Sverige och den europeiska överklassen

Även publicerad på ETC

Coronakrisen har krympt den internationella empatiförmågan och länder skruvar nu in sig i var sitt hörn i pur protektionism och nationalism. Sverige för den dansen, man tillhör den ”den snåla fyran” i Europa och utmärker sig som tillhörande en europeisk överklass.

Sverige har positionerat sig i EU:s Coronakrisarbete som tillhörande ”den snåla fyran”, de länder som minst vill stödja Sydeuropa, tillsammans med Nederländerna, Österrike och Danmark.

Det utbredda stödet för nationalism i Europa och i Sverige får därigenom ytterligare bränsle. Att dela på bördorna i kristider kan vi möjligtvis tänka oss här hemma men inte tillsammans med Europa. Den svenska inställningen håller den europeiska ”klasskampen” vid liv, vi, de förmögna bland nordländerna mot de fattiga sydländerna.

– Det är svårare att dela med sig när det råder brist hemma, säger Löfven.

Jo det klart. Svensk sjukvård är ju bara en av de framgångsrikaste i världen mätt i överlevnad för våra vanligaste sjukdomar. Den för Coronadrabbade dedikerade Älvsjö-mässan med plats för 600 patienter står öde. Svenska statsskulden ligger på ca: 35% medan man i Sydeuropa ligger mellan 100-170%. Arbetslösheten är upp till den dubbla i Sydeuropa. Jo Löfven, vad består den jämförbara bristen av, tacoskal till fredagsmyset?

I ett nedstängt Italien sjunger man O solo mio från balkongerna. Här hemma sjunger finansminister Andersson lovord om den svenska statsskulden, ”Pengar rullar in det går bra nu…”. Det är partiet med den röda rosen och regeringens tydliga ståndpunkt. Gärna fred och frid i Europa bara vi slipper betala för det. EU:s ”snåla fyra” förstärkt med svenskt kallt stål vet hur ”tiggare” ska tas.

Vem ska välta borden i månglarnas tempel i Bryssel? Någon måste göra det innan EU rostar bort, innan alla de sprickor av ilskor, misstroenden och demokratisk urvattning får fredsprojektet i Bryssel att gå i bitar.

”Coronalån” tvingas alla länder ta till i någon ekonomisk mening men vem ska bära lasten? Hur många länder ska efter Coronakrisen tvingas in i fler budgetproblem med nedskärningar, social misär och ojämlikhet. Alla vet vad följderna blir av detta: Människor som känner av rädsla, människor som misstror sina medmänniskor, människor med en bristande tro på de etablerade krafterna och slutligen rasism och fascism?

Strategin med de styvnackade återbetalningskraven är redan ett beprövat misslyckande Europa borde lärt sig av. De nyligen publicerade  privata inspelningarna (Euroleaks) av Eurogruppens förhandlingar med Grekland 2015 får nackhåren att resa sig. Förhandlingstekniker som man bara trodde maffian var förmögen till. Sånt här måste upphöra. Det skadar Europa och tron på en representativ demokrati.

De ekonomiska lösningarna i spåren av Coronakrisen måste genomsyras av solidaritet och delat ansvar, inte av protektionism. Människor kommer behöva kontanter och riktiga pengar finansierade av EU för att snabbt klara av att mota de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Men det behövs också lån. Euroobligationer skulle kunna tillföra ännu mer kapital och framförallt tillse att det blir en politisk kontrollerad fördelning. Men båda dessa lösningar är vad Sverige ytterst stretar emot.

Aldrig förut har Europa haft ett sådant starkt behov av en politisk och demokratisk transformering.
Ständiga folkliga protester, psykisk ohälsa och agg är den kultur som just nu breder ut i sig i folklagren. Det är åratal av en europeisk konsensus om att låta finansiella och politiska krafter, en internationell oligarki, få sätta den politiska, ekonomiska och sociala ordningen i EU och Europa. Coronakrisen har nu visat:

• Hur europeiska politiker snabbt kan förvandlas till dogmatiska och auktoritära ledare.
• I vilket neurotiskt tillstånd våra samhällen befinner sig i. Coronainfektionen är jämförbar med tidigare influensor men plötsligt så uppträder politiker, media och människor som högspänningsledningar. Behovet av en Europeisk mindfullness är påtaglig. Men det är svårt att skapa ett lugnt, långsiktigt, närvarande och hållbart samhälle med samma politiska verktygslåda som nu kommer att fylla på med mer stress och oro.
• Varför så många klimatkonferenser har misslyckats. Anledningen till det genuina misstroende från fattiga länder i världen som behöver klimatstöd från de rika gestaltas nu av nordeuropeiska politiker. Coronaproblemen delar Nord och Sydeuropa. Klimatlösningarna delar rika och fattiga länder.

