. Och ifall alla partier i riksdagen skulle vara fascister så skulle det enligt den gällande svenska praxisen vara legitimt att rösta på det minst fascistiska partiet eller det minst rasistiska partiet. Jo, det går utför nu!

Flankskräcken är ett tecken på en minskande politisk bandbredd och ett politiskt påtvingat normaliserande, inte helt olikt alla de autokratiska trender som löper runt i Europa.

Var finns de fria radikalerna?

De som har en politisk åsikt som bygger på integritet, mänsklig värdighet och självförtroende. De som utan att tveka lyssnar till människor, de marginaliserade, de oroade utan en politisk identitet som tynger dem eller en destruktiv idealism. De som kan lägga fram en konkret radikal politik, som kan återskapa optimism och erbjuda ett nytt politiskt kontrakt med väljarna. En politik som återger människor en upplevelse av att kunna påverka sina liv och en demokrati där allas röster räknas.

Fria radikaler ger inte enkla politiska lösningar på svåra frågor. Tvärtom, de vet att människor söker ambitiösa och genomtänka svar på enkla frågor.

Feel good-politiken och barbarerna

Även publicerad på Aftonbladet

Sveriges politiska gränsdragningar har ändrats om. Ett nytt block, ”Mittendemokraterna”, är på väg att formas med allt från Socialdemokrater till Moderater. De håller båda i mamma Annies händer även om de blänger lite surt och traditionsenligt på varandra. Liberala tidningar vill slå ihop dem alla till strid mot extremisterna och populisterna. Den svenska politiken är på väg att förvandlas till en påse gott och blandat med en politisk analys besatt av experters pusslande med Mittendemokraternas partibeteckningar medan elefanten i rummet, SD frustrerat ser på.

De nya Mittendemokraterna är politikens” feel good”-val. En ny allians som är lite snälla, lite företagsvänliga, lite jämlika, lite miljöbrydda och politiskt ”rena”. Ja, egentligen allt som en vanlig lagom svensk kan önska sig. Det enda reella hotet skulle möjligtvis vara de där ”vänsterextremisterna”. Men än så länge så har inte V vågat göra annat än att lite förläget beundrande pekat åt Jeremy Corbyn, Yanis Varoufakis och de andra där ute i vilda Europa. Och när Mittendemokraterna oavsett slutlig blandning står som vinnare i valet så kommer V säkert att hållas på ett rumsrent avstånd från makten. Man kan undra varför det överhuvudtaget skulle behövas några andra alternativ än Mittendemokraterna?

Men feel good-filmen är på väg mot sitt slut, biografen ska tömmas och alla måste ut på gatan i väsen, trafik och i verkligheten. Mittendemokraterna, auktoriserade av en högre makt att hålla rent från politiskt otrogna, kommer förr eller senare att tvingas krackelera.

Om det ändå vore en helig dygd som Mittendemokraterna stod upp för, om de vore ett moraliskt föredöme för människor att inspireras av, om de kunde säga till sina barn att: ”Vi stod upp för hederlig och rättfärdig politik, vi satte stopp för…” så kanske man kunde förstå dem. Men det är ju precis tvärtom.

De står upp för exkluderande och polarisering inför människor som är oroade och känner sig marginaliserade. De står upp för förakt gentemot medborgare i tider då missnöje med etablissemanget är värre än någonsin i hela västvärlden. De gör demokratin till en exklusiv klubb i tider då demokratin alltmer ifrågasätts. De ger inte väljarna några andra alternativ till SD:s inhumana exkluderande av människor än sitt eget exkluderande av människors politiska bryderier och oro.

Sverige är idag ett av de mest ojämlika länderna i Europa och det är Mittendemokraternas politik, med lite inbördes maktskiften genom åren, som skapat detta. De är likgiltiga inför ett ordentligt krafttag mot växande koncentration av makt och ökande psykisk ohälsa. De har under 10-tals år ersatt gemensamhet och välfärd med såväl individualism som kapitalistisk sköt-dig-själv-kultur. Ett katastrofalt socialt klimat som enbart slås av jordens klimat. Mittendemokraternas gemensamma ideologi: Jobba – Konsumera – Sova hotar numera en hel planet, en problematik som ingen av Mittendemokraterna vill kännas vid.

I Frankrike har feel good-alternativet Macron redan kraschat med besked. Man har börjat inse att den stilige, unga och nytänkande mannen trots allt bara var ytterligare en gestaltning av etablissemanget. De Gula Västarna, proteströrelsen från både höger och vänster som härjat i Frankrike och skakat om Europa är inte enbart Macrons motsats utan även våra Mittendemokraters. De symboliserar ohyran, fulrösterna och radikala politiska krav som inte går att diskutera varken bland politiker eller media. De är politiska barbarer samlade i en rörelse med den omöjliga kombinationen av krav på lägre bränsleskatter, färre fartkameror, mindre sociala nedskärningar, mer nationalism, höjda minimilöner och ett mindre globalistiskt och nyliberalt inflytande. Den marginaliserade ohyran, problemet som saknar en politisk lösning och som fräter sönder ett politiskt och socialt Europa KRÄVER nya politiska dimensioner och en annan politik.

Medan bilar brinner och gatstenar yr i luften så skruvar sig de pompöst politiskt intellektuella från såväl vänster som höger med ett föråldrat tankegods som inte ger dem några svar. Likt robotar med en gammal programmering som stannat upp och ryckvis vänder sig än mot vänster än mot höger till ljudet av en metallisk varningssignal och utan ett självdiagnostikprogram med omstart som följd.
I media försöker liberala och socialistiska skribenter slita åt sig passande stycken från missnöjes- och polariserings-problemen, höja dem till skyn och ropa ut: ”Vi har svaren”. Men de är bara grindvakter som håller ett nytt politiskt tänkande med humanism som bas på behörigt avstånd.

De politiskt omöjliga är opolitiska därför att de politiska alternativen inte stödjer dem. De marginaliserades parti väntar på att bli skapat.

Vad för beredskap har Mittendemokraterna för denna politiska barbarstorm som kommer att sprida sig även till Sverige (redan en FB-sida). Ett medborgarinitiativ lika ideologiskt svårgreppbart som dagens etablissemang och Mittdemokraterna. Hur vid är den demokratiska täckningen? Klarar den av en humanisering av barbarerna? Eller ska vi slänga över oss en filt, bli kvar i soffan och titta vidare på ”när Stefan mötte Annie”.

Extraval ingen lösning – nu måste grundlagen ändras

Även publicerad på DN

Bild och ingress författad av DN.

Ett extraval är ingen lösning på det låsta parlamentariska läget i Sverige. En ändring av grundlagen krävs för att sätta större press på politikerna att ta sitt ansvar, skriver läsaren Mats Sederholm.

Med stenhårda blockeringar och låsningar mellan allianser och partier pekar allt mer mot ett extraval. Vad skulle då meningen vara med detta?

Det är inte väljarna som ska göra om och göra rätt, utan politikerna. En ändring i grundlagen skulle behövas som tvingar politikerna att ta sitt ansvar.

Snart har det gått två månader efter valet och den parlamentariska utvecklingen står helt still. Inget parti ger vika i uppgörelsen om makten.

Om det skulle bli ett extraval ber parlamentarikerna svenska folket om stöd, råd och förtydligande. Men har de inte redan fått ett besked? Vad ska vi som väljare säga? Vi kan väl inte lösa parlamentarikernas jobb. De måste lösa detta själva och som det står i grundlagen, utgå från folket.

Problemet är att politikerna ges alldeles för stor frihet när det gäller att forma en regering och en politik som överlever riksdagen. De mäktar inte med att bära ansvaret. De går in i en omöjlig idealism, blir självupptagna och tar inte sitt uppdrag på tillräckligt allvar.

Det tredje största partiet, Sverigedemokraterna, med över en miljon väljare bakom sig kan med denna ordning uteslutas eller rättare sagt med ”demokratiska” medel tillintetgöras. Vänsterpartiet ligger inte långt efter i osynlighet. Tillsammans röstade var fjärde väljare på något av dessa två partier, men förgäves – inte för att de är för små, utan för att de inte tillåts ha inflytande.

Mittenpolitikerna har fått ett demokratiskt tolkningsföreträde. Även analytiker och medier tycks ha accepterat situationen och följer politikernas praxis: ”Nämn inte de andra, vi gillar inte dem och alltså behöver de inte representeras”.

Medierna borde i stället sätta press på politikernas sätt att agera ur ett folkligt demokratiskt perspektiv. Någonting i grundlagen måste göras om som tvingar politikerna att krackelera, någonting som gör att en väljare vet att vad man än röstar på så kommer en regering skapas som följer mitt önskemål.

Det får göra hur ont som helst i parlamentarikernas magar, de må vara så stolta och principfasta att de spricker, men de måste lära sig att för en stund bortse från den politiska kontexten. Jag tror de måste ställas inför alternativet att de riskerar att förlora makt och inflytande och makt om de inte klarar av att lösa situationen.

Talmannen ska inte behöva bjuda in på kafferep varannan vecka. Vad ska han säga? Prata dem till sans likt en rastvakt på skolgården? Först avvaktande i förhoppning att de själva kan göra upp och när detta inte går tar han ungarna var och en åt sidan för allvarliga samtal – och när detta inte går så kontaktar man föräldrarna. Men i det här fallet finns ju inga föräldrar.

En instiftad process skulle kunna bli den auktoritet som saknas.

Nu väntas kanske nyval och då kommer politikerna till dig och frågar:

”Snälla vi har så svårt att komma överens, vad var det nu igen för parti du ville ska få inflytande?”

Och jag misstänker att många skulle svara:

”Jag är faktiskt inte längre så säker på att ni verkligen är intresserade.”

Demokratin förtjänar bättre än årets dammiga valrörelse

Även publicerad på Dagens Arena

Valrörelsen 2018 visar att vi är i ett desperat behov av nytänkande politiker, nya analytiker och ett annorlunda debattklimat, skriver Mats Sederholm. 

Att följa årets valrörelse har så här långt varit som att vandra runt på en gammal institution vars främsta mål är att bevara sig själv.
SVT är den mediekanal som jag mest borde kunna sätta min förhoppning till när det gäller att få en korrekt och objektiv återgivning av politiska händelser.

Några dagar före valdagen fördömde dock SVT felaktigt (enligt JK) ett cyniskt uttalande om invandrare från Åkesson i en av deras slutdebatter. Samtidigt som en av deras ansvariga utgivare för valprogrammen, Eva Landahl avslöjades med att ha klickat på gillaknappar för SD-kritiska inlägg.

Blockpolitiken är död, SD är här, Trump finns i USA och vem vet vad för andra partier (goda eller dåliga) som kan dyka upp i framtiden som inte heller passar ihop med den svenska politiska konsensusen.

SVT behöver nya programansvariga, reportrar som inte ständigt är chockade över det nya politiska landskapet och som kan skilja på sina personliga åsikter och det man analyserar.

Annie Lööf höll med om det olyckliga med SVT:s fördömande men var mest bekymrad över att SD skulle få en offerkofta och vinna röster.

Vi behöver således nya politiker med en etik som prioriterar demokratin före en egen personlig vinning och taktikspel.

Tidigare MP-språkröret Birger Schlaug skrev en artikel på DN Debatt och försökte föra in lite förnyelse:

Grön ideologi, kritik av såväl arbetslinjen som ekonomisk tillväxt borde vara en del av MP:s agenda istället för en som låter MP vara Socialdemokraternas och den svenska politiska konsensusens knähund.

I Aktuellt bemötte Miljöpartiets partisekreterare Amanda Lind Schlaugs artikel med fem minuters politiska floskler och en obegriplig frånvaro av oro för sitt partis framtid.

Att MP behöver förnyelse och en stark ideologisk förankring kan väl inte ha undgått någon. Eric Helmersson i DN kallade Schlaugs ideologiska påminnelse för »att förvandla MP till ett slags socialistparti för hippies« och försökte liksom så många andra grindvakter i dessa tider se till att visioner och kritiska reflektioner över vårt samhälle bemöts med bakåtsträvande teflonjournalistik.

Lars Trägårdh, historieprofessor försökte berika SVT:s valvaka med nya infallsvinklar på det politiska landskapet och SD.

Han förklarade att den svenska folkhemsdemokratin har övergivits för en svensk politik ockuperad av globalister vilket skapat ett gap som SD utnyttjat. Han menade också att detta borde diskuteras lika mycket som SD.

SVT Mats Knutsson: »Jaha så väljarna har inte hängt med i den här utvecklingen.« 
Trägårdh: »Nej det är politikerna som inte hänger med!«

Och framför allt så hänger inte Mats Knutsson med.

Vi behöver nya politiska analytiker som är uppdaterade med det senaste inom politiska rörelser, sociala och ekonomiska trender såväl ur ett globalt, europeiskt som ett svenskt perspektiv. Inte en analytiker från en utgången era då politiker alltid tycktes veta bättre än väljarna och nationalstaten var den enda arenan.

Nyligen berättade en utredning att högerradikala partier når framgångar både i länder med hög invandring och i länder som knappt tar emot några invandrare alls!

Vi behöver en ny debatt om utredningens förklaringar till högerradikala åsikter. Att de går att härleda till social utsatthet, rädslor för att förlora status eller jobb, växande inkomstklyftor och brist på jämlikhet. Tänk om den högerradikala framgångstrenden går att härleda till ett djupare politiskt problem, till ett gemensamt västerländskt politiskt och ekonomiskt systemfel?

Någon som lyckades smuggla in en intressant nygammal reflektion var Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap som under valvakan I TV4 plötsligt citerar Rousseau och att väljarna är slavar så när som på en enda dag vart fjärde år.

För, det skulle bara ta några dagar innan våra politiker drabbade samman med spydiga utfrysningar till höger och vänster och med väljarnas önskemål som ett minne blott.

En av de mest bisarra politikerflosklerna har varit: »Det behövs en vuxen i rummet«.

Är det månne ännu en man med en etablerad politisk karriär som vuxet rättar till glasögonen? »Vuxna i rummet« är också titeln på den f.d. grekiska finansministern Yanis Varoufakis bok.

Han har arbetat med de allra mest »vuxna« människor som går att uppbringa i Europa. EU:s toppskikt av män, politiker, bankfolk, byråkrater och tjänstemän.

Han lämnade sina »vuxna« eftersom de inget annat gjorde än att skapa polariserade samhällen, människor utan värdighet och ett Europa som är på väg att trasas sönder av splittring. Han har sedan dess ägnat sig åt politisk utveckling och visat på en ny definition av att vara vuxen i rummet.

Jag röstade på alla partier i år. Den blanka valsedel jag la i kuvertet täckte in alla de bakåtsträvande och intetsägande politiska alternativ som stod till buds. Jag måste vara ärlig mot mig själv och de radikala demokrater som för 100 år sedan förnyade samhället och gav mig rösträtten.