Idealistiskt trams

Political Controversies about Marginalized Groups Increase Bullying in  Youths

Förmågan till ett inkluderande tänkande är på bottennivå i riksdagen. De politiska partierna som vägrar samtal med andra har inte förstått att vi idag står inför så stora frågor att näsvisa små idealistiska sura miner med armar i kors tillhör ett förflutet och passar inte in i en framtida demokrati.

Överallt i samhället från det att vi är små får vi veta att gängbildning, skitsnack och utfrysning inte är något att eftersträva. Vi tvingas respektera kollegor på vår arbetsplats även om vi tycker att vi är omgivna av idioter, vi förväntas sitta i samma möten med dem och vara konstruktiva. Väljarnas ombud däremot, våra politiska partier i riksdagen, de förbehåller sig rätten att bete som omöjliga att ha att göra med. Om riksdagen varit en vanlig arbetsplats så hade talmannen tagit Dadgostar, Lööf, Löfven med flera i örat  och sagt åt dem att ändra sin ton eller be dem söka ett annat jobb för på den här arbetsplatsen visar vi respekt för varandra oavsett ursprung. För alla är anställda på nåder av svenska folket. Exempelvis borde fulretoriska beskyllningar av andra med klyschan ”med rötter i …” bannlysas från riksdagen. Oavsett om associationerna består i kommunistiska diktaturer, fascistiska kopplingar eller politiskt auktoriserade tvångssteriliseringar. Ideologisk krigsföring har aldrig, aldrig någonsin lett till något positivt.

När Dadgostar välförtjänt vann många väljares sympatier inklusive mina egna och även sina politiska motståndares respekt genom att visa på patos och uppriktighet så riskerar vänstern samtidigt att förlora med sin förmätna hållning gentemot SD och många arbetares val. De når förvisso inte upp till samma snobbnivå som vår politiska Prinsessan på ärten, Annie Lööf. Vänstern har nu själva fått smaka på nedlåtandet genom att inte anses som rumsrena men det bekommer dem förmodligen inte, de vet ju att de delar på samma ammunitionslager av föraktretorik med Centern. Däremot bekommer det säkert väldigt många väljare att deras politiska ombud ständigt krånglar till det med idealistisk galenskap, gravallvarlig stolthet och som vi fått skåda de senaste veckorna, fulretorik och maktmygel.

Vad är det som är så svårt? För dialoger med varandra men var tydliga i sakfrågorna. Är det så mycket begärt?

De senaste veckorna har vi fått se en parad av politiskt gyckleri. Kristerssons högerältande om våldet i samhället som han menar – är mer viktigt än Dagdostars fokus på hyresfrågan med uppmärksammande på ett pågående maktskifte – är ett livsfarligt utnyttjande av människors rädslor och en medveten blockering av långsiktigt och reformistiskt tänkande. Och även om han har rätt i att vi måste ha ett samtal mellan alla politiska parter så är kappvändningen de senaste månaderna och åren i sitt närmande till SD-frågorna så misstänkt politiskt strategisk, snarare än ett genuint vurmande för demokratin, att det inte är värt att satsa en tioöring på. Tiotals år av liberal och socialistisk skrämselretorik gentemot SD som vill få oss att tro på en närmast nazistisk invasion av riksdagen känns ungefär lika trovärdig.

Vidare fick vi se Löfven slänga Miljöpartiet under bussen inför öppen ridå och beskylla vänstern för att vara allierade med SD. Men är det någonting de nästan alla är överens om så är det det olämpliga med extraval och väljarnas inblandning! De vill uppenbarligen ha sin representativa demokratiska krigsordning ifred.

Minnet av ett landskap är namnet på den väv som hänger i plenisalen. Den består bland annat av lin från alla Sveriges landskap. Ett konstverk som borde påminna alla riksdagsledamöter om innebörden av inkludering. Landskapsmotivet är som med minnesbilder oskarpt vilket samtidigt gör att den vackra stämningen hittar förbi den kortsiktiga vardagspolitikens beläggning av ledamöters medvetanden. Det når istället djupare, mänskligare och holistiska delar av oss. Befriade områden skyddade från arbetslinjer, konsumtion, självförverkligande och ekonomisk styrning. Ett tillstånd vi tvingas bege oss till om vi ska lösa Moder Jords reaktioner på vår livsstil och prioriteringar. En portal till möjligheter som öppnas i stunder när bruset från staten, kapitalet och media kan stilla sig från den flåsiga vardagspolitiken, pajkastningarna och de underhållande problematiseringarna?

Inte bara kommer vi behöva inkludera dialoger med alla partier, vi måste till och med kanske öppna upp för medborgares inflytande i viktiga demokratiska frågor. Människor som brinner för politiska frågor, ideella föreningar, äldre med livserfarenhet, yngre med en frisk radikal envishet, föräldrar mitt i det stressade livet, medborgarkooperativ, statsvetare, historiker, miljöaktivister med flera måste ges auktoritet och inflytande mellan valen och kunna sätta press på nuvarande politiskt förgiftade, plomberade och representativa kupa.

Äntligen bjuds vi på aktivism i riksdagen

Om någon tror att det finns naturliga eller bättre tillfällen för misstroende  i politiken eller i det offentliga så är man extremt naiv, skriver Mats Sederholm. Bild: Nils Petter Nilsson / TT

ÄVEN PUBLICERAD I GÖTEBORGSPOSTEN

Nooshi Dadgostar satte ner foten och äntligen har vi bjudits på aktivism i riksdagen. Förslaget om fri hyressättning där man låter hyresgästen avföras från diskussioner och förhandlingar om sina egna ekonomiska livsbetingelser och boendevillkor är ytterligare ett i raden av smygnyliberaliserande förändringar av samhället som nu getts uppmärksamhet.

Långsiktiga negativa samhällsförändringar sker alltid via små positiva pragmatiska justeringar eller genom beslut som inte ges uppmärksamhet eller som anses som obetydliga. Exempelvis ett ökat övervakningssamhälle där varje liten förstärkning motiveras med löften om fler haffade brottslingar eller som med ekonomiseringen av skolor som i det lilla ger tydligare valmöjligheter men som i det stora skapat skolor med korrumperad betygsättning och segregering.

Den nyliberala kulturförändringen har inneburit att gemenskap, trygghet och rättvisa med åren svalnat som ideal och blivit så till den graden normaliserad att knappt ens politiska analyser i media eller bland andra politiker förmår beröra kärnfrågan, den om medbestämmande och rättvisa. Dadgostars beslut om att skydda vanliga hyresgästers inflytande betraktas istället ur ett partistrategiskt perspektiv, eller som parlamentariskt ”snurrigt”. Hur lågt kan man sjunka i ett samhälle? Hur långt bak i våra medvetandelager har inte frågor som medbestämmande och demokrati hamnat? Politiska resonemang och analyser idag handlar nästan enbart om partitävlande, extremism, valbarometrar eller förtroenden för enskilda partiledare. ”Vuxna i rummet” talar om regeringskriser och hur oansvarigt för Sverige misstroenden är. Men politisk aktivism kommer alltid att vara oansvarig, snurrig och obegriplig för de som i första hand har förvaltning som sitt största politiska kall. Politisk aktivism innebär att man för fram sin hjärtefråga i första hand och låter pragmatism och fulretorik som att man är i allians med motståndarna om de också skulle rösta på samma förslag, komma i andra hand.

Göran Greider skrev tidigare i veckan i ETC om V:s beslut: ”Det skrevs historia”. Och han har fått rätt. Inte bara för att omröstningen var demokratiskt historisk utan för att det var politisk aktivism i riksdagen, i hjärtat på svensk politik. Dadgostars misstroendeförklaring var en genuin systemprotest om än kanaliserad i en sakfråga. Hon har upprepat ordet systemskifte. Hennes argumentering är att ifall man tillåter fri hyressättning för nyproduktion så kommer det att bli marknadshyror för alla hyresgäster, ”Det är precis så här man genomdriver systemskiften” uttryckte hon sig i Agenda. Det nyliberala smygtassandet har fått strålkastarljuset på sig.

Omröstningen ser ut att skapa ännu tydligare gränslinjer i svensk politik med Liberalerna som nu skyndar hem till höger- och nationalistlägret och Centerpartiet som måste välja sida. Den politiska dagordningen har krackelerats. Ljus och näring sipprar in mellan springorna för tänk om vi kan börja diskutera politik och demokrati med historiska perspektiv och med ett öppet sinne inför hur vi ska göra en demokratisk rekonstuktion. Vilka mänskliga värderingar är det viktigast att värna om? Om någon tror att det finns naturliga eller bättre tillfällen för misstroenden  i politiken eller i det offentliga så är man extremt naiv. Det är just i den där ”överdrivna” protesten, och som många tänker inte kommer att vara till gagn för hennes popularitet och karriär, som momentum för nytänkande kan uppstå.

Låt detta bli en förövning till vad som kommer att krävas för att få stopp på den kanske allra mest förgiftande kulturförändringen av alla. Den av alla politiska läger skapade konsumtionskulturen och missbruket av vår planets resurser och klimatproblemen. Det kommer att krävas många ”störande och naiva” beslut i vår riksdag framöver för att få stopp på detta civiliserade självmord. De kommer att krävas många välta bord i månglarnas  riksdag och i frågor där vinstintressen finns där de inte borde finnas.

Tove Lifvendahl skrev tidigare i SvD att ifall regeringen Löfven faller så är det inte en samhällskris utan: ”Det är en demokrati i arbete.” Sant!

När kanske BNP i sin roll som motor i samhället i framtiden tvingas på defensiven och krav på gröna och mänskliga hållbarhetsincitament för samhällutvecklingen kan tänkas fälla en konservativ regering så hoppas jag att Tove Lifvendahl  lika avmätt nöjer sig med konstaterandet att: ”Det är en demokrati i arbete.”

Andefattiga UFO:n och science-fiction

Pentagon formally releases Navy UFO videos - The San Diego Union-Tribune

Vi befinner oss i en i en medial UFO-våg. En period med ovanligt många fall av UFO-inslag i media.  Och det har sitt ursprung i att Pentagon för ett år sedan officiellt bestämde sig för skapa en task force UAPTF (Unidentified Aerial Phenomena Task Force) för att undersöka UFO-fenomenet. Offentliggörandet av Pentagons undersökningsgrupp kom efter att de officiellt släppte tre videos där amerikanska marinpiloter jagar oförklarliga oidentifierade föremål. I år släppte man på ytterligare ett videoklipp från 2019 där amerikanska flottan filmat ett pyramidliknande föremål.

Om någon undrar vad UAP (Unidentified Aerial Phenomena) står för så är det det nya namnet på UFO. Räddhågsna skeptiker och en fobi i offentligheten för foliehattsberöring har lett till att ordet UFO till sist blivit omöjligt att använda.  Andra som har ett behov av att pausa vardagen och veckla ut sina sinnen bortom de cykliska funderingarna på veckans matinköp, idioten-på-jobbet, börsutvecklingen, vilka-var-egentligen-vikingarna eller vad-ska-vi-köpa-till-antons-skolutflykt har haft det knapert de senaste åren. Även dagens science-fiction är på väg att reduceras till vardagshändelser vilket jag återkommer till. Den 25:e juni ska UAPTF släpps en rapport till kongressen med förklaringar på insamlade rapporter. Man kan tänka sig att den varken kommer att säga si eller så. För de vet inte. De oförklarliga fenomenen som filmas är just oförklarliga men verkliga bortom alla tvivel om man nu inte är konspiratoriskt lagd och menar att marinpiloter dagligdags fejkar ihop videoklipp. Pentagon och den amerikanska marinen kommer inte att veta och samhället kommer sannolikt att återvända till den vanliga synen på UFO. Tvärsäkra förnekanden från jordnära som måste få bita i myntet men också miljoner slumrande människor som undrar över möjligheterna till annat liv i universum och vad det verkligen är som till den graden inkräktat i amerikanskt luftrum att man tvingast dra igång dessa undersökningar. Förvisso tror de flesta människor på intelligent liv i universum men problemet börjar när man lägger till, ”och de kanske besöker oss”. Där tycks de flesta drabbas av svindel och förnekelse.

Jag är rädd för att de vetgiriga efter rapporten även fortsättningsvis måste nöja sig med rymd-science-fiction. Om man nu står ut med de senaste årens science-fiction förstås. Många minns den tiden när utomjordingar på film var goda och fredliga. Närkontakt av tredje graden, ET, Cocoon med flera la ett närmast andligt skimmer över besökande civilisationer. Sedan hände något. Idag får man våldsaction som man förlagt i rymden och sedan kallar det för science-fiction. Det filosofiska och kreativa närmandet till annat liv i universum lever till viss del kvar i Star Trek även om det även där med de senaste serierna Discovery och Picard tunnats ut. 

Men det är inte enbart våldstrenden som tagit över utan också ett slarv med manus och roller. Hur många rymduppdrag ska vi behöva genomlida där besättningen är ett gäng keps-försedda psykologiska minor till besättningsmedlemmar besatta av att upprepa ordet ”fuck”. Lämplighetstester för att gallra fram harmoniska och socialt fungerande rymdaspiranter tycks helt ha strukits. Efter några dagar går alla varandra på nerverna och man är beredd att mörda för småsaker på grund av personliga trauman som borde utretts för länge sen. En  annan vanlig anledning till att byta kanal är inte sällan när hela besättningen är runt 20 år med en lillgammal befälhavare på knappt 30.

Nästa trend är ångesttemat.  I den stjärnspäckade filmen Ad Astra möter man Brad Pitts karaktär, en känslolös astronaut som egentligen söker den pappa han aldrig haft kontakt med. Ett extremt utdraget familjedrama som använder rymden som kuliss. Filmen Arrival började spännande med de tolv skeppen som dök upp ovanför storstäder i världen och den kvinnliga lingvisten som fick kontakt med varelserna som kommunicerade med bläcksprayade symboler.  Historien reducerades sedan mest till hennes relation till sin dotter. I Stoveaway dyker en fripassagerare upp på ett skepp på väg till Mars. Resten av filmen handlar om, vilket vem som helst kan förutsäga, vem som måste dö för att syret ska räcka till. Några korta glimtar ut i rymden ibland påminde tittaren om att de är på ett rymdskepp.

Om det nu mot alla odds är utomjordningar som marinpiloterna jagar så sällar utomjordningarna sig till samma andefattiga kategori som dagens science-fiction: ”Titta vad snabbt jag kan flyga, nu ser jag ut som en boll, nu som en pyramid, kom och ta mig”.

Någon som hellre skulle vilja smita från jobbet och utbyta tankar med kosmiska grannar om universums uppkomst, matrecept, musik, Gud eller lyckobegrepp? Med tanke på klimatproblemen och kommande nödvändiga episka förändringar av samhället så är behovet av nya filosofiska och politiska tankar bottenlösa. Star Trek signumet: ”To boldly go where no one has gone before” har aldrig varit mer aktuellt, i filosofisk och mänsklig mening.

Men då måste både UFOnauter och jordiska kulturskapare med existentiella visioner kliva ut ur garderoberna och ge sig till känna.

Vi behöver en publik dagstidning

How to learn about different perspectives while still being safe - Quora

Bengt Ohlssons artikel om spelet bakom ridåerna när han närmade sig jobbet som krönikör på Bulletin fick journalistkollegor på nästan alla större tidningar att reagera och nästan uteslutande negativt. Någonting skar sig uppenbarligen. Kritiken mot hans artikel är lika irriterad som dåligt analyserad, spretig och uppenbarligen grundad på personliga ogillanden och/eller på beröringsskräck med profilerad högermedia. Man skulle som SvD gör, kunna kalla den här debatten för en ankdamm men det går också att utläsa en mobilisering. Vad vi ser är nervösa positioneringar från redaktörer och journalister, en polariseringens grindvakter där frimodiga och unika artiklar likt Bengt Ohlssons endast står i vägen för sååå viktiga, gravallvarliga och fostrande ställningstaganden.

Även om nästan alla dagstidningar i skadeglädje kommenterat de stormiga turerna kring Bulletin så kommer de eller liknande media att uppstå på något sätt. Vi ser hur media i USA polariserats. Och vi vill så gärna tycka att det är annorlunda i Sverige och vi älskar att upprepa det också. Men vi är på god väg att upprepa även denna trend. Vi är på samma väg som med utvecklingen av högernationalism som chockade Sverige för tio år sedan när SD började få tydligare stöd. Tio års försök till mörkläggning har inte hjälpt. Och inte heller har så kallad kritisk granskning hjälpt, tvärtom, många har redan förstått att det för det mesta endast är journalisters täckmantel för att samla ihop så många avslöjande argument man kan som stödjer ens tes och åsikt i frågan samt i linje med redaktioner och ägare.  Konservativa, liberala eller vänstermedia skärper tonen och kränger prenumerationer med allt tydligare ideologisk profil för att elda upp de egna leden och behålla upplagorna.

Vi behöver en ny dagstidning. En publik tidning som likt SvT och SR kan säkra ett varierat och sakligt informationsutbud till svenskar innan vi förlorar kontakten med verkligheten och således inte längre kan ges ett tillräckligt gott och brett informationsunderlag inför exempelvis ett riksdagsval. Men det är också en fråga om att bidra till gemenskap, till att återupprätta många medborgares förtroende för offentligheten, till att motverka den alltmer tilltagande polariseringen. Det är ett uttjatat ord, men denna egoistiska och toleransbefriade sjukdom som fräter ner så många omdömen, kan det aldrig påminnas nog om.

Men hur många journalister och analytiker finns det som förmår att axla detta? Hur många fritänkare finns det? Hur många modiga redaktörer finns till förfogande? Vilken HR-avdelning klarar av att utforma en frågemall vid anställningar som garanterar absolut högsta klass av oberoende och neutralitet?  Frågor som: Vad är viktigast för dig att skriva om? Anti-rasism eller yttrandefrihet, korrekta fakta eller korrekt bild, ekonomisk eller mänsklig tillväxt, upprätthållandet av dagens demokrati eller kritik mot dagens demokrati, nyanserat om populism eller om populism som hot, analys av våra politiker eller av vårt samhällssystem  …

Journalisten och programledaren Larry King avled i januari 88 år gammal i covid. Han var älskad av miljoner människor för alla sin intervjuer på bland annat CNN. Han drevs inte av uppfyllandet av teser, han var avslappnad och nyfiken som ett barn. Han drog tittaren till sig eftersom han skapade förtroende och skänkte så genuint mycket kunskaper.  ” If you approach [an interview] combatively you get defensiveness and you don’t learn much.”  Man slapp den där sluga intervjublicken eller falskspelet när reportern försöker spela kompis för att sedan köra in dolken i mellangärdet vid rätt tillfälle och få sin personliga ståndpunkt uttalad inför hundratusentals tittare.

King började de senaste åren arbeta på engelskspråkiga ryska Russia Today.  Han svarade torrt på den förutsägbara kritiken : “They have never censored one program I’ve done”. Hur många reportrar skulle i en intervju med King klara av att stanna där utan någon eftersläng och avslutande tillrättavisning om Ryssland?

En publik dagstidning skulle ge plats för åsikter och krönikor från olika håll på särskild anvisad plats medans ledare, politik- och kulturartiklar skulle domineras av bra analys, olika ideologiska beskrivningsvinklar för att just klargöra polariseringens allt snävare röster så att läsarna kan ges så breda och spännande perspektiv som möjligt. Fler artiklar från statsvetare, historiker och forskare. Mindre sensationsskrivande och en extremt stark etik när det gäller karaktärsmord är några andra önskedrömmar. Men detta skulle kräva extremt djärva medarbetare med demokrati och allmänhetens upplysning och bildning som första mål.

Dagens självspelande pianon till artiklar som Bengt Ohlsson varnar för kommer att dra in på sina repertoarer och självspelandet kommer bli än mer likriktat om inget törs ta behovet av en medborgarens allehanda på allvar. Korrekta fakta får vi redan från våra dagstidningar men vi skulle slippa de utvalda blandningarna. Vi skulle slippa haten, aggressionerna och häcklandet som av Ohlssons artikel. Det går att skapa lögner med enbart korrekta fakta och det kommer bli mer av detta om inget görs.

DiEM25 och gräsrotsdemokrati

Även publicerad på Dagens Arena

Kan den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 få fäste i det svenska politiska landskapet? En europeisk gemensam solidarisk politik och med en för Sverige mer radikal politisk kultur. En sak är säker, isolerade nationalistiska lösningar på klimat och demokratiproblem är dömda att misslyckas.

DiEM25 firade fem år i februari och har vuxit till över 130.000 medlemmar runt om i Europa. Den politiska demokratirörelsen skapades när Yanis Varoufakis, den före detta grekiske finansministern, avgick 2015 och vände ryggen till såväl EU som alla grekiska nationella partier inklusive vänsterpartiet Syriza.  Tillsammans med sin medgrundare, den kroatiska filosofen Srecko Horvat, kanaliserades erfarenheterna av EU som ett odemokratiskt verktyg i händerna på en europeisk politisk och ekonomisk elit till ett manifest och politiskt program. Democracy In Europé Movement2025.

”Europa måste demokratiseras eller så sönderfaller det”,  blev mantrat 2016. Och det har besannats. EU driver människor mot människor och Europeiska länder mot varandra. Stödet för Big Pharma-monopolen istället för en storskalig produktion av EU sanktionerat vaccin gemensamt, tjuvspelen kring tillgången till munskydd och respiratorer och Sveriges snåla inställning till Coronastöd för de mest behövande länderna i Europa förra året, är några färska exempel på ett söndrande EU.

Men söndringen är också en demokratisk söndring. EU domineras av en gammal konservativ toppstyrd europeisk koncensus. Man talar i demokratins namn samtidigt som man förnekar, driver ut och förtrycker den i praktiken. Så vad är det för demokrati DiEM25 vill förankra och hur bra är man själva på att gestalta den i Europa och i Sverige?

Med tiden brukar nya partier eller rörelser tvingas till pragmatiska lösningar med sina bittra fiender för att sedan lösas upp i den hybrid av mittenpolitisk jargong normaliserad av media, utförd av yrkespolitiker med förlorade idealistiska förmågor. Allt inkapslat en politisk korrekt diskurs.

DiEM25 agerar platt. Tolv medlemmar i en koordinerande grupp försöker samordna denna gigantiska kropp av medlemmar, lokalgrupper, DiEM25-partier, ekonomi, pressteam, översättningsteam, media, IT och så vidare och samtidigt se till att internt behålla en demokratisk anda.  Ett experiment med blandade nationaliteter och kulturer i varje del av rörelsen. I Sverige växer rörelsen med nya lokala aktivistgrupper. Mest intressant, och som ett utslag av viljan att satsa på gräsrotsdemokrati, är engagemanget från medlemmar som organisatörer av så kallade People’s Gatherings. Möten där man söker formulera respektive lands DiEM25 politik. Exempelvis Green New Deal för Sverige eller om vi ska vara för eller emot ett federalistiskt EU? Ska vi införa medborgarlön? Ska det införas medborgarförsamlingar delaktiga i de politiska besluten?  Resultaten rapporteras, sammanställs och konkluderas sedan ner till en nationell DiEM25 politik.

Mötena som just nu pågår i Sverige och runt om i Europa är menade att vara enkla. En medlem och kompisar, dennes familj eller en större församling. Enkelhet och spontanitet är nyckelorden men med en tydlig dokumentation och riktlinjer.

Kan då den mer sydeuropeiska och radikala gnistan fungera i Sverige? Är vi mottagliga för en annan retorik, för civil olydnad, för att se på den mittenpolitiska och ekonomiska internationella dominansen som en oligarki eller ska det ses i en traditionell dimension som vänster mot nyliberalism eller enligt GAL-TAN indelningen? Kan vi dela det politiska inflytandet  i Sverige med andra européer i en annan mer folknära EU-demokrati istället för med en splittrad samling byråkrater i Bryssel?

DiEM25:s intåg i Sverige innebär också inte överraskande en kulturkrock. Politiskt korrekta med en akademisk behärskad ton måste göra upp med rörelsens uppmaning till civil olydnad. Kunskapsexpertis möter gräsrötter. En traditionell syn på politiska partier möter de som lämnat partipolitik bakom sig. Gretas panik möter de som ser på miljön som vilken politiskt långsiktig fråga som helst. Gränslöshet och en fobi för ledarskap möter de med lång arbetslivserfarenhet och tydliga målbilder. Personliga favorittolkningar av DiEM25 möter de trogna. Svensk åsiktskultur möter också en europeisk. Att stå på Sergels torg med ett ”Free Press, Free Speech och Free Assange  / DIEM25”-plakat upplevs här både ointressant och inaktuellt medan man några hundra mil söder ut i Europa drar till sig åhörare och diskussioner.

Kampen mot den så väletablerade TINA-normen (There Is No Alternative) är en kamp mot en mittenideologisk skepsis inför alla nya politiska initiativ. DiEM25-medlemmar söker en kraftig reformering av EU, en nationell politik med en gemensam internationell plattform  som kan mota demokrati och klimatproblem med helhetslösningar.

Alternativen som dagens EU bjuder in till är att länder antingen drar sig tillbaka i sin egen nationella bivack eller att man ger upp inför Bryssels demokratibefriade Europa. Att söndra och reducera människor till ekonomiska komponenter i en ekonomisk tillväxtkultur, auktoriserad via en utsliten demokrati är en återvändsgränd. Huruvida denna politiska udda DiEM25-druva kan gro på svenska rankor och till och med ta sig in i en svensk riksdag och bryta alla bud återstår att se.

När alla går varandra på nerverna

Neurotic Media

Håller alla på att gå varandra på nerverna? Man kan tro det när man läser om USA:s krigshets, den neurotiska inställningen till AstraZenica-vaccinet och den alltmer spända stämningen mellan gammelmedia och alternativmedia där man misstror och förnedrar varandra så mycket det någonsin går.

Den av så många efterlängtade president Biden kallade nyligen sin ryska antagonist Putin för mördare. Inte direkt den enande fridsfurste som politiker, journalister och analytiker under flera år försökt få oss förstå skulle bli alternativet med en annan president än Trump. Putin svarade med: ”den som sa’t han va’t”. Som man ropar får man svar antar jag. Och inte tycks mördaranklagelsen uppröra särskilt många inom media, som vi vant oss, noterar varje liten felsägning från USA:s president. Men det kanske är så att när USA:s utrikespolitik, som i Trumps fall, bidrog till att undvika spänningar och potentiella krig med Ryssland, Kina eller Nordkorea så var det ändå fel. Han valde ju fel vänner och fiender. För om man ska förstå opinionsbildarna rätt så vore ett krig med rätt fiender att föredra framför fred med fel vänner!

Om nu någon minns ordet fred. Det var väldigt populärt under 60-, 70- och kanske också 80-talet. Idag är ordet helt ute. Polariseringspandemin och åsiktstvånget i debatten har utrotat det. Jag tror faktiskt på fullt allvar att ifall vi ställdes inför ett storskaligt krig med Ryssland på ena sidan så skulle de flesta av våra politiker, redaktörer eller andra med liknande inflytande välja den slutliga uppgörelsen med de som inte applicerar vår haltande demokrati som statsskick.

Att utgångsdatumet för tolerans och fred passerats märks också i de ökade spänningarna mellan PK och AK, de Alternativ Korrekta, blandningen av nyandliga, högernationalister och konspirationstroende som deltog i Tusenmannamarschen i Stockholm. Johan Croneman på DN menade: ”vem orkar ta debatten med foliehattarna?”.

Ingen, alla nöjer sig med att peka på de andra idioterna. Jag kan förstå AK -rädslorna utan att känna dem liksom att jag kan konstatera att i stort varenda teori de uppbringar om globala konspirationer saknar verkliga grunder. Men det är många teorier och förhållningssätt i samhället man tvingas stå ut med. Jakten på bångstyriga vaccinmotståndare och kunskapsresistens i alla stugor och efter likatänkande visar upp samma desperata och samtidigt slappa guilt-by-association-retorik som i AK-lägren där Bill Gates, George Soros, vaccin- och klimatproblemen hör ihop eftersom de är globalt betingade. För i AK-världen har alla globala händelser en konspiratorisk bakgrund.

Det vore nog ändå bra ifall någon ”orkar ta debatten” med Putin eller med Kinas ledare och alla andra öster om EU som inte är som oss. USA skärper nu också tonen gentemot Kina eftersom deras position som herren på täppan är hotad. Den nya amerikanska presidenten har på några månader hunnit med bombningar i Syrien, ”mördardiplomati” med Ryssland och Cowboy-diplomati  gentemot Kina. USA:s ”This Town Ain’t Big Enough For Both Of Us”-strategin tolkas i DN som ”smart”. För nu har vi äntligen fått våra kära fiender tillbaka. Rätt krigshets kan åter formuleras som fredsgarantier enligt den geopolitiska tradition och tickande-bomb-praxis som gällt sen andra världskriget. Så vem orkar ta debatten med ”foliehattarna” i Washington, med svenska USA-anhängare i riksdagen eller på tidningsredaktioner? Jag vet inte, men det måste ske innan ”Hesa Fredrik” tjuter på allvar och krigshetsarna får sin rättmätiga uppgörelse.

Kanske att denna neurotiska dårskap också återspeglas i bevakningen av Covid-19- vaccineringarna.
AstraZenecas vaccin stoppades och det låter ju förnuftigt att man gör så i fall man misstänker bieffekter såsom blodproppar. Men om man för ett ögonblick anstränger sig för att vara betraktare så kan man alltså torrt konstatera att 25 personer av 20 miljoner(se källa) vaccinerade drabbats allvarligt av eventuella bieffekter. Ändå får historien nyhetstäckning i alla nyhetskanaler dag efter dag. En tusendels promille! Exempelvis är chansen att bli träffad av en blixt hundra gånger större. Vad ska vi göra med åskan, hur ska vi skydda oss, vad säger experterna? Vem orkar ta debatten med ”foliehattarna” som driver på den här vaccinpaniken?

Om vi någon gång ska närma oss någon slags mänsklig existentiell härdsmälta, ett kollektivt nervsammanbrott så befinner vi oss definitivt i riskzonen. Alla i stan tycks ha druckit från samma förgiftade brunn.


 
Källa: Helena Hervius Vaccinforskare, infekt. läkare KI i SvT Morgonstudion 25/3 2021

Människor har rätt till osanningar

Även publicerad i Uppsala Nya Tidning

Polariseringen påminner om ett kraschat förhållande där skiljaktigheter som tidigare begravts som obetydliga plötsligt kommer upp till ytan. Det blir till sist så förbittrat att man ber den andra att hålla truten eftersom dennes argument är felaktiga, de hör inte till saken och bör därför förbjudas. Vem har rätt och vem har fel övergår till vem som får tala och vem som ska vara tyst.

Händelserna vid Capitolium har aktualiserat frågan om rätten till yttrande. Stängningen av Trumps sociala mediekonton liksom av kongressledamoten Marjorie Taylor Greenes gillas garanterat av väldigt många. Att några sociala medieföretag med en närmast diktatorisk världsdominans kan villkora en folkvald presidents yttranderätt tycks mindre viktigt. Miljoner människor som röstat på honom med en utbred upplevelse av att känna  sig orättvist behandlade och marginaliserade fick se sin demokratiska röst täppas till av utomdemokratiska aktörer.

Jan Scherman gick i DN till attack mot SvT eftersom de i programmet Agenda lät intervjua en republikansk kongressledamot som höll med Trump om att valet var riggat.

”Det är som att alla röster ska höras och få prata relativt ostört. Som om sanningen är summan av alla åsikter, oavsett hur lögnaktiga åsikterna är.”

Det tål att repeteras: Alla röster ska inte få höras eller få prata relativt ostört! Och sedan undrar man över de lögnaktiga åsikterna. Åsikter är tyckanden och har ingenting med fakta eller rätt och fel att göra och kan således aldrig blir lögnaktiga. ”- Jag tycker att färgen drar lite åt blått. – Vilket lögnaktigt påstående.” Men i sin självbild som auktoriserad tolkningsföreträdare i yttrandefrihet behöver man inte vara särskilt noggrann.

Björn Wiman kulturchef på DN försvarar åsiktsjournalistiken och menar på att man inte ska låtsas att allt är som vanligt genom att släppa fram den andra sidans åsikter.

Det mest fasansfulla får en välbekant trygghet när det förpackas i en form som vi känner igen.”

Han menar indirekt att det idag finns ett övergripande fascistiskt hot som gör att de vanliga spelreglerna om att få tillgång till alla parters åsikter måste åsidosättas.

Vi ser också kritiken mot SvT:s ”Min sanning” med Anna Hedenmo som lät SD-ideologen Mattias Karlsson vara gäst i programmet. Hon placerar honom skickligt i en situation där hans främlingsfientlighet blir fullständigt uppenbar men censurmobben rasar. Det verkar som om man tror att bara för att en politiker är gäst i ett tv-program så ska han utfrågas och ställas till svars som i en partiledarutfrågning!

Censurmobben menar att journalistikens uppgift ska vara att påståenden måste kunna verifieras. Men vem har inte verifierat sanningen i reportagen om de senaste händelserna kring Trump eller kring SD? Konsten är att förstå balansen mellan att besatt jaga efter verifiering av påståenden och samtidigt behålla programmets kontext. Detta är ju självklarheter. Klagandet handlar förstås helt sonika om att man inte vill att somligas åsikter och missnöjen ska få komma till uttryck? Barnsliga protester från erfarna journalister tillika äldre griniga män som inte får som de vill. Säkert är de avundsjuka på Google, Twitter eller Youtubes ansvariga som fick leka sheriffer. Vår svenska censurmobb skulle ifall de hade samma inflytande över exempelvis bokbranschen begränsa utgivningen av böcker med motiveringen, att  bakom varje osann bok, lömskt formad som vilken bok som helst, finns ett oerhört hot och vi är då fria att frångå principen om tryckfrihet, yttrandefrihet och neutralitet.