De ekonomiska och sociala följderna av Coronakrisen liksom klimatkrisen kommer att driva våra samhällen ännu djupare in i misstroende och en nationell protektionism. Men lösningen är inte att följa reptilinstinkterna, lämna EU och öka på nationalism, utan att istället med rak hand och tydlighet sätta fingret på de mekanismer och den oligarki av banker, politiker och teknokrater som bortom statsgränser och demokrati är på väg att försätta Europa i en situation där konflikter och krig väntar runt hörnet.

Det verkliga viruset och den pandemi av sociala och ekonomiska ”infektioner” kommer liksom den biologiska att få fäste även i Sverige tids nog. Att sitta i baksätet med Tyskland som förare och sjunga: ”Vi har det bra, vi här bak i bilen” tillhör ett passerat paradigm. Det verkliga Europa kommer vi inte undan.

De kan om de vill

Även publicerad i GöteborgsPosten

En dystopisk overklighetskänsla har kopplat sitt grepp om oss och samhällets engagemang, i form av stödpaket och drakoniska och snabba förändringar, är extraordinärt. Etablissemanget kan om de vill, men tyvärr inte när det gäller klimatet, skriver Mats Sederholm, författare och aktivist.

När Coronakrisen rasar runt omkring oss ser vi hur politiker, myndigheter och media har ställt om och gripit in mycket resolut för att försöka undvika att katastrofen blir som i till exempel Italien. Så här bara ett halvår efter Fridays For Future:s arrangerade globala klimatmarsch så kan vi konstatera att de som sitter på makten att förändra kan om de vill minsann.

Enligt WHO 2015 så dödar klimatförändringarna 250 000 människor varje år och alldeles troligt ännu fler. Att klimatproblemen dödar långt fler människor än Corona rycker man gärna lite på axlarna åt: ”Ja du, det är ett problem det där men nu måste vi tänka på sysselsättningen, ekonomin och tryggheten.” Men plötsligt, på bara några veckor så försvann problemen.

Och inte minst, nu får äntligen experterna spela huvudrollen. Vem har inte fallit för den självständigt tänkande och faktaförankrade smittskyddsexperten samt WHO-rådgivaren Johan Giesecke som var och varannan morgon avväpnar våra rusiga journalister med enkla och lugnande fakta.

Kunde man tänka sig, att dagen när politiker troget lyssnar på forskare och experter och agerar därefter, skulle komma. Jag älskar det. Lugn avslappnad saklighet långt ifrån det alltmer polariserade samhälle där vi antingen får fantasieggande teorier på sociala media eller tvångsmässigt politiskt korrekt tyckande från gammelmedia. Nej nu får det kosta vad det vill, experterna vet hur man räddar liv, håll tyst och följ efter.

Vi ser flygplan som står uppställda på rad utan att lyfta, folk som kan få jobba hemma, slippa möten och som Anders Ygeman uttrycker det: ”Få någonting gjort”. Vi har fått färre bilköer och hör om smog som löses upp i storstäder. Var det inte det här vi drömde om för bara några månader sen? Klimatsäkert, mer livskvalitet och ifall vi hade haft basinkomster i våra samhällen också utan en ekonomisk oro. Tänk er den klimatbeslutsamhet där miljarder kronor plötsligt trollas fram över några dagar för: ”vi har råd nu”.

De kan bara de lägger manken till. Tyvärr lurar stora faror i dessa räddningsinsatser. ECB:s (Europeiska riksbankens chef) Christine Lagarde berättade stolt att man fått fram 750 miljarder euro för att säkra tillgångar till krediter. För det där med nödlån arrangerade av EU har vi ju en viss erfarenhet av. När krisrubrikerna lagt sig och vardagen är tillbaka så är det bankerna som tar hem vinsten och medborgarna som får betala notan. Teknokrater, finansiärer, bankirer och politiker som sitter i samma båt gör upp bakom stängda dörrar. Coronaviruset synar ett kortsiktigt krissystem där lösningen är att ta pengar från framtiden som några andra måste betala. Åter igen ska människor tro att det råder brist på likvider.

Skulle man inte kunna tänka sig att de som sitter på miljarder av kapital som inte gör något annat än att samlas på hög skulle kunna lätta på plånboken, bara lite grann? Och varför kan inte en enda av alla dessa journalister som svurit att bevaka makten höja sig över gällande flåsiga ekonomiska problematik, och kräva svar på de här frågorna.

Jacob Wallenberg tyckte häromdagen så här om saken:

”Det här handlar om Force majeure, så här måste det allmänna gå in. Vad det privata kan göra får vi se sedan.”

Alltså, skattebetalarna får börja. Han sjunger ur samma nothäfte han och de sina alltid gjort. Och när samma lilla krets av finansiell elit kritiseras för sina avgångsvederlag så hör man dem gärna säga, ”Det är ju vi som tar riskerna, glöm inte det”. Fast inte i dag va.

När Löfven håller tal till folket och uppmanar till samling och ansvar så gör han det utan en hållbar verktygslåda. Han vet att de största ekonomiska resurserna inte får utnyttjas varken för att rädda liv i Coronavirusets spår eller i klimatdödens.

Allt tycks handla om den där kurvan, antal insjuknade under en viss tid som inte får bli för brant så att vården inte hinner med. Klimatdöden däremot, den är i det närmaste perfekt eftersom den kurvan är så svag och offren så jämnt utspridda att ingen ansvarig behöver lägga märke till den.

Coronakrisen berättar för oss att den politiska viljan, myndigheters kraftansamling och den offentliga enigheten finns där. Däremot saknas den ekonomiska och demokratiska struktur, det instrument som ger politiker och offentligheten möjlighet att i kristider nyttja stora kapitaltillgångar. Likviditeten som småföretagare och snart även privatpersoner i arbetslöshetens spår ropar efter. Detta systemfel blockerar också utsikterna för att klara klimatkrisen liksom en stegrande missnöjes- och demokratiskris.

#Euroleaks. Förra finansministern läcker hemliga ljudinspelningar från Eurogruppens möten

Även publicerad på ETC

Den grekiska före detta finansministern Yanis Varoufakis publicerar den 14:e Mars ljudinspelningar från hans förhandlingar med Eurogruppen 2015 som senare ledde fram till en grekisk  folkomröstning, nyval och hans avgång som finansminister. Degraderande avslöjanden om EU:s maktspråk som fem år senare riskerar att förstärka Européers misstro till EU.

Yanis Varoufakis noterade under sina kontroversiella förhandlingar med den så kallade trojkan (EU-kommissionen, IMF, ECB) under våren 2015 att det inte skrevs ner några offentliga mötesprotokoll och började då själv spela in samtalen på sin mobil. De kommer nu att läggas ut på en publik webbsida tillgängliga för journalister och privatpersoner.

Inspelningarna bekräftar européns upplevelse av att det knappast är den vanliga människan som sitter i framsätet när det beslutas om människors ekonomiska, sociala eller klimatrelaterade framtid. Detta i en tid när inte ens varannan europé har förtroende för EU.

Så varför väljer Varoufakis att publicera inspelningarna nu, fem år efter de stormiga förhandlingarna?

Anledningen är det nya konservativa grekiska regeringspartiet Ny Demokratis nedskärningspolitik och beskyllningar av Varoufakis agerande när han 2015 motsatte sig trojkans program för nödlånen och inte skulle ha uppträtt korrekt mot sina Europeiska finansministerkollegor. Beskyllningar som Varoufakis, professor i ekonomi och numera parlamentariker i det Grekiska parlamentet för partiet Mera25 (DiEM25), kallar för Fake News och som han nu fått nog av.

Varoufakis i det Grekiska parlamentet i Februari:
Ni har i fem år ljugit om vad som skedde under dessa Eurogruppmöten.  Nu bygger ni  ert åtstramningspaket på de här felaktigheterna. Av den anledningen och innan parlamentet röstar på de här förslagen så är det såväl parlamentsledamöternas rätt och skyldighet att exakt få veta vad som sas under dessa Eurogruppmöten.

Därefter sparade Varoufkas, av den Grekiska högsta Domstolen legitimerade inspelningarna, på ett USB-minne som i ett slutet kuvert överlämnades till talmannen. Men de blev snabbt återlämnade till Varoufakis som ett ”oacceptabelt tilltag”.

En del av samtalen finns med i hans bok ”Adults in the room” liksom i filmen (2019) med samma namn. Att avslöjandena är känsliga kunde filmens regissör greken Costas-Gavras vittna om. Han blev inbjuden till lunch av en av Merkels rådgivare Klaus Regling som uppmanade Costas-Gavras att inte göra filmen eftersom den enligt honom inte återgav sanningen. Costas-Gavras förklarade att han lyssnat till Varoufakis ljudinspelningar vilket bekräftade Varoufakis sanna vittnesmål. Regling blev nu i februari  under en av Europeiska rådets  presskonferenser tillfrågad om de kommande ljudinspelningarna och hoppades på att Varoufakis inte hade något nytt att avslöja. Den före detta finansministern vill med #Euroleaks berätta för Europas befolkning:

• Hur en liten klick, några tiotal personer utan omvärldens insyn och utan en demokratisk förankring kan bestämma över miljoner människors vardagliga ekonomiska och sociala öden.
• Att de människor som tar beslut om skatter och monetära angelägenheter egentligen inte förstår sig på ekonomiska realiteter och ännu mindre har som uppsåt att tjäna medborgarna.
• Det kan hända igen i vilket EU-land som helst.

Varoufakis förklarar i en intervju med nuvarande DN-skribenten Katrine Marçal 2017 att den dåvarande tyska finansministern Wolfgang Schäuble delaktig i Eurogruppens förhandlingar liksom sina finansministerkollegor inte hade något annat val än att påtvinga Grekland villkoren för det nya nödlånet. Man var tvungna att försvara en Europeisk makroekonomisk modell eftersom de annars skulle riskera människors minskade förtroende för etablissemanget. Schäuble  erkände senare att Varoufakis gjorde rätt i att vägra skriva under avtalet om det nya ekonomiska programmet. Christine Lagarde direktör för IMF sa under förhandlingarna 2015 till Varoufakis: ”Ditt förslag till program skulle kunna fungera men Yanis, vi har investerat så mycket politiskt kapital i detta att vi inte kan ändra oss”.

Inspelningarna ger verklighet åt miljoner Européers syn på EU som ett korrupt etablissemang. Varoufakis anser att EU riskerar att förlora ännu mer trovärdighet. Det kommer att spä på EU-skeptikers och högernationalisters berättigade syn på EU som en toppstyrd och odemokratisk institution.  Risken är att opinionen för att fler länder ska lämna EU kommer att förstärkas om inte EU på ett radikalt sätt förändras inifrån med ökad transparens och med en tydligare förankring till Europas folk.

Publiceringen är, menar Varoufakis, en chans för Europas unga som studerar ekonomi och internationella affärer att skaffa sig ovärderliga insikter. Eftersom demokrati inte är möjligt utan transparens menar Varoufakis att detta också är en gåva till Europas sanna demokrater.

Hyckleri i grönt

Klimatkatastroferna kommer farande mot jorden som en komet. Våra styrande låtsas fortfarande som om det här ska lösas med grönmålning samtidigt som man kelar med Greta. EU:s Green Deal är ett hyckleri i grönt som etablissemanget vill att vi ska frälsa. De nödvändiga systemförändringarna fortsätter man att hålla utanför debatten och man kommer att göra allt för att stoppa nödvändiga strukturella förändringar i samhället.

Fram till idag har Greta erkänts som en stor inspiratör av nästan alla politiska läger i västvärlden. Hennes yttranden om systemförändringar har dock bemötts med total tystnad.

Tregraders-kometen med omfattande flyktingströmmar, vattenbrist, krig om naturresurser, utrotning av fler djurarter och skövlande av vår natur är på väg rakt mot jorden. Den kommer att slå ner om det inte sker en radikal förändring, men våra ekonomiska och politiska makthavare har inga radikala förändringar att erbjuda. De försöker ändå marknadsföra sig själva som myndiga, kunniga och med stora gröna satsningar och optimism för ”tekniken finns” eller hur va?

Man menar att det är stora gröna investeringar och innovation som ska lösa klimatfrågan. Men trenden i de industrialiserade länderna är att företag slutar att investera, de samlar sina vinster på hög i en allt större utsträckning enligt IMF. Det senaste är så kallade ”superstar firms” exempelvis Blackrock, Google och Apple som köper upp mindre företag, som skapar monopol på teknologier och fyller på sitt sparande utan att investera. Kapital samlas på hög istället för att kunna bidra till att lösa ojämlikhet, klimatorättvisa, tillitsproblem och leda till ett genombrott i klimatförhandlingarna. Bara i USA ligger det 4 biljoner dollar i storföretagens ”kassavalv”. Vi ser ingen politisk vilja till att förändra dessa strukturella problem varken i USA, Europa eller i Sverige. Men inför allmänheten vill alla kela med Greta och framstå som innovativa.

Senaste exemplet är  EU:s klimatsatsning Green Deal marknadsfört som Europas motsvarighet till att ”sätta en människa på månen”. EU ska som det heter ”stimulera och facilitera” ihop 1 biljon Euro under tio år som ska leda till CO2-minskande satsningar. Det kan låta ambitiöst men man måste fråga sig var de verkliga prioriteringarna finns. Är det klimatet eller storföretag och banker man värnar om? En biljon euro för att rädda världen kan jämföras med det fyra gånger större beloppet 4,2 biljoner Euro som sköts till för att rädda bankerna mellan 2009 och 2013. Biljonen man nu skyltar med är inget man avsätter, det är ett löfte till banker att gå in som risktagare för privata investeringar. Alltså, allmänheten tar riskerna för banklånen medan företagen nyttjar finansieringen och kan fylla på sina besparingar. Det som de facto tas från EU:s budget är inte en biljon utan endast 7,2 miljarder Euro vilket kan jämföras med de 29 miljarder Euro som samtidigt satsas på en miljöfientlig gasinfrastruktur. ”Månlandningen” är inget annat än rökridåer och ett hyckleri.

Klimatkorrespondenten och SvT-journalisten Erika Bjerström klassificerade nyligen Greta Thunberg som vänsterpopulist trots Gretas övertydliga hänvisningar till klimatforskningen. Hennes argument är att Greta tar upp rättvisefrågor, att hon påpekar att det faktiskt är ”en fri opinion som bestämmer i världen” och konsekvent kritiserar våra ekonomiska och politiska makthavare och således, som Bjerström uttrycker det, inte ger människor något hopp. Hon hade önskat att Greta i stället skulle välsigna just EU:s Green Deal.

Nej det är inte människors protester eller aktivism vi ska ty oss till eller ungdomars krav på systemförändringar vi ska tro på. Vi ska istället fortsätta förlita oss på en kombination av vad som alltmer utvecklas till en centralstyrd kapitalism med verkställande politiker i grön makeup, banker och teknokrater. Som individ ska du istället befatta dig med alla skuld- och skambegrepp. Vi borde inte ens skaffa oss barn eftersom de liksom halogenlampor förbrukar onödigt mycket energi. Livet självt ska offras medan visioner om en ny nödvändig samhällsordning till varje pris måste undergrävas och dess kritiker fösas åt sidan. De styrande kommer inte att flytta på sig. De kommer inte att verka för systemförändringar som ger oss ett samhälle där människor har handlingsföreträde och rätt till en frisk planet. Davos-gräddan, parlamentariker, myndigheter, journalister och tankesmedjor kommer tvärtom och allt tydligare att möta sådana tankar med motstånd.

Klimatproteströrelsen Extinction Rebellion (XR) klassades av den brittiska liberala tankesmedjan Policy Exchange som en extremistorganisation som vill bryta ner liberala idéer. Men även National Counter Terrorism Policing Network, en brittisk terroristbekämpningsgrupp anser att XR är en extremistorganisation tillsammans med nynazister och islamiska terrorgrupper.

Hur länge dröjer det innan turen kommer till Greta och Fridays For Future? Hur länge ska samhället tillåta en yngre generation lyckligt befriade från etablissemangets förgiftande realism, att öppet prata nedsättande om de styrande? Våra public-service-media låter en etablissemangspolitisk kritik av Greta framstå som neutral medan Gretas yttranden om rättvisa, om att lita till människors förändringsförmåga och forskning ska ses som politiskt vinklad populism. Ett försök till tankerokad av opinionen i syfte att hålla kvar människor i en hopplös tro på det omöjliga.

Smilande filantropers klimatgåvor, politiska klimatlöften i grönt glitter och nya bankaffärer lurar dock allt färre.

Nyvänstern släpper fram de ”destruktiva krafterna”

Även publicerad i ETC

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna (”Vänstern”) har sett bättre tider. Det nya politiska och sociala landskapet verkar passa dem ovanligt dåligt. Bilden är likadan i hela Europa. I Sverige föredrar majoriteten av LO-medlemmar ett nationalistparti före vänstern, så var finns den röda haverikommissionen?

Ingenstans eftersom det inte anses ha med vänstern att göra, för det är de populistiska och farliga krafternas fel. Allt har sin bakgrund i privatiseringen och nyliberalismens framfart från 80-90-talet. Sant, men vem bryr sig? Hur hjälper detta vänstern? Ni är helt enkelt inte tillräckligt attraktiva och har dessutom en nonchalant attityd.

Socialdemokraterna  fortsätter med vad hela det politiska Sverige redan känner till, att till varje pris få behålla makten. Så till den graden att de nu tagit över rollen från Liberalerna som vänsterns Lars Werner en gång kallade, en politikens diversehandel. Några minns kanske vänstern som kända för att slå näven i bordet, tala klarspråk och skipa rätt. I höstas var det Moderaterna och Kristdemokraternas partiledare som visade på patos när de förde fram självklarheten i att man ska verka för den politik man står för hellre än att klaga på andra.

Med Socialdemokraternas kollapsande dragningskraft så riktas vänsterhoppet till Vänsterpartiet som istället tycks ha utvecklats till en klasslös krets av idealister. I deras förslag till nytt partiprogram kan man läsa ”Demokratin är mer än allmän rösträtt och formella friheter, den måste göras till folkets makt över samhället”. Men är det några som brutit kontraktet med folket så är det Vänsterpartiet. Vurmandet för ekonomisk jämlikhet lockar inte liksom ett slut på privatiseringar. Partiets angelägenheter i HBTQ-frågor och feminism är viktiga frågor men är inte arbetarnas. Vänsterpartiet är ointresserade av de som upplever att de har en låg status och som känner misstroende mot samhället. Den nya sociala oron som skapat SD bekommer dem inte. Den kategorin av svaga människor ser de förbi. Kanske är det trots allt så att dagens välutbildade vänsterpartister från storstaden inte räds den nya liberala vänstersvängen och platsen i ett tryggt etablissemang. Härifrån kan man säkert ignorera de som upplever en mänsklig ojämlikhet och utanförskap. Ja man kan till och med kosta på sig att peka finger åt dem.

Det finna bara en väg ut ur denna återvändsgränd. Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem. Ni måste prata immigrationsproblem och hedersproblematik på väljares sätt, ni måste prata ojämlikhet ur ett rent socialt perspektiv, inte enbart ur ett ekonomiskt orättvise-perspektiv. Sluta närma er vanligt folk som övergett er med varningar om nazism och fascism och indirekta antydningar om vad de nu förvandlats till. Lägg energi på vad ni vill stå upp för istället för att nervärdera andra.

Jag citerar Widar Andersson från Folkbladet. En av få fritänkande socialdemokrater:
Avhumaniseringen av SD-väljarna – de ses som symptom mer än som människor – är sannolikt en bidragande orsak till Sverigedemokraternas snabba tillväxt och därmed till den tilltagande polariseringen i samhälle och politik.

Är det några som släpper fram krafterna man älskar att varna för, så är det just Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Många arbetares val av SD är deras sätt att försöka rädda Sverige kvar vid den sammanhållning vänstern delvis en gång stod för. Om än ett desperat alternativ.

Människor i Sverige mår dåligt. De lider av psykisk ohälsa, de är oroade över immigrationsproblