EU hemlighåller dokument och straffar visselblåsare

2015 beslöt ECB, Europeiska Central Banken att stoppa tillflödet av Euro till de grekiska bankerna som tvingades stänga. Detta efter att Grekland med finansministern Yanis Varoufakis inte accepterade villkoren för nya nödlån. Villkor som skulle försätta Grekland i ett ännu djupare beroende till främst tyska banker med en evig avbetalning på omöjliga räntor och en hopplöshet för arbetslösa, ungdomar och företag under en period då den grekiska staten redan skar ner på kulturen och på sociala utgifter.

ECB:s initiativ togs efter att de juridiskt försäkrat sig om att nedstängningen var laglig. De kontaktade en privat juristfirma i Bryssel. Men man vägrade att lämna ut de godkännande slutsatserna, de juridiska förutsättningarna som tillät en invasion av Grekland, inte med tanks, men med ekonomisk utpressning.

För sex år sedan berättade jag i en artikel om hur Yanis Varoufakis som avgick som finansminister istället fick agera visselblåsare. Han lyfte ärendet och hänvisade till EU:s Freedom of Information , en lag till för att försäkra EU:s medborgare om tillgången till EU-dokument. Varoufakis ställde frågan till dåvarande chefen för ECB och förra årets Italienska premiärminister Mario Draghi:

“Mr Draghi, if you acted legally, according to EU Law and the ECB charter, why do you not release the legal opinion you commissioned over the ECB’s actions that led to the closure of Greece’s banks?”

2019 beslöt EU-jurister att inte lämna ut dokumenten med argument som i princip säger att om EU:s medborgare ges rätten att få läsa de juridiska förutsättningarna för ECB:s beslut så skulle det riskera EU:s ”tankeutrymme”. Varoufakis och dåvarande EU-parlamentarikern Fabio de Masi beslöt då att lyfta frågan till Europadomstolen. Målet förlorades då man anslog samma argument som tidigare.
Detta ledde till att man nyligen gav Varoufakis demokrati- och transparensrörelse DiEM25 och Fabio de Masi domstolsräkningar på 20.000 Euro.

Varoufakis, väl insatt i EU:s maktkorridorer efter åratal av förhandlingar menade att ”Draghi var beroende” av en ”informell grupp av finansministrar” från Eurozonen för att kunna genomföra beslutet.

En ”oligarki utan gränser” av jurister, parlamentariker, banker, tjänstemän  och EU-tillvända media ser till att hålla EU rent från fläckar. Allt väldokumenterat i Varoufakis bok och film ”Adults in the room”.  Kompletterade med hans hemliga inspelningar från EU-möten på sin mobil publicerade för drygt två år sedan och omnämnda i min artikel. Inspelningar som han som parlamentariker yrkade på att få offentliggöra i det grekiska parlamentet men som talmannen avvisade som opassande.

Den kritiska synen på EU har i Sverige tidigare kanaliserats som Swexit. SD som sista riksdagsparti övergav den inställningen 2019. Idag för de den kampen inifrån med ständiga nej till olika former av europeiskt samarbete med den klassiska högerretoriken om överstatlighet men med ett godkännande av kapitalistisk överhöghet och för SD, den anti-internationella ideologin. Vänstern skriver gärna om den bristande demokratin i EU men var också bland de som aldrig protesterade när dåvarande vänsterpartiet Syriza till sist gav upp inför EU-makten och i strid med den extra insatta folkomröstningen. Varoufakis lämnade då det politiska etablissemanget.

Pragmatism och ideologiska prioriteringar styr våra svenska EU-politiker idag istället för att göra upp med vad som alltid kommer att vara det mest destruktiva viruset i en organisation, nämligen makten och korruptionen i sig.

Det är viktigt för svenskar att förstå ett EU/ECB nu praktiserar en auktoritär ordning.

Domstolskostnaderna sätter Varoufakis DiEM25 på spel medan ECB trycker upp biljoner Euro som ingenting och bryr sig inte om 20.000 i ersättning. Man söker förödmjuka och signalera till omvärlden att bråka inte med oss. Vårt inflytande är större än alla demokratiska principer som finns.

Demokratin sviktar överallt i västvärlden och kan bara återupprättas med vad alla människor kan känna igen, en kamp mot orättfärdigheter, att säga ifrån när fel begås, att låta alla komma till tals på lika grunder.




Yanis Varoufakis
https://youtu.be/qulRJ_1b-Eg

Fabio De Masi
https://www.youtube.com/watch?v=jP0OSp-4hHU

Molnkapitalism och oligarkvälde måste bort

Även publicerad i Uppsala Nya Tidning

Den nya borgerliga regeringen slår rekord i brutna vallöften. SD har nu på allvar klivit in i etablissemanget och agerar precis som vi är vana att politiker gör. Mördande reklam före valet och ingen leverans efteråt. De som skulle agera annorlunda gör det inte, många är inte det minsta förvånade. Respekten för politiker fortsätter att sjunka.

De återkommande tv-reportagen om vården spolar man snabbt över för man orkar inte se fler patienter i korridorer eller höra mer om vårdpersonal som slutar. Tron på politikers förmåga när sådana här grundläggande behov inte fungerar minskar ytterligare.

Man spolar även förbi tv-reportagen om ytterligare utdöda djur och växtarter och om hur isarna smälter snabbare än väntat. Klimatproblemen löper just nu gatlopp. Miljökonferenser är förutbestämda nederlag som möjligtvis ger några gröntvättande politiker lite mindre samvetskval. Faktum kvarstår, den värsta globala katastrofen någonsin rycker politiker på axlarna åt.

NATO-beslutet kördes i mål över huvudet på väljare, grundlagsändringen som försvårar för visselblåsare hölls lågmält och genomfördes utan debatt.

Demokratin faller sönder och vi med den.

Nej det är inte autokratiska influenser eller fascister som förstör vår demokrati. Sluta peka ut i rymden. Det är de gamla vanliga politikerna som gör det. Från vänster till höger. Det är just de som säger sig vilja värna om demokratin som är de största hoten. Våra vanligaste övervakare MSB, SÄPO och EXPO skruvar säkert på sig när de vanliga politikerna över en kam kritiseras. Det må vara så, de går på autopilot och försvarar främst de demokratiska instanserna medan jag oroar mig för demokratins mening och innehåll.

Den demokratiska rättsstaten där lagstiftning, politiska, religiösa och kulturella friheter, allmän rösträtt, fria val med mera är inga garantier för demokratin! När demokratin ska försvaras blir det som att låta en AI berätta om samhället. Klichéer staplade på varandra. Varken skolelever, socioekonomiskt eller sociokulturellt utsatta orkar lyssna på det eller läsa om det i studiehäften.

Problemet är att vi fått ett oligarksamhälle där gemensamma intressenter som politiker, tankesmedjor, näringsliv, lobbyister, finansindustrier styr. Vi lever i en molnkapitalism som tömt hela samhällen på kittet som håller människor samman. Delaktighet, förståelse, närvaro, traditioner och kontakt med de mekanismer som bestämmer över var och ens vardag.

Vad ska vi med stolta tal om jämställdhet och representativ demokrati till? Vad är det för mening med alla dessa forum som SvT sänder från? Medborgarna saknar demokratiska valmöjligheter då vinst och effektivitetsintressen är våra kärnvärderingar och genomsyrar alla våra livsval. Vad ska vi med fler partiledardebatter till i en nyoligarkisk samhällsordning där till och med våra personligheter, våra intimiteter inte längre kan skyddas utan skördas som råvaror på en digital åker. Dina personliga beteenden och vanor förvandlas till en produkt ägd av någon av våra nya teknofeodala herrar som Elon Musk, Jeff Bezos med flera. De i sin tur är i händerna på tre storägare som kontrollerar hela 90 procent av de börsnoterade företagen i New York. Demokratin har lämnat stan och när den för varje år förlorar stöd runt om i världen så är det inte för att yttre krafter hotar den, det är för att den inte längre bär upp sig själv.

Våra politiker kan handla kvickt och resolut om de vill som de gjorde med pandemin och NATO-beslutet. Men de vill inte. Ledsen klimataktivister, men det går inte att väcka de som låtsas sova. Vi behöver aktivism , men tillsammans med en folklig anslutning och ett nytt politiskt parti.

En ny progressiv kraft för att återvinna demokratin måste skapas för att häva oligarkin som genom åren långsamt introducerats och sätta stopp för molnkapitalism. Vi behöver en ny politisk färdväg befolkad av de som törs lämna gamla politiska vanebeteenden, som törs släppa identitetspolitik och samlas kring en fajt för medborgardemokrati och samhörighet. Vi behöver inga socialistiska klasskamper eller medelklass som vill ha kvar sina privilegier och en politisk feelgood lösning a la Ernst Kirchsteiger. Och vi behöver inga konservativa nationalister. Ni är alla förlorare för allt är i gungning och ingen av er är medlemmar i klubben som styr, även om de fått er att tro det.

Det handlar om att skapa förutsättningar för att klara klimatproblem, vård, omsorg, våra digitala mänskliga rättigheter och framtidstro.

Sverige måste demokratiseras eller så faller det sönder.

Klimataktivism behöver en upprensning – Slutreplik

Även publicerad i Expressen

Klimatalliansen påstår att man arbetar med demokratiskt inkluderande metoder, organisation och värderingar. Ett fullständigt bisarrt uttalande.

Redan efter någon månad konstaterades jävighetsaffärer mellan valberedning och styrelse. Därefter:

• Styrdokument som skulle garantera en autonom och demokratisk organisation med etiska riktlinjer sattes ur spel.

• Två personer fick detaljstyra över varje liten del av Klimalliansens arbete.

• Möten i en demokratisk ordning kunde köras över av en av minipåvarna mitt framför ögonen på de tre talespersonerna som valde tystnad och nu viftar undflyende med armarna.

• Aggressiva tillrättavisningar och brutna löften om arbetsordning.

• Kompisar valdes in i olika grupper för att garantera kontroll över dessa.

Listan på de auktoritära greppen, tystnadskulturen och den sekteristiska sammanhållningen är hur lång som helst.

Klimatkatastrofen är inget man bekvämt bara ställer sig och skriker eller grinar om. Det kräver arbete och en respekt för människor. Det jag efterlyser är klimataktivism plus en medborgerlig politisk delaktighet. För KA betyder detta att: ”klappa väljare medhårs”. Arrogansen och bristen på respekt för demokratin kan inte uttryckas tydligare.

Bakom exemplet med veganmaten finns en aggressiv idealism. Jag var ansvarig för valvakan men fick från en styrelsemedlem, när jag föreslog några få alternativ till växtbaserad mat höra: ”Du har ingen rätt att ta initiativ om mat på valvakan.” 

Centralmakten täppte till ytterligare ett försök till mångfald och tolerans samtidigt som man utåt vill framstå som engagerade för mänskligheten.

Idealism och sekterism vandrar hand i hand och försvinner inte med tillståndet att få äta en korv. Tvärtom, den bekräftas.

Klimataktivism behöver en upprensning


Även publicerad i Expressen (kortare version)

Efter sex månaders minst sagt blandade erfarenheter som aktiv inifrån Gudrun Schymans Klimatalliansen och med det stigande hatet mot klimataktivister har jag insett att det är det dags att vända blad för klimatrörelsen. Klimataktivism behöver politiska lösningar inte fler idealister och brist på folklig förankring. Ni är på väg att bli en kult som har rätt i sak, men vem bryr sig? Ni passar inte in i gänget.

Plötsligt stod hon bara där som i en dröm mitt i Miss Li:s ensemble i till och med samma svartgula färger under Idolfinalen. Budskapet ”ÅTERSTÄLL VÅTMARKER” sköt rakt igenom alla lager av folklig bekvämlighet och rakt in i ansiktet på en miljon tittare. En fullständigt makalös kupp som gjorde mig både varm, ödmjuk och lyckligt uppspelt.

Klimataktivism höjer insatserna varje dag liksom somliga politiker, skribenter och delar av befolkningen också gör när de krigar tillbaka. Situationen är bisarr. Protester mot det största hotet mänskligheten och vår planet någonsin stått inför möts med irritation. Greta har inte frälst den breda allmänheten. Fortfarande anser (SIFO 2022) nära hälften av befolkningen  att våra partier driver klimatfrågorna tillräckligt mycket. Vad som har skapats är istället polarisering.

Det ligger nära till hands att bara protestera mot politiker men problemet är minst lika mycket tron på att klimatidealism kan förändra.

Att klistra sig fast på vägarna eller sitta och gråta med Extinction Rebellion framstår alltmer som aktivistknark. Strategin fungerat dåligt och klimatlösningar måste iscensättas NU. Det är dags att vända blad. De strukturella förändringar som krävs görs i riksdagen. Det behövs en politisk kupp eller en folklig utpressning för att åstadkomma detta som exempelvis storstrejker. Men då måste klimatfrågan tilltala befolkningen och inte bara ett fåtal i ett krismedvetet klimatläger och här ligger huvudproblemet.

Nackdelen med idealister/alarmister är deras tro på att hela världen ska komma till dem och uppta deras syn på situationen vilket aldrig kommer att ske. Alla de som inte låter sig beröras av att forskarna har rätt kommer inte lyfta på ögonbrynen såvida de inte erbjuds något som ger dem något tillbaka och gör dem involverade eller väcker deras sympati. Det krävs ett demokratiskt genomslag,  en vidare tolerans och en vi-känsla.

Efter ett halvårs arbete och insyn i partiet Klimatalliansens centrala delar så har behovet av en folklig demokratisk anknytning blivit ännu mer tydlig. De hade allt som syntes vara rätt i tiden, en politisk förlängning av klimataktivism in i politiken. Men de utvecklade istället en auktoritär ordning, tystnadskultur, brist på organisation och ledarskap. Här frodas cynisk karriärism och en förmäten idealism. Kallet är så riktigt att allt är tillåtet. De fick 1700 röster i riksdagsvalet, några hundra fler än medlemsantalet och några tusen färre än knapptryckarpartiet. Trots ikoner som Gudrun Schyman, K G Hammar och tidigare Anders Wijkman. Under ett års tid ställde jag frågan, hur ska vi locka vanliga väljare men fick inget svar. Däremot var man tydlig med att tvinga igenom endast växtbaserad mat till valvakan. Självbilden är att vi inte behöver bege oss någonstans, vi tycker rätt, vi lever rätt, vi är centrumpunkten som kan samla alla klimatkranka själar i vår alliansförsamling. Knutbyvarnaren tjöt allt högre ju mer involverad jag blev och ju närmare valnatten vi kom. Jag höll för öronen, höll ändå mitt löfte till rörelsen och körde i mål.

Klimatalliansen har sedan valkraschen bytt styrelse och tillsatt … samma folk som är överens om samma strategier som förut! Har man ett heligt uppdrag så har man.

Klimataktivism måste så fort det någonsin går samla fritänkande människor med en politisk, solidarisk ambition. Folkrörelser och medborgarinitiativ måste säkra respekten för människors levnadsvillkor tillsammans med klimatkrisen. XR och Fridays For Future borde skapa en politisk gren där de för varje fossilbegränsande aktion också presenterar en lika kompenserande folklig åtgärd. Förmodligen stannar det vid enbart min dröm eftersom detta skulle hota deras ideal och deras antipolitiska trohetsed vilket förmodligen är viktigare för dem än klimatlösningar. Tolerans och bredd har jag lärt mig, är inte idealisters starka sida. Klimatalliansen och rörelser välkomnar alla människor, men slussar sedan in dem i en idealistisk kontext och till eldsjälar som inte alls är som vanligt folk. När du berättar att du infört en vegodag i veckan är du otillräcklig och bemöts med tystnad. Ett obehag som vanligt folk känner av. Klimataktivism är rätt, men den befinner sig utanför samhälle och medborgare.

Polariseringen mellan vardagen och idealisterna är på väg att krackelera Greta-effekten. Alarmiststämpeln och främlingskapet inför ”de där klimataktivisterna” måste brytas. Aktivismen måste ges en politisk förlängning och utan en Ideologisk böjning. Att sjunga ”eat the rich” under klimatmarscher, att tvinga folk att äta vegokorvar eller acceptera en auktoritär kultur hjälper definitivt inte klimatet.

En hälsning från livet efter arbetsdöden

Meningen med arbetslivet är fortfarande ett känsligt ämne. Det är fyra år sedan jag klev ut ur myten on den potenta medborgaren, den lönearbetande karriäristen mellan 30-50 vars dagar mest går ut på att leverera luft, sett i efterhand. Upphöjningen av arbetslinjen är en bluff. Den bidrar i själva verket till en rovdrift på människor och miljö.  Få medborgare finner sin arbetsdag meningsfull enligt undersökningar men samhället och de styrande ser till att trälarna tror på sig själva som speciella. Det är dags att riva luftslottet och förnya synen på vad arbete borde vara.    

Det är fyra år sen jag lämnade arbetslivet en morgon i November. Jag blev tillsammans med ett 30-tal andra i en första omgång av flera uppsagd, innan företaget till sist blev uppköpt. Min kanske lyckligaste dag i livet.

Jag hade ett vanligt inplanerat möte med chefen den morgonen som nu plötsligt satt där med en kvinna från HR! På gränsen till gråt berättade han att jag var en av de som måste gå och inväntade min reaktion. Jag tror det inte tog mer än högst 10 sekunder förrän jag insåg att detta möte, att just denna stund i livet och de minuter som skulle följa på mötet då jag skulle samla mina saker innan jag lämnade kontoret, skulle bli de sista ögonblicken i mitt 40-åriga arbetsliv. En sakta spirande känsla av befrielse spred sig genom hela min kropp och mitt sinne. Det är över nu. It’s gonna happen. Jag hade redan bestämt att ta en riktigt tidig pension åtta månader senare och förstod att tiden tills dess skulle kunna täckas av avgångsvederlag och försäkringar.

– Vet du Rikard, det är ingen fara. Det känns bra faktiskt.

Jag vandrade längs Vasagatan och tänkte att NU går jag ner till tunnelbanan för sista gången i mitt liv för att åka hem från jobbet. Jag pratade med min fru och det samtalet varade hela vägen hem. Stunden krävde ett vittne.

För någon månad sedan släppte jag av min dotter på pendeltågperrongen dit jag en gång i tiden for varje morgon. Jag kikade bort mot bommarna över gångvägen till perrongen som brukade ringa innan de fälldes ner inför det annalkande tåget och påminna om paniken. Känslor kom tillbaka. Först den om att vara i ett skruvstäd, att bara stå där utan att tänka eftersom tankar ändå inte skulle tjäna mig. Upplevelsen var mer som ett djurs som på rena instinkter granskade det inkommande tåget och spejade efter sitt byte, efter lediga platser längs fönstret så att man kanske kunde få några minuters sömn till. Hela mitt medvetande var marinerat. Tack för minnet och känslan tänkte jag och vinkade till min dotter. Det tog mig faktiskt några minuter att skaka av mig filmen som nyss gick i mitt inre.

Häromdagen satt jag med tv-leverantörens kundservice. Jag berättade jag att jag inte var uppe och igång och kunde ha min dator till hands. Jag förklarade att min dygnsrytm inte var som andras. Min väckarklocka är ställd på halv tolv.
– Ja alltså, jag har slutat jobba, tog en riktigt tidig pension. Och plötsligt en dag så bara fortsatte helgen.
Mannen på supporten kom helt av sig. Han krackelerade, skrattade till och sa bara:
– Ja det där har jag drömt om länge.
Precis som försäljaren på bilfirman i våras och fler än så har reagerat. Båda var i dryga 40-årsåldern och jag insåg att de hade så många år kvar att det vore direkt elakt av mig att bre ut mig ännu mer om arbetsbefrielsen.

Det är något som inte stämmer här. Alla politiker bedyrar arbetslivet och menar att detta är det viktigaste man kan göra här i livet. Ja hela samhället är uppbyggt kring myten om lönearbetet. Den myten kan förstås bara upprätthållas med en kultur där ens mänskliga potens mäts enligt en skala kopplad till lönearbetskarriären och till åldern 30-50 ungefär. Det är då ens CV, det vill säga, jag, granskas. Mina prestationer och min personlighet räknas, mina kollegors omdömen om mig är referenser och mina framtidsdrömmar om karriären ingår som standardfråga på intervjuerna. Alla människors önskemål om att betyda något i ett sammanhang utnyttjas maximalt. Och då spelar det ingen roll att man är instängd som ett djur i en bur. För om man ska bli framgångsrik som vedträ i samhällskaminen ska man också föra sig med förväntade fritidsintressen, en extrovert personlighet och en lagom politisk korrekt inställning så att fikapauserna inte riskerar att bli konstiga eller pinsamma eller att känsliga ämnen tas upp. Man ska vara platonisk, undvika löneprat och existentiella funderingar och istället vara beredd på att hoppa till samtalsämnen som kursen man ska gå eller sommarsemestern. Allt genuint som pockar på ens inre ska inte dryftas som exempelvis hedersbråken med hökarna på avdelningen, konkurrenstyperna som går över lik eller den lismande karriäristen som äter lunch med chefen titt som tätt. Inte minst ska man förväntas besitta den hemliga kraften, som ingen pratar om, som behövs för att kunna stå ut med den evigt urholkande låga energinivån i livet. Ni vet, den där som sedan går ut över familjen. Man glöder däremot hett när man snackar företagsprat på tunnelbanan och kanske man går i jobbytartankar, kan höja lönen och veta att budgeten på villan i statusområdet man sneglat mot kan förverkligas. Man tillhör utan tvekan de potenta… arbetsbina.

Som tur är för arbetslinjen så har ordet pensionär fått betydelsen, ” på väg mot döden”. När du slutat lönearbeta så är du inte enbart arbetsdöd, du är en levande död. När du lönearbetar har du en personlighet och sedan reduceras den till hög ålder och frånvaron från lönearbetet. Det är tvunget att vara så för att myten om arbetslinjen och den potenta arbetsmänniskan ska hållas vid liv.  

För ett halvår sedan gjorde jag comeback. Alltså utan lön och enbart med ett personligt intresse klev jag in i arbetshjulet igen. Jag arbetade för ett parti inför valet och var tillbaka till möten, plikter, kommunikation, krav på leverans, viss gemenskap och de vanliga oempatiska karriäristerna man måste dras med. Men att lägga fritid och avslappning åt sidan blev aldrig det intressanta återvändandeexperiment jag hade trott. Jag klev in i ett tillstånd som jag tränats för under hela mitt liv och märkte ingen skillnad. Jag visste samtidigt att det skulle ta slut efter valnatten. Det är skillnad att ha en reträttväg inom några månader mot om 20-30 år.

Det mest spännande med det tillfälliga ”arbetslivet” var när det slutade. För det tog sin tid att återvända till livet efter arbetsdöden. Att åter höra klockans tickande i vardagsrummet, att iaktta de små skillnaderna i naturen på min dagliga motionsrunda. Att märka hur golvet jag stod på gjort av en 24/7-uppmärksamhet på mejl, dialoger, möten och prioriteringar bit för bit försvann. Hur stora hål i detta golv spred sig efter valnatten och hur det till sist inte fanns något golv kvar. Jag sjönk ner till marken igen. Till plattformen varifrån jag bestämmer över livet och livet inte bestämmer över mig.

Under en lönearbetsdag är jobbet allt. Kvällen ägnas inte sällan åt att diskutera dagen med en sambo eller vän. Kvällarna skulle kunna vara helt annorlunda och livet mer närvarande och fokuserat på vad man VILL göra och inte på att behöva behandla det man inte är motiverad för. Livet självt sipprar ut med dagens sköljvatten. Enligt en Gallup-undersökning från 2017 är endast 14 procent av medarbetarna i Sverige entusiastiska och involverade i sina jobb. 75 procent är oengagerade och 11 procent är aktivt oengagerade. Vi har ett gigantiskt gap mellan samhällsdiskursen och medborgarna i fråga om arbetslinjen.

En gång när jag mitt uppe i denna period av civiliserat arbetsslaveri bytte jobb så tog jag sista dagen fram alla viktiga pärmar med dyrköpta erfarenheter och noggranna noteringar. Jag öppnade pärm efter pärm och lät i ett närmast andligt tillstånd alla papper virvla ner i en papperscontainer. Som i en ritual likt den tibetanska buddhistiska traditionen som involverar skapandet och förstörelsen av mandalas gjorda av färgad sand. För en dag kunde jag lämna kupan en stund och få kontakt med mig själv.

Arbetslinjen är skeppet som dagens trälar driver. Idag har alla politiskt tänkbara visioner och idéer om att utvecklas bort från trältillståndet undanröjts. Tvärtom, höjd pensionsålder och mer energiska tal om arbetslinjen än någonsin hörs. Trumtakten ökas på hela tiden eftersom vårt samhälle kört fast på det där med den ständig tillväxten. Arbetslinjen är idag en av de mest förgiftande motorer vi har. Den tömmer skoningslöst människor och natur på energi och gör båda illa. Klimatet försöker protestera mot parasiten men politiker driver envist skeppet vidare mot avgrunden. Klimatsanningarna blir till ångest som politiker försöker skydda oss ifrån. De flyr fakta och kunskap på samma sätt som de anklagar konspirationsteoretiker för att göra. De borde satsa på högre livskvalitet, en värld där människor bestämmer över maskiner, pengar och tid, inte tvärtom. Där livet går ut på att vi människor ska få ägna oss åt en personlig förädling, upptäckter, kultur, filosofi, en önskehobby, arbete efter motivation eller utforskande av vår planet och inte minst av våra egna inre så att vi lättare kan leva med varandra. De som ändå orkar förflytta sina tankar ut ur arbetslivskulturens och exempelvis protestera mot ödeläggelsen av vårt klimat, de som orkar reflektera över vårt destruktiva sätt att leva och våra rån av natur och mänskliga resurser blir påhoppade av de potenta arbetsbina eftersom de riskerar att komma för sent till jobbet. Deras miniordning blir störd och media skyndar gärna till support. Det var bättre med protesterna förr i tiden tycker GP:s ledarskribent och klimataktivisthatare Håkan Boström: ”Sådana aktioner slog inte sönder vanliga människors vardag.”

Alla känner till buren men ingen vill kännas vid den. Lönearbetet hjälper oss att glömma för en stund. Tröttheten och livskraven från alla håll och kanter som de potenta utstår för att kunna skina under några år i livet är en del av en bluff.  Någon kastar benet och vi springer efter och skuttar stolt tillbaka med det i munnen.

En hälsning från en av de arbetsdöda. Jag har det bra här på andra sidan. Vi ses!

Ideologiskt tvåfrontskrig, det sista vi behöver

Även publicerad i Uppsala Nya Tidning

Det som ser ut att bli den nya regeringen har stöd från konservativa, liberala och nationalistiska partier samtidigt som SD skyr det liberala etablissemanget och beundrar det socialdemokratiska folkhemmet. Det ideologierna betyder allt mindre samtidigt som den nya revolutionen kanske ändå är blå. Mindre osäkert är det med vänsterns kräftgång som bara blir mer förnedrande. LO förhandlar med SD, anslutna röstar på SD och moderater, få politiker talar ens längre om rättvisefrågor.

Vänsteranalytiker gör vad de brukar göra, skriver fantastiska analyser av det nyliberala samhället. Man jämför med 30-talet och ser gärna att det upprepar sig igen. De får aldrig nog av ”rötterna-retoriken”. Och ifall det misstämmer med nutiden så kan man alltid använda sig av ”Concept Creep” och inkludera nya fenomen som bekräftelse på ens tes. För precis som då på 30-talet, utnyttjar nationalistiska ledare de sociokulturella problemen. Man lyssnar på de missnöjda, man återger dem stolthet och värdighet i kombination med en falsk social omtanke för de sämst ställda. I Sverige lockar SD med folkhemmet. Och precis som vanligt så levererar inte vänsteranalytiker en enda ny lösning.

Man tänker att arbetare röstar på partier med de sämst ekonomiskt och trygghetsskapande förutsättningarna. Om bara arbetarna och ungdomarna kunde se den större bilden så skulle de säkert rösta på vänstern. Problemet är ju att de hela tiden blir lurade av smarta kapitalistiska krafter i kombination med smarta nationalistiska krafter. Allt bygger på en bluff som bara vi i vänstern genomskådat.

Den här typen av tankegift måste bort. Det ingår i ett ideologiskt skyttegravskrig där hat från såväl vänster/liberala som från en missnöjeshöger emot det vänster/liberala etablissemanget är utsiktslös.

Vänstern saknar ett folkligt engagemang, därför förlorar de. De saknar en självklar gräsrotsbas. De är inte intresserade av vad arbetare tänker eller vad de gör för reflektioner av vårt samhälle. Det blir enklare att prata om de fascistiska krafterna, om populism, om de blåbruna hoten så att allt kan hållas på ett principiellt plan. Arbetare är man bara beredd att acceptera så länge de kan gestalta de socioekonomiska problemen. Det är den ideologiska idén och identiteten som måste komma först, de faktiska människornas perspektiv kommer i andra hand.

Mike Enocksson, statsvetare och socialdemokrat skriver en ambitiös och läsvärd artikel i Dagens Arena. Här finns flera matnyttiga reflektioner av SD, arbetarklass och med historiska perspektiv. Men de varierande perspektiven går förlorade när lösningen på högerns framgångar är en ny folkrörelse eller en ”järnfront” med inspiration från 30-talets Tyskland då en kommunistisk, liberal och socialistisk allians försökte mota nazisterna. Artikeln avslutas med: ”Kampen idag och imorgon står nämligen mellan en frihetlig vänster eller en auktoritär höger. Inget annat.”

Ytterligare en vänsteranalys utan utgång. Tillbaka till det gamla ideologiska kriget. Inte utan att man får en viss klaustrofobisk känsla. Om de här järnfrontsanhängarna exempelvis skulle få bestämma över klimatfrågan så skulle det se riktigt apokalyptiskt ut. I ena ringhörnan kanske klimatproblemet skulle förvandlas till en klassfråga och i den andra ringhörnan ska ingen få ändra på individers sätt att leva. Allt medan planeten och människor lider.

Vänstern sitter fast i ett ideologiskt fängelse. De tittar ut och ser hur ungdomarna idag vill vara som Jeff Bezos eller Elon Musk utan egna föredömen att kontra med. Nooshi Dadgostar blixtrade till en sommar i samband med ändringar i hyreslagen och fick alla med sig. Patos och rätt uppskattar alla. Men hade ingenting att följa upp populariteten med. Förstod de aldrig varför det blev bra för en stund?

En ny progressiv utveckling och lösning görs heller inte med journalistik eller med fakta. Människor som ”röstar farligt” ska inte omskolas. Fakta är redan så kontaminerade av åsikter i media idag att ingen bryr sig. Hade det liberala samhället respekterat fakta så hade man exempelvis agerat utifrån forskares rapporter när det gäller klimatfrågan.

Vill man bidra till en ny progressiv utveckling som alternativ till högervindarna så måste man bege sig till problemen, till upplevelserna, till åsikterna, till missnöjet för att dela deras oro och tankar. Man måste rent emotionellt vara närvarande. Man måste ha medmänsklighet, empati och viljan att skydda och värna om människor.

Men detta kräver en annorlunda progressiv kraft, med ett medmänskligt ansikte. En ny kraft utan en mobb av ideologiska skyldigheter som fotboja.

En politisk anomali är nödvändig

1944 svenska forskare ryter ifrån till politiker: ”Vad är det ni inte förstår?” Ettusen niohundra fyrtio fyra enskilda forskare. Inte dåligt. Men, politikerna kommer inte att ändra på sig. Det som nu krävs är en politisk mutation, en anomali som kan styra upp och staka ut en ny väg.

Även publicerad i Landets Fria

Vad är det ni inte förstår?  Valdebatten har gett vissa svar på frågan. Det mest iögonfallande svaret är inte att det saknas en intellektuell förståelse. Det saknas mod och förmåga till nytänkande. Våra politiker är lamslagna och enkelt uttryckt, dysfunktionella.

De flesta sitter fast i partiegoismen och återvänder till ideologiska prioriteringar utan krisinsikt. Politiker och analytiker låter medvetet våra arter utrotas och våra samhällen framöver vittra ner till följd av klimatproblemen för det är snabba retoriska vinster som går före så här i valspurten. Många media anpassar sig tyvärr till detta och låter debatten domineras av partistrategier och politikers list när de bryter ner klimatproblemen till oskyldiga sakfrågor. Man normaliserar och gör frågan långsiktig, avdramatiserad, systemanpassad med teknik och investeringsfokus och slipper således riskera sina väljarsiffror. Man spelar teater inför hela svenska folket.

Klimatproblemet är ett mänskligt problem och kan bara lösas från brett mänskligt perspektiv vilket forskare och många andra insett. Men politiker och många analytiker är inte mogna att ta det steget. Inte förrän deras egen värld och deras egna intressen är på väg att rasa ihop som under pandemin eller inför ett krigshot då vi ser hur de plötsligt kan agera expresspolitiker. Så visst kan de om de vill. Visst finns det pengar om de vill. Visst finns det en förmåga till krisgemenskap om de vill.

Men de vill inte.

De agerar som faktaförenekare och kunskapsvägrare. Antivaxare är ett känt ord, kanske borde vi etablera ordet antipolitiker. Deras mandat i riksdagen borde därför ifrågasättas då de undergräver samhällets välstånd, välfärd och demokrati. Samhällsomstörtande tankar? Nej det är situationen som är samhällsomstörtande och adekvata aktioner som saknas.

Våra riksdagspartier kommer inte att ge forskarna några hopp och inte inför nästa val heller. En förändring kräver att vi lämnar partipolitiken för en stund, samlar oss och låter ett moget ledarskap sätta upp en tydlig färdplan. Det ledarskapet finns inte just nu.

Men även forskare måste tänka annorlunda. När de traditionella politiska krafterna sitter med armarna i kors så måste även forskare vända sig till det otraditionella, till det okända, till vad som inte är politiskt peer reviewat, där studier kring nya politiska fenomen saknas och där det akademiska språket inte alltid är vad som synes främst.

Jag har jobbat för Klimatalliansen i sex månader och vi har använt era argument, vi ger er vårt stöd, vi är beredda att expressleverera och lägga SAMTLIGA andra politiska frågor åt sidan. Vi intresserar oss inte för ideologier, vi intresserar oss inte för politiska karriärer eller för partistrategier annat än att vi vill skapa samling så att en omedelbar färdplan kan sjösättas.

Vi är inte ens ett parti fast vi ställer upp i valet, vi är en folkrörelse med erfarenhet av riksdagsarbete, av partiledarskap, av aktivism och med forskningen som vår partibok. Vi är en anomali i det svenska politiska landskapet. En nödvändig mutation då förnyelse måste till. Den demokratiska lunken måste uppgraderas på rätt sätt i tid, inte med framtida klimatkravaller och våld.

De nya tankarna och initiativen finns, forskare och aktivisters rop är hörsammade och de kommer att fortsätta utmana det politiska etablissemanget. I takt med att temperaturen på jorden höjs kommer också hettan ta en större plats i debatten och demokratin.

150 klimataktivister står över klimatalternativet

Publicerad i tidningen Syre

Tänk om det fanns ett parti som bara brydde sig om klimatet. Ett parti som inte är intresserat av maktspel och karriärposter, som vill följa vetenskapen och inte tjafsa i maktens korridorer. Det finns ett, skriver Mats Sederholm. Klimatalliansen. Så varför skulle man inte rösta på det?

150 klimataktivister uppmanar svenska väljare i en artikel på AB att rösta på MP. Risken hävdar de, är annars stor att SD får klimatinflytande i en högerregering.

Man menar att MP är de som har bäst miljöambitioner och det är säkert sant. Men på vilket sätt skulle en röst på MP resa klimatproblemet till det krisnödläge det är mer än en högerregering? De senaste årens MP-politik innehåller inga entydiga ”klimatkrisaktioner” i politiken. De ställer inga ultimatum eller är beredda att kompromissa bort sina andra politiska hjärtefrågor. De är som de andra politikerna som vi lärt oss inte levererar det allvar som klimatkatastroferna kommer att innebära för våra samhällen. De, liksom de andra, söker sig fram i maktens korridorer. De ekonomiska, sociala, ideologiska omställningar som är helt nödvändiga för att kunna hantera kriser med förväntade tragedier nämns ibland men i realiteten är leveransförmågan i kammaren marginell i jämförelse med ett högerblock. Vet 150 klimataktivister om att de uppmanar till att rösta på ett parti vars företrädare dömer ut klimataktioner?

Men vad har de att välja på? tänker många. Om det nu fanns ett parti som helt bortsåg från andra politiska frågor för klimatets skull. Som egentligen skulle strunta i politiken om det inte vore för att det är i riksdagen som frågor avgörs. Som egentligen inte är intresserade av politiska karriärer. Som inte är intresserade av maktpositioner, som inte bryr sig om ifall de blir omvalda eftersom det är medvetenheten om klimatproblemet som är det viktigaste. Ett parti som skulle söka sig bort från partistrategier och hellre söka enighet än konflikt. Kanske till och med aktivister som vill ta sig in i parlamentet och göra en skillnad. Ett parti, eller kanske en rörelse bestående av klimatfrustrerade medborgare med stora kunskaper, politisk erfarenhet och som hellre följer vetenskapen än pragmatiska korridoruppgörelser.

Skulle 150 klimataktivister rösta på det partiet? Det självklara svaret är väl jo, det är klart.

Men nu är det så att jag har facit på frågan och svaret är nej. 150 klimataktivister föredrar att inte göra det.

För partiet på alla klimataktivisters wishlist finns och man ställer dessutom upp i riksdagsvalet.

Det heter Klimatalliansen.

Och man kan då misstänka att anledningen är att man inte tror att den rörelsen kan komma in i riksdagen. De behöver bli större för att ha en chans.

Det är så synd att 150 klimataktivister inte vill vara med och göra det bästa man kan, utan istället lägger sina plakat på hyllan och överlåter klimatkrisfrågan till övriga medborgare. För vad hjälper en röst på ett litet parti? Ja, kanske lika litet eller lika mycket som en klimataktion.

Eller kan det vara så att 150 klimataktivister hellre vill rädda partier än klimatet?

Alla flyr klimatkrisen

Almedalen berättade åter om politiker som inte vill ta i den mest uppenbara krisen som mänskligheten ställts inför. Klimatförnekelserna tar nya former och är på väg att bli det politiskt korrekta. Vanligtvis goda tänkare och progressiva analytiker som Göran Greider och Birger Schlaug ställer sig nu på det politiska etablissemanget och fossil-sidan inför valet.

Även publicerad i ETC och i Folkbladet

– Det som utmärker årets Almedalen är att man närmast tävlade i att sänka bensinpriset och försämra reduktionsplikten – alltså förslag som ökar istället för minskar utsläppen, säger Madeleine van der Veer på Världsnaturfonden WWF.

Krismedvetenheten kring klimatproblemet går nu snarare i retrograd, det vill säga, baklänges. Idag är problemet klimataktivisterna snarare än klimatproblemet.  Protester mot politikers inkompetens provocerar nu mer än vattenbristerna och rekordtemperaturerna i Europa.

Nya politiska alternativ hålls undan från allmänheten. Mp som dalande stjärna kan man flitigt läsa om på ledarsidor men inget om rörelsen/partiet Klimatalliansens som erbjuder ett skinande nytt parlamentariskt lösningsalternativ. Klimatalliansen och Mp är förvisso båda klädda i gröna nyanser men är två helt olika karaktärer. Den ena en trött miljöboomer, den andra en klimatradikal.

Mp:s språkrör Per Bolund förkunnar hur fel det är med klimataktivister som gör folk förbannade. Man gör sällskap med moderater och kommer säkert att bilda en allmän politisk front emot aktivism. Per Bolund menar att de istället borde engagera sig politiskt.

Johan Ehrenberg på ETC skriver: ”…klimatomställningen är en börda för de besuttna…” och hur omöjligt måste det inte framstå för ungdomar som ännu inte snärjt sina sinnen vid de besuttnas ordning och tanke:

Vad ni än gör ungdomar, ställ inte till med något. Och om ni ändå måste göra något vettigt, gör åtminstone något klassiskt meningslöst.

Alltså, rösta på något av gammelpartierna som i Almedalen på sin höjd ägnade någon minut åt klimatproblemet.

Polariseringen har erövrat klimatfrågan. Vi ser idag en allt tydligare allians av politiker från vänster till höger som inför valet avsäger sig klimatkrisen samtidigt som rörelsen/partiet Klimatalliansen tvärtom söker en samling kring klimatkrisen från vänster till höger.

Sprickan mellan ungdomar/vetenskap och det politiska etablissemanget späs på varje dag. Hur nära är vi en våg av civil olydnad och fler handfasta protester? Hur mycket mer av politisk uppgivenhet tål demokratin?

Aktioner i Göteborg, på Bromma flygplats, stämning mot staten är några av de senaste månadernas klimatprotester och det kommer att öka lavinartat. Samtidigt som etablerade och normalt sett strålande tänkare gömmer sig under filten

Birger Schlaug, sluta dröm om gamla tiders Mp som förlorat sin själ och beklaga dig över oförmögna gammelpolitiker eller försjunk i Elin Wägner-nostalgi. När det nu finns ett alternativ som bryter dödläget så ska det istället ironiseras över talespersonen Gudrun Schyman eller irritera sig över att jag och några andra från Klimatalliansen ”smyger omkring och småjävlas med De gröna” när vi var på plats i Almedalen under Bolunds tal. En parlamentarisk öppning för att göra något åt klimatnödläget undanröjs med spekulationer och intellektuellt pedanteri. Eller med den nya maskroskrigsretoriken, att inte splittra. Den huvudlösa strategiprincipen att undvika det bästa alternativet för att hjälpa de etablerade och dokumenterat klimatodugliga alternativen slås möjligtvis endast av Göran Greiders strategitänk och en röst på Mp för sossarnas skull. Ideologiska betongfundament som blockerar vägen för klimatambulansen.

Gruppen hobbybekymrade krönikörer och experter fylls på varje dag. Det enda som står sig är forskare som varnar för katastrofer efter en tinande permafrost på Arktis, om dödsfall och flyktingströmmar från Asien och så vidare. Vi ser en utbredd ”faktaresistens” – jag tror, men bryr mig inte – som faktiskt är på väg att bli politiskt korrekt. Vem trodde det efter år av angrepp på sociala media och ”alternativa fakta” från de kunskapstrogna?

Det är uppenbart att vi inför valet behöver en ny tydlig progressiv samling kring vad som är det mest progressiva man kan ägna sig åt idag, klimatproblemet. Den inbegriper en förnyelse av demokrati, ekonomi, tillväxt och vad som i grunden skapar en hållbar välfärd.