Jag vill få se lögnare uttrycka sig, jag vill granska deras ordval, jag vill ta del av deras upprördhet, jag vill höra deras argumentation lika mycket som jag vill ha fakta på bordet. Jag vill bilda mig en egen uppfattning och i ro försöka förstå varför. Det är mitt sätt att skapa mig en insikt som sedan bidrar till min argumentation och till mina politiska val. Det handlar om tillgänglighet, transparens och demokrati.

”Konspirationsteorier och ogrundade hypoteser”(Scherman) ska granskas och ifall de bryter mot lagen ska de lagföras. Men inte av en liten klick åsiktsredaktörer fostrade i en gammaldags journalistisk självbild som riddare av en högre orden eller av sociala medieägare i monopolställning.

Politisk klimataktivism – var finns den i Sverige?

Även publicerad på ETC

Klimataktivism har länge varit etablerad i Sverige. Den syns och hörs i demonstrationer och aktioner som samlat tusentals människors stöd. Men en klimataktivism som saknar en motsvarande politisk aktivism riskerar att bli till en isolerad företeelse utan förmåga att skapa en skillnad. ”Politiker, gör något” måste förvandlas till: ”Politiker, gör så här!”.

Lösningen på klimatproblemen KRÄVER systemmässiga förändringar. Detta är inget som våra vanliga politiker vill beröra. Istället överöses vi med i grunden orealistiska ekonomiska/gröna lösningar normaliserade av klimatreportrar, svenska politiker och EU-politiker som hoppfulla initiativ så att vi i grunden slipper en omställning av vårt samhälle. Men är det någon gång i historien som medborgare måste ta initiativet såsom medborgare så många gånger tidigare gjort så är det nu. När systemförvaltande politiker vacklar och blockerar förändringar som handlar om ifall vi kan undvika enorma klimatkatastrofer framöver  så är det en demokratisk akutsituation. Den måste lösas med en överdos av demokrati.

Den Arabiska våren uppmärksammas då det är snart tio år sen upproren för demokrati löpte längs Nordafrika hela vägen bort till Persiska viken. Vid samma tid formades också nya politiska radikala rörelser runt Medelhavet och inte minst så skapades Occupy-rörelsen som rörde upp ett enormt politiskt aktivistiskt moln över hela världen. De ”1 procenten” är ett välkänt begrepp. Idag är det i stort sett helt tomt på systemprotester i Sverige. Var finns de demonstrerande politiska klimataktivisterna med plakat som ifrågasätter den för klimatet så destruktiva tillväxtgalenskapen eller konsumtionskulturen? Var finns förslagen på en statlig intervention för att styra upp åtgärderna mot klimatproblemen och styra om de ekonomiska prioriteringarna. Kanske en statlig utgivning av svenska gröna obligationer öronmärkta för finansiering av gröna omställningar, gröna jobb och med krav på ett folkligt inflytande. En nygammal demokrati som till skillnad från dagens rent representativa, institutionella, teknokratiska och oantastbara kan få människor att känna ansvar och delaktighet i den krävande systematiska omställning som är helt nödvändig.

Synen på den Arabiska våren präglas gärna av en västerländsk självgodhet, hur de borde agera för att kunna introducera demokrati. Samtidigt står vi här med byxorna nere med politiska och ekonomiska makthavare som ser till att hålla undan varje tänkbar realistisk klimatlösning med en demokratisk medborgerlig förankring. DN föreslår ironiskt nog de arabiska länderna: ”Det krävs ett tryck underifrån”. Men en sådan strategi i Sverige skulle man förmodligen håna som populism och demonisera som extremism.

Det krävs nya politiska klimataktivister. Och kanske det är vad Johan Ehrenberg på ETC vurmar för i sin artikelom behovet av ett klimatparti. Ett parti med aktivister i kostym som i riksdagen säger nej och vågar skapa en del konstruktiv anarki bland sömniga yrkespolitiker. Politiska pirater som törs säga NEJ till en pragmatisk politik som vi vet kommer att leda oss rakt in i en återvändsgränd. För det räcker inte med ett tjusigt grönt partiprogram, det har alla. Det kommer att krävas radikala personligheter. Modiga, envisa, konfliktresistenta och målmedvetna ledamöter utan karriärsanspråk som agerar på uppdrag av miljoner oroliga och uppgivna svenskar som gett upp på politiken.

Klimatproblemen är genomgripande annorlunda. Lösningarna kommer att vara genomgripande annorlunda. De som kommer att driva förändringarna kommer också att vara annorlunda medan de som söker efter en vanlig politisk reformjargong  med vanliga välklädda, vältaliga politiker som låter som vanliga politiker ska göra, aldrig förstått vad som krävs.

Vi måste hjälpas åt att förankra det faktum att klimatpolitiska lösningar inte kommer från de etablerade, vi måste hjälpas åt att uppmuntra alla tänkbara radikala och politiskt breda idéer. Vi måste introducera en folklig, aktivistisk våg av nej-sägare i och utanför riksdagen.

Vi borde introducera Den svenska klimatvåren. Och vem vet, den kanske sprider sig.