Alla flyr klimatkrisen

Almedalen berättade åter om politiker som inte vill ta i den mest uppenbara krisen som mänskligheten ställts inför. Klimatförnekelserna tar nya former och är på väg att bli det politiskt korrekta. Vanligtvis goda tänkare och progressiva analytiker som Göran Greider och Birger Schlaug ställer sig nu på det politiska etablissemanget och fossil-sidan inför valet.

– Det som utmärker årets Almedalen är att man närmast tävlade i att sänka bensinpriset och försämra reduktionsplikten – alltså förslag som ökar istället för minskar utsläppen, säger Madeleine van der Veer på Världsnaturfonden WWF.

Krismedvetenheten kring klimatproblemet går nu snarare i retrograd, det vill säga, baklänges. Idag är problemet klimataktivisterna snarare än klimatproblemet.  Protester mot politikers inkompetens provocerar nu mer än vattenbristerna och rekordtemperaturerna i Europa.

Nya politiska alternativ hålls undan från allmänheten. Mp som dalande stjärna kan man flitigt läsa om på ledarsidor men inget om rörelsen/partiet Klimatalliansens som erbjuder ett skinande nytt parlamentariskt lösningsalternativ. Klimatalliansen och Mp är förvisso båda klädda i gröna nyanser men är två helt olika karaktärer. Den ena en trött miljöboomer, den andra en klimatradikal.

Mp:s språkrör Per Bolund förkunnar hur fel det är med klimataktivister som gör folk förbannade. Man gör sällskap med moderater och kommer säkert att bilda en allmän politisk front emot aktivism. Per Bolund menar att de istället borde engagera sig politiskt.

Johan Ehrenberg på ETC skriver: ”…klimatomställningen är en börda för de besuttna…” och hur omöjligt måste det inte framstå för ungdomar som ännu inte snärjt sina sinnen vid de besuttnas ordning och tanke:

Vad ni än gör ungdomar, ställ inte till med något. Och om ni ändå måste göra något vettigt, gör åtminstone något klassiskt meningslöst.

Alltså, rösta på något av gammelpartierna som i Almedalen på sin höjd ägnade någon minut åt klimatproblemet.

Polariseringen har erövrat klimatfrågan. Vi ser idag en allt tydligare allians av politiker från vänster till höger som inför valet avsäger sig klimatkrisen samtidigt som rörelsen/partiet Klimatalliansen tvärtom söker en samling kring klimatkrisen från vänster till höger.

Sprickan mellan ungdomar/vetenskap och det politiska etablissemanget späs på varje dag. Hur nära är vi en våg av civil olydnad och fler handfasta protester? Hur mycket mer av politisk uppgivenhet tål demokratin?

Aktioner i Göteborg, på Bromma flygplats, stämning mot staten är några av de senaste månadernas klimatprotester och det kommer att öka lavinartat. Samtidigt som etablerade och normalt sett strålande tänkare gömmer sig under filten

Birger Schlaug, sluta dröm om gamla tiders Mp som förlorat sin själ och beklaga dig över oförmögna gammelpolitiker eller försjunk i Elin Wägner-nostalgi. När det nu finns ett alternativ som bryter dödläget så ska det istället ironiseras över talespersonen Gudrun Schyman eller irritera sig över att jag och några andra från Klimatalliansen ”smyger omkring och småjävlas med De gröna” när vi var på plats i Almedalen under Bolunds tal. En parlamentarisk öppning för att göra något åt klimatnödläget undanröjs med spekulationer och intellektuellt pedanteri. Eller med den nya maskroskrigsretoriken, att inte splittra. Den huvudlösa strategiprincipen att undvika det bästa alternativet för att hjälpa de etablerade och dokumenterat klimatodugliga alternativen slås möjligtvis endast av Göran Greiders strategitänk och en röst på Mp för sossarnas skull. Ideologiska betongfundament som blockerar vägen för klimatambulansen.

Gruppen hobbybekymrade krönikörer och experter fylls på varje dag. Det enda som står sig är forskare som varnar för katastrofer efter en tinande permafrost på Arktis, om dödsfall och flyktingströmmar från Asien och så vidare. Vi ser en utbredd ”faktaresistens” – jag tror, men bryr mig inte – som faktiskt är på väg att bli politiskt korrekt. Vem trodde det efter år av angrepp på sociala media och ”alternativa fakta” från de kunskapstrogna?

Det är uppenbart att vi inför valet behöver en ny tydlig progressiv samling kring vad som är det mest progressiva man kan ägna sig åt idag, klimatproblemet. Den inbegriper en förnyelse av demokrati, ekonomi, tillväxt och vad som i grunden skapar en hållbar välfärd.

Klimatdebatten, våra nya Escape News

Publicerad i GP (något kortare version)

Det finns två huvudsakliga hot mot inte bara Sverige utan hela jorden. Klimatproblemet och det minskade stödet för demokratin. Problemen är sammankopplade. Utan en demokrati så saknar vi verktygen för att kunna påverka klimatproblemen. Men demokratin måste dessutom fördjupas, Ingen människa vill göra de nödvändiga umbäranden som klimatomställningen kräver om man inte vet att man gör det tillsammans som brukligt i kristider. Ingen accepterar exempelvis dyrare kostnader för drivmedel utan att man blir kompenserad.

Klimatdebatten präglas  just nu av något som liknar Fake News eller varför inte Escape News från politiker, tankesmedjor med flera. Bara de senaste veckorna har svenska partier tävlat om vem som kan skaka av sig klimatproblematiken allra skickligast. Man diskuterar kärnkraft när det behövs åtgärder nu, man vill sänka bränslepriser, man beklagar att det skapas klimatångest, det är de andra länderna som ska göra något, det är tekniken som ska lösa det så att vi kan byta blåa investeringar mot gröna och köra vidare. 50 grader i Indien, vad har vi med det att göra? Och inte sällan visar det sig att förslag på grön omställning likväl kräver ökade fossila utsläpp fast i ett tidigare tillverkningssteg. Sanningen är att allt är ihopkopplat, allt är integrerat, allt är bundet till en samhällskultur som mest liknar en  missbrukares väg mot förfall. Lösningarna måste knytas till verkligheten och likt problemen, vara vida, omfattande men också omfamnande.

Demokrati  handlar just om omfamning, att gemensamt vara beredd att ställa upp om de andra också ställer upp. Detta är extra viktigt i vårt alltmer sociokulturella krissamhälle. Sluta skyll demokratiproblemet på omvärlden och mörka krafter. Sanningen är att vår demokrati inte levererar lika bra längre. Vi lever i ett teknokratiskt och digitalt system som få känner en anknytning till. Många utsatta tänker: Kapitalism eller Putin, vad är skillnaden för mig? Medbestämmandet måste regionaliseras och brytas ner från det bombastiska – några timmars valfrihet var fjärde år – till ett mer medborgarnära och fortlöpande inflytande för att säkra demokratiförtroendet.

Inför riksdagsvalet kommer våra vanliga politiker att undvika krisläget. En majoritet av IPCC forskarna gissar på 3 graders höjning med katastrofala konsekvenser för människorna och ekonomin medan exempelvis partiledardebatten helt undvek  kris och tidsaspekten. Från vänster till nationalisthöger vill man inte ta i nödvändiga systemförändringar. Rör inte den ekonomiska tillväxten, konsumtionsvanorna, tanken på kortare arbetstid eller lägg er i vårt sätt att bestämma hur demokratin ska utföras. De flesta politiker kommer hellre än att ändra sig, följa sina politiska och ideologiska skepp ner på havsbotten fastsurrade vid rodren.

Riksdagsvalet borde handla om de största samhällshoten. I Australien har skogsbränder och politikers klimatförnekande lett det grönliberala partiet Teal Independents till oväntad framgång uppmärksammat runt om i hela världen, ja utom i svenska media. Csaba Bene Perlenberg biträdande politisk redaktör på Helsingborgs Dagblad och ledarskribent i Sydsvenskan skriver: ”Den australiska borgerlighetens öde i helgens valresultat påminner att om man gör avgörande frågor likt klimatfrågan irrelevanta, blir man snabbt irrelevanta som politisk kraft”.

I Sverige ser det ut som enda alternativet för de klimatoroade är rörelsen och partiet Klimatalliansen. De söker inte partipolitik eller är intresserade av att delta i en huggsexa om makten, de kandidaterna söker inte främst en politisk karriär, de söker bara en sak och det är att lyfta klimatproblemet till ytan. Och de föredrar en allians, en samling vid pumpen. De vill att medborgarna ska kunna skydda sig, de vill se ett klimatets NATO, en försvarspakt som kan försvara oss mot det största hotet av alla. De är lika frustrerade som många väljare men vill kunna öppna dörrarna till riksdagen, gå in, säga det rakt ut och trycka på rätt knappar. De vill vara klimatångesten och vetenskapens röst.

Partiledardebatt med åtta grindvakter

Vårt politiska fort

Även publicerad på Landets Fria

Partiledardebatten blev en ångestfylld föreställning för de som tar klimatproblemet på allvar. Åtta politiker, åtta grindvakter såg till att hålla verkligheten på avstånd med hjälp av två programledare.  Sverige har visat att man både kan lösa kriser ekonomiskt och skynda med angelägna beslut. Men man vill inte.

Pandemin slog till och förändrade hela samhället över några månader. Vården gick på knäna, äldre dog i en skrämmande och overklig takt. Hela näringar hotades, arbetslösheten ökade och BNP sjönk. Regeringen skakade fram närmare 400 miljarder kronor i olika stödåtgärder. Sverige återhämtade sig snabbare än andra länder och redan under andra kvartalet 2021 var BNP uppe på normal nivå. Pengarna skapades genom utgivning av statsobligationer som centralbanken köpte. Och var fick centralbanken pengarna ifrån? Jo man tryckte upp dem helt enkelt. Nordeas chefsekonom Annika Winsth anser att man kan betrakta centralbankernas resurser som ”mer eller mindre oändliga”.  Ja då vet vi det. Det går om man vill.

Ryssland startar krig och hela den geopolitiska situationen skakas om i grunden. Vi har plötsligt hamnat i en riskzon och vi börjar snabbt snegla efter hjälp. Efter 200 år av fred och med en självbild av att vara fredsmäklare, betrodda som anti-kärnvapen-land anser vi oss som lite speciella. Vår flagga betyder något annat än andras. Den där oskyldiga kombinationen av blått och gult står för fred och fristad. Men på någon månad lyckas våra politiker förändra vår identitet. Förutom förlusten av att vara ett internationellt rättviseföredöme med det ökande gapet mellan fattiga och rika och det urholkade sociala skyddsnätet ska ytterligare en dyrbar pjäs förpassas till museet Sverige. Nu rusar vi istället till NATO och bankar på dörren: ”Vi är kompisar va, ni kommer va, vi är som er. Kärnvapen, jajamen, omoraliska insatser någonstans i världen där något land inte är tillräckligt demokratiska och bör invaderas: Jajamen vi kommer, vi gör som er andra.”. Alliansfriheten ströks på några månader, riksdagen höjer tempot och visar att de kan när de vill vad som än står på spel.

I partiledardebatten den 8/5 fanns klimatet med på agendan och tänk, bara tänk om man kunde kicka igång… Men ganska snabbt inser man: Nej. Vi möter istället åtta politiska grindvakter från vänster till höger som turas om att normalisera klimatproblemet. Och två programledare som prydligt håller klimatångesten på avstånd och far med ordet omställning som i princip kan betyda vilka meningslösheter som helst. Istället för kris så  diskuterar man kärnkraft när vi behöver lösningar nu. Forskningen och IPCC :s krisutlåtanden väljer man att undvika.

I programmet ”Sverige möts” får vi som vågar istället möta realism. Här fanns exempelvis:

Pontus Bergendahl, talesperson för Klimatalliansen och aktivist för Extinction Rebellion.

PB: Konsekvenserna av den här katastrofen vi befinner oss i är stora som ett globalt kärnvapenkrig.
Programledaren: I politiken sker ju någon form av klimatomställning.
PB: Det sker ingen klimatomställning i princip alls.

Professor Emeritus KTH  Staffan Laestadius:

Pratet om ny teknik är inte giltigt nu under det här decenniet. Vi har den teknik vi behöver för att ställa om NU.
Vi måste göra nått, mycket snabbare än vad den politiska debatten hittills i Sverige har gått med på.

Och lösningen på att gå snabbt fram och samtidigt få med sig ekonomi och medborgare finns om man vågar. Sveriges roll som nytänkare och fredsivrare skulle kunna behållas om vi kunde bli det  första land som utlyser allmän mobilisering och kristänkande inför klimatproblemet. Kompensationer för omställningen kan avhjälpas av den dokumenterat praktiska sedelpressen. Krismedvetandet och skräcken inför ett ryskt angrepp borde riktas mot det monumentala klimatangreppet.

Påskens kravaller riskerar att inom några år urarta men istället som klimatkravaller. Det kommer inte vara oskyldiga som drabbas, det kommer vara de oskyldiga som startar kravallerna. Föräldrar, lärare, föreningsliv, fackföreningar med flera. Det blir de som kastar gatstenen. Vems trygghet  ska då politikerna värna om, sin egen?

Free your mind

Medias kalla krig

Reaktionen på Dagens ETC-chefredaktören Andreas Gustavssons utfrysning av Kajsa Ekis Ekman från skrivandet i Dagens ETC har fortsatt. Ett koppel ETC skribenter inklusive mig själv har skrivit under en text ”Chefredaktören borde ompröva sitt beslut” som publicerades i Dagens ETC.

A Gustavsson replikerar och förklarar:

Kajsa Ekis Ekman gör sig själv blind för rysk, statligt styrd propaganda som just nu försöker dölja och desinformera massakern som pågår i Ukraina. Det är inte vår politik.

A Gustavsson gör som alla andra inblandande i det kalla kriget och förvandlar ALLT som RT skriver till en lögn per automatik. Sanningen är att alla media förvanskar verkligheten antingen via faktafel, lögner eller via åsikter och strategiska blandningar av utvalda sanningar.

Desinformation är alltså ett relativt begrepp. Dagens ETC har exempelvis valt att rent politiskt ta ställning emot de blåbruna. En kampanj som ibland levererat bra analyser och insikter men som i stort är ett politiskt projekt snarare än ett journalistiskt. En medveten tolkning av politiska händelser hellre än ett ge en nyanserad bild av samhället vilket skulle ge läsarna en vidare förståelse för vad och vilka som påverkar oss. A Gustavssons ledarartiklar karakteriseras inte sällan av analyser som bygger på vardagsspekulationer och slutsatser som mer skulle passa in på vilken politiskt radikaliserad blogg som helst. Inte sällan använder han sig av korta suggestiva påståenden på en halv rad med gott om plats för fördomsfulla eftertankar hos läsaren som förflyttas längs en förbestämd associationsbana. En dramacirkus som bygger på fakta till 70% procent och sedan när han fått ett slutande plan så kan läsaren åka pulka, hohoo med förbundna ögon rakt in i A Gustavssons önske- eller hattänkande. Han får säkert med sig massor av gravt ideologiserade vänsterläsare. Men den de här typen av publicistisk populism  brukar inte hålla länge. Tonen saknas i andra media där slutsatser föregås av resonemang och inte med ett talspråk likt nån balkongpredikant med folket häpnande på torget nedanför. Plumpen och det bristande omdömet med Kajsa Ekis Ekman var inte oväntad.

Ekman uttalade sig också på Publicistklubben där hon frågades ut av R Aschberg ordförande i Publicistklubben som sin vana trogen resonerade som en tegelsten och hänvisade Ekis åsikt om att svenska medier är ofria till att alla svenska media lyder underyttrande- och tryckfrihets ordningen och kan skriva vad de vill.

Det finns juridiska friheter och gränser men det finns också de gränser som formas av debatten,  ryktesspridning och anseende. Alltså, en frilansande journalist som inte tycker som vad den allmänna journalistiska och mediala åsiktskorridoren riskerar att i praktiken bli utan inkomst såvida hen inte får uppbackning av chefredaktören och det allmänna anseendet kan behållas. Ekis Ekman är det solklara beviset. Men den typen av sociala och mänskliga kopplingar blir för subtila för trolljägaren Aschberg.

Dialogen mellan Aschberg och Ekis togs bort av Publicistklubben och regisserades av Expressen så att endast den sista delen där Ekis avbryter intervjun fanns kvar. Vidare stängde Publicistklubben ner kommentarsfältet på YouTube. Om det var Publicistklubben som inte ville ha en diskussion om ofria media eller Ekis Ekman själv som valde detta är okänt. Publicistklubben väljer att inte svara på en direkt fråga. Ämnet är brännhet. Det kalla kriget låter som alla vet, sanningen bli den första förloraren. Och man blir aldrig förvånad över hur många som följer med i den strömmen.

ETC tidningarna är mycket viktiga tidningar då de är just de enda tydliga vänster-gröna tidningarna bland de större. Det finns gott om nyanserade skribenter liksom kontrakterade frilansjournalister. Men några av dem har redan bestämt sig för att avbryta sitt samarbete efter utstötningen av Ekis Ekman. Det finns också de som bara inte kan vara utan sin lön och tvingas böja rygg inför oanständigheterna. Som inte vågar skriva under protesten i rädsla att förlora sina jobb. Inget att moralisera över, vi är alla beroende av inkomster för att kunna fungera i detta ekonomiska ekosystem.   Men den vissheten kan A Gustavsson utan problematik kosta på sig att skriva:
Ingen är heller tvingad att fortsätta medverka i en tidning vars chefredaktör man inte har förtroende för.

ETC på fyllan

ETC och chefredaktören Andreas Gustavsson säger upp ledarskribenten och journalisten Kajsa Ekis Ekman och kliver därmed in i det kalla kriget.

Anledningen är att hon privat inte är 100% fientligt inställd till den engelskspråkiga ryska Russia Today som bland annat haft den respekterade och tidigare CNN giganten och journalisten Larry King som programledare för två shower. Hon har också påpekat oklarheter kring den ukrainska Kiev Independent. Normalt sett ett helt vanligt självständigt journalistiskt arbete som lika gärna kunde gjorts av SvT:s Uppdrag Granskning eller liknande, om de tordats.

Gustavsson publicerade Ekmans analys men bestämde sig senare för att sparka henne utan att kontakta henne personligen då läget ”var akut”.

Gustavsson och ETC rättar nu in sig i  lägret av onyanserad krigsjournalistik. Erik Helmerson på DN klappade myndigt  lillebror ETC och Gustavsson på axeln och förkunnade halshuggningen av grävande journalistik som:

”…rimligt, om tidningen inte framöver vill förknippas med relativiserande av Putins skräckvälde och anfall på Ukraina.”

Att betrakta två parter i ett krig ur ett journalistiskt perspektiv är något som Helmerson ger en sarkastisk syn på eller helt enkelt: ”Jag begriper det helt enkelt inte.”

Det är i den här mediekulturen och stugvärmen som ETC nu väljer att kliva in i. Gustavsson erkänner öppet att den gamla vurmen för ”yttrandefrihetens egenvärde” inte längre gäller utan istället ”tydligare gränsdragningar”.  Varför kan man aldrig få vara glad åt media som främst vill berika läsarna, perspektiven och insikterna och bidra till kunskaper och en fördjupning av demokratin? Nu ska världen målas med kolpennor, i svartvitt och skissartade drag.

Och vad var det för något akut som Gustavsson med VD Johan Ehrenbergs troliga stöd för avrättningen relaterade till? Det är inte utan att man känner doften av påtryckningsmedel.

För priset är tungt. Det är förlusten av Sveriges i min mening skarpaste och  trovärdigaste vänsterjournalist, eller bara journalist. En helt unikt modig skribent som aldrig ryggat för att täppa till tomrummen när den vanliga konforma medieanalysen dolt de avgörande perspektiven.

ETC kan nu glädja den blåbruna pressen då en av deras mest  gnagande och pricksäkra motståndare röjts ur vägen.

Obegripligt.

Häromdagen talade Zelensky direkt till det grekiska parlamentet. Vid sin sida hade han en av nazisterna från den ökända neo-nazistiska Azov-bataljonen som också Ekis Ekman försökte uppmärksamma på och som hon nu i media kallats politisk idiot för.

DiEM25 den europeiska progressiva demokrati rörelsen tillika riksdagsparti i Grekland fördömde kraftfullt detta. Den förra finansministern och riksdagsledamoten Yanis Varoufakis uttalade:

”our parliament did not invite a Nazi. It invited the President of Ukraine. It was the President of Ukraine who brought along the Nazi. And, yes, it was our Parliament’s Speaker who, by failing to intervene, failed to defend our Parliament”

Flera progressiva partier protesterade i Grekland liksom i Cypern där samma scen utspelade sig.

Att Helmerson med flera alldeles säkert skulle sett mellan fingrarna och applådera vore att förvänta. Men när ETC tystar ner liknande uppmärksammanden på grund av beröringsskräck med att bli ”Putins röst” så är det gränslöst sorgligt.

ETC:s vacklande mellan belysande journalistik eller att vara en nyttig idiot i kalla kriget måste få ett snabbt stopp. Att som chefredaktör släppa igenom Ekmans artikel och sedan sparka henne tillhör samma fyllegång.

Norrbottenskuriren Replik: Det behövs en klok klimatpolitik, inte klimatpartism

Även publicerad i Norrbottenskuriren

Hysteri, Gretafeber, uppskruvad retorik, domedagsprofetior är några av Norbottenskurirens ”argument” emot bildandet av Klimatalliansen. Den ekomodernistiska idén är lösningen och den kloka politik som måste föras. Vad vi än gör så får vi inte rubba samhällets invanda rutiner för då riskerar vi att återvända ”till ett samhälle så som det såg ut för 100 år sedan.” .

Klimatalliansen, som överraskande inte propagerar för häst och vagn, är medveten om den enorma uppgift som tanken på systemförändringar innebär och den rädsla som uttrycks i ledaren och som många bär på vid insikten om att våra samhällsystem allt tydligare inte orkar bära upp vår självbild som föregångssamhälle. Detta är också en av anledningarna till att vi vill verka som en allians med aktiva och medlemmar från alla delar av politiken och civilsamhället. Vi måste gemensamt bära den här insikten liksom att finna en gemensam väg. Man kan såsom Norbottenskurirens ledare gör, ducka för vetenskap, för de empiriska allt oroande väderfenomen som sveper runt jorden, för de alltmer bekräftande rapporterna som styrker oss i att vi är på väg in i kristider och tro att bara man öppnar den gamla verktygslådan med käcka utrop som ”nya smarta lösningar” så blir allt bra. Budskapet säger i grunden sitt ner i båten om än uttryckt som: ”de (Klimatalliansen) måste ta hänsyn till de konsekvenser varje klimatåtgärd har och försöka parera dessa i den mån det går.”.

De här tongångarna där det i första hand ska pareras för gällande ordning istället för de långt mer allomfattande klimatproblemskonsekvenserna har vi hört i tiotals år och som ömsom skapat storskaliga globala protester, ömsom skapat uppgivenhet. IPCC släpper en ny rapport i slutet på februari. Läckta uppgifter berättar om meningar som ”Vi måste omdefiniera vårt sätt att leva och konsumera.” eller ”Vi behöver en transformation. Genomgripande förändringar på processer och beteenden på alla nivåer: På individnivå, samhällsnivå, i näringslivet, våra institutioner och regeringar”. Det handlar alltså om systemförändringar, inte enbart smarta tech-fixar. Problemet är att flera av de förändringar, byggda på 97% av forskarvärldens slutsatser, har en bromsande och dämpande effekt på samhället. Precis som när läkare ordinerar återhållsamhet till patienter med någon form av missbruk. Denna logik projiceras då som vänsterpolitik. Klimatalliansen har inget egensyfte med att föra vänsterpolitik, det skulle rörelsen förlora på. Vi söker borgerliga initiativ och samarbete lika mycket som socialistiska i den här frågan som framförallt är humanistisk i sin karaktär. Vi vet att det finns humanistiska ambitioner längs hela vänster-höger-skalan.

Men ”Sitt ner i båten” synen på klimatlösningarna bär också på ett nästan lika stort problem nämligen bidragandet till en brist på förtroende för poltiken. Här avviker klimatfrågan tydligt från andra politiska frågor när det gäller tilltron till politiken. Denna kräftgång måste brytas. Svenskar vill att Sverige ska vara ett föregångsland men det finns ingen demokratisk utväg för detta. Det finns idag ett tydligt utrymme i väljaropinionen för Klimatalliansens vision att placera klimatproblemen där den hör hemma, som en kris och som den övergripande frågan.

Mats Sederholm
Skribent, författare, DiEM25-aktivist och aktiv för Klimatalliansen

Klimatalliansen, en ny syn på politik

Även publicerad i Dalademokraten

Klimatalliansen bestämde på ett medlemsmöte den 12 februari att registrera en partibeteckning och att ställa upp i riksdagsvalet i höst. Med två tredjedelars majoritet togs beslutet. Alla i styrelsen var inte överens men i en öppen diskussion både före och under medlemsmötet blåste vinden tydligt åt JA-hållet.

Ett av målen är att lyfta klimatfrågan till att bli den viktigaste frågan, ingen ska komma undan att tackla klimatfrågan. Man betonar upprepat att man inte kommer att bli ett parti som alla andra. Man är inte ute efter ministerposter och är heller inte särskilt fokuserad på partiledare. Man vill hellre flytta in protesterna från mynttorget till plenisalen. Man kommer heller inte såsom den politiska traditionen bjuder att ägna sig att beskylla partier för vad de gjort eller inte gjort utan istället lägga energi på framtiden.

Flera medlemmar uttrycker en förtvivlan över systemstrukturerna vi lever under i dag. Arbeta – Konsumera – Ekonomisk tillväxt  är kanske det största hotet mot såväl människan, miljön som klimatet. En samhällsmaskin som hackar allt oftare, som snart sörjer för alla de hot vi möter idag. Miljöproblem, ökade psykiska hälsoproblem, anonymitet, demokratiproblem och klimatproblemen.

Det är dags att återgå till samling, till fredstanken och en utveckling mot ett mer humanistiskt samhälle. Ett nödvändigt paradigmskifte som också gör att jämförelser med exempelvis Mp inte är givna. Ambitionen är istället att fungera som en klimatets Task Force och man söker därför breda allianser. Politiska blockstrategier med lojaliteter till vänster eller höger intresserar inte Klimatalliansen. Frågan är dock hur man ska klara av denna balansgång. Alla världens experter betonar att konsumtionen måste minska och problemet med det är ju att detta av många ses som vänsterpolitik. Sifo-undersökningen visar också att det största stödet för ett klimatparti ändå finns hos väljare till vänster om KD, L, M och SD.

Borde vi vänta och mogna som rörelse innan vi ställer upp som parti eller är tiden för knapp för att avvakta, var de stora skiljefrågorna i debatten inför omröstningen. En sak som inte låtit vänta på sig är medlemstillströmningen. På ett halvår närmar man sig tusen medlemmar och flera administrativa funktioner finns redan på plats. Det märks att det finns erfarenhet och det är inte enbart Gudrun Schyman som bjuder på den. Merparten av medlemmarna är i nuläget tydligt äldre men med unga och radikala hjärtan och årtionden av erfarenheter av fredsfrågor, miljöfrågor och politiskt arbete.

Vi har sett födelsen av ett politiskt experiment. Men vad händer när denna udda fågel kliver in i hetluften? Vad säger borgare, nationalister och socialister om detta? Och inte minst hur ska media bemöta detta? Ska de lyckas återföra Klimatalliansens öppna och radikala anda till ämnen som strategispel, inre strider, bristande realism, beskyllningar och bråk? Allt sådant som dagstidningar, TV och radio så gärna vill ägna sig åt. Kommer ledarskribenter lyckas böja dem ideologiskt så att man sedan kan finna en ideologisk ingång och en öppning för kritik?

Somliga medlemmar tvekar inför partiregistreringen och betonar att det krävs att man inte bara är insatt i klimat och miljöfrågor. I riksdagen tvingas man ta ställning till många frågor som inte har med klimat att göra. Tiden är extremt kort fram till valet och frågan är ifall man kommer finna lämpliga kandidater som leder partiet framåt och inte mot något som visar sig bli ett förhastat försök. Hinner man med ens att trycka upp valsedlar? Och hur brett och seriöst kommer ett partiprogram hinna bli?

Eller kommer man kunna slippa undan detta och helt enkelt kliva in i riksdagen som aktivister med 100% fokus på att väga alla tänkbara frågor ur ett klimatperspektiv och inte uppträda som yrkespolitiker?

Klimatalliansens potential kan inte underskattas. Den är en ny skapelse och inte enbart mätt i svenska mått. Den är med sin ansamling av politisk mångfald, folkrörelser och andlig uppslutning ett hopp som tänds för alla de som annars inte haft någonstans att ta vägen med sin klimatångest i höst.

Klimatalliansen kommer att röra om och de är enbart genom sin existens ett tydligt tecken på att det politiska landskapet inte slutat röra på sig.

Se inte upp

Filmen ”Don’t look up”, det ironiska dramat om den annalkande ödeskometen som metafor för klimatproblemen debatteras. I filmen försöker två astronomer helt utan framgång förklara att katastrofen är på väg. De får utrymme i media och hos presidenten men sidospår drar hela tiden bort uppmärksamheten från det uppenbara. Och hur träffsäkert kan det bli? Samhället är mer än någonsin överfyllt med de lägst hängande nyhetsfrukterna och distraktionerna. Orosnyheter eller underhållning som löser av varandra men som i jämförelse har en marginell långsiktig betydelse för samhället.

Pandeminyheterna tar aldrig slut. Få drabbas allvarligt, nyhetsvärdet av sjukdomseffekterna finns inte längre men ändå lever detta vidare. Hur kunde vårdsituationen bli en av våra största nyheter, hur gick det till? Nya varianter på Covid-19 har getts krigsrubriker. Pandemin har förvandlats till en egen självgående underhållnings- och medieindustri. Alla flåsar med, alla smittar alla. Vaxxare och anti-vaxxare sliter varandra i håret med ledarsidors ovetenskapliga klyschor om smittorisker. Vackra ord om solidaritet används när man egentligen menar strypgrepp. Konspirationer om vaccin avsett som massmord cirkulerar. Det finns inga gränser snart. Man vill bara att nån ska gå in i stimmet och skjuta med en pistol i luften så att alla stannar upp och tystnar. Kan vi tro på slopade restriktioner och en normalisering av viruset så att molnen skingras, himlen syns och människor kan se upp igen?

Fast det klart, kriget kommer, dags att sänka blicken igen! Några landstigningsbåtar syntes i Östersjön, drönare syntes runt våra kärnkraftverk. Är ryssen här? Alla pekar ilsket på Ryssland som känner sig hotade av den geopolitiska snaran som dras åt med grannländer som söker sig andra kompisar. Minns 60-talets Kubakris då Kuba installerade sovjetiska kärnvapenrobotar som kunde nå USA. USA kände sig hotade av ett fientligt grannland och hela världen förstod precis det omöjliga med att Kuba kunde yrka på sin suveränitet. Presidenten John F Kennedy ställde ett krigsultimatum och Sovjet drog tillbaka sina robotar från Kuba. Putin kommer inte göra samma sak. Men det hjälper inte. Sverige skickar soldater till Gotland. Är det verkligen någon som tror att det gör någon skillnad? Hela svenska armen är inte större än att den ryms på en medelstor fotbollsarena. Karl XII hade mer än dubbelt så många soldater till förfogande. Vuxna politiker i rummet monterade ner försvaret på 90-talet eftersom man efter Berlinmurens fall trodde att man för första gången i mänsklighetens historia inte längre skulle behöva försvara sig.   

Kometen är på väg, det smäller snart. Vi behöver samlas på torget och prata om det här.
Hörde någon mig nu?

Samling vid pumpen är inte direkt dagens melodi. Ovanför de lägst hängande nyhetsfrukterna finner man de nya ideologiska färgkrigen. Blåbrunt mot rödgrönt. I debatten är alla till höger om sossarna mer eller mindre bruna och alla till vänster om M en rödgrönliberal smörja. Ledarsidorna liknar allt mer ilskna klotterplank. Inte konstigt att en majoritet av svenskarna enligt en färsk DN/Ipso undersökning anser att nyhetsförmedlingen i allt för stor grad är påverkad av journalistens egna värderingar och politiska uppfattningar.

En seriös granskning skulle konstatera att det politiska tillståndet egentligen är jämngrått inför kometens närmande.

Det kanske är så att vi helt sonika bara ska ge upp förhoppningarna på en kollektiv klimatreaktion. Den kommer inte förrän det handlar om inkomstbortfall för staten, näringsliv och medborgare. Va, men vänta nu, var är mina pengar? Allvarligt, var är pengarna?

I filmen ser filantroper och politiker positivt på kometen om den bara kan beskjutas och delas upp i smådelar innan den slår ner. Man skulle kunna utvinna tungmetaller med mera. Exploateringen ger ju jobb och vår domedagsmaskin till samhälle kan fortsätta ånga på. Pengar rullar in det går bra nu.

Kommer kometen, klimatproblemen kunna ta plats under valåret kan man undra. Jag menar inte som en grönmålad version av dagens tillväxt och konsumtionssamhälle. Eller med nya rekommendationer till ett klimatsmart leverne för individen. Jag menar på allvar, som en krisfråga. Man har anledning att vara pessimistisk. Självdiagnostik och systemkritik verkar inte ingå i valdebatter eller analyser. Vetenskap och fakta dränks hellre av politiska och mediala uppgörelser. Av grindvakter och narrar i politiskt blandade färger.

Kapitalismen är död, länge leve teknofeodalism.

Även publicerad i Expressen

Kapitalismen såsom vi känner den med marknadsekonomi och framgångsrika företag som en förutsättning för välfärd är på väg att överges. Framgångarna sker på finansmarknaden och inte i affärsverksamheten. Det är gigantiska företag och samtidigt ägare till IT-jättar vars affärer inte längre tjänar dig som kund, de snarare stjäl från dig som kund, de använder dina beteenden som råvara. De digitala tjänsterna syftar inte till att automatisera ditt liv, du automatiseras för att tjäna herrarna i vårt nya teknofeodala universum.

Nittio procent av de börsnoterade företagen i New York ägs av endast tre företag. Blackrock, Vanguard Group och State street, företag som de flesta inte känner till. De verkar inom marknaden för investeringar som med den amerikanska riksbankens medel köpt upp värdepapper för miljarder och agerar som vad som kallas för ”parkeringsplatser” för kapital.

Politik och finansiering frikopplades under 90-talet och det blev fritt fram för banker och andra aktörer att spendera krediter utan politisk kontroll. Efter finanskrisen 2008 kom nästa frikoppling, den mellan finansiering och affärsverksamhet. Företagsjättar som med riksbankers stimulanspengar köper upp värdepapper i företag de äger som i sin tur höjer börsvärdet och sedan ger avkastning till det där fåtalet som inte behöver jobba. Det behövs inga samhällsnyttiga investeringar. Det behövs ingen affärsprofit. Det behövs ingen marknadsekonomi. Det behövs ingen kapitalism.

De tre giganterna äger IT-jättarna Facebook, Microsoft, Twitter och Google. En monopolistisk kontroll, bortom kapitalism, över alla de digitala strukturer på jorden som format vår nya digitala värld och de plattformar där vi arbetar, har våra sociala liv och konsumerar. Men till skillnad mot vår fysiska värld så saknas demokrati, lagar som skyddar våra mänskliga rättigheter och vår personliga integritet. Det digitala universumet började med kundfrämjande tjänster som sökmotorer, mötesplatser och handel men har under politiker och medias radar förvandlats. Dina tankar, din personlighet, dina val, dina umgängen, dina tårar och skratt har nu blivit en tillgänglig råvara som utvinns ur dig för att i nästa steg påverka dig.

Arkitekterna bakom detta universum har automatiserat vår tillvaro men söker nu automatisera oss. De fick oss att tro att utelämnandet av oss själva var en oundviklig konsekvens av teknologin. Idag är du ett objekt ansluten till en pipeline som leder information om ditt beteende in till beteendeprediktions-fabriker. De säljer sina prediktionsprodukter, den privata essensen av dig, till politiker för riktade kampanjer, till lobbyorganisationer och självklart till reklam. Och inte minst till staters underrättelseverksamheter eller till militären som nu senast när Google och Amazon, blir leverantörer (Project Nimbus) till Israels stat och militär. Och ju djupare man kan borra i dina beteenden desto subtilare kan man sedan leda dig runt i vad du tror är ditt självförverkligande. Det digitala universumets erbjudanden, möjligheter och tillgängliga sociala och kommersiella val  smälter allt mer ihop med vår fysiska värld och blir till sist inte möjliga att skilja åt. Våra mänskliga behov integreras med en AI-värld som bara uppstått kan det verka som. Men som hela tiden varit strategiskt planerad. Vart du än vänder dig, What’s App, Google, Facebook, Twitter eller tar på dig en VR-hjälm så ansluter du dig till dessa pipelines. Och du kan inte koppla ur dig. Din karriär, din sociala status och varumärke bygger på din synlighet. Du gör allt för att hänga med och räknas. Du gör allt för att bli bestulen. Du gör allt för att exempelvis tjäna en av vår tids största teknofeodala herrar Marc Zuckerberg som under drygt en timmes lismande introducerar sitt nya Metaverse, en 3D värld där du kan segla runt och komma åt allt du behöver för att kunna andas och existera och samtidigt bli organiserat bestulen ungefär som när forntidens feodala herrar red in på din gård och tog vad de önskade.

Den postkapitalistiska dystopin vi närmat oss bemöts med likgiltighet från liberala som verkligen borde vara de som vill skynda till försvar av den enskilda människan. Ekonomiprofessorn och den före detta grekiska finansministern Yanis Varoufakis, som skrivit och skapat mycket av idéerna om det teknofeodala universumet, konstaterar dessutom att de som allra mest motsäger sig synen på den teknofeodala världsordningen och kapitalismens avträde är vänstern. Svenska vänsterrecensenter och journalister söker, när de konfronteras med detta universum, förtvivlat hålla kapitalismen vid liv liksom arbetarperspektiven. Man förstår varför, utan kapitalism förlorar de sin fiende och sin egen betydelse. Jag tänker på Edit Södergrans dikt Dagen svalnar och raden Du sökte en kvinna och fann en själ. Och ser likheten: Du sökte en arbetare och fann en människa och du är besviken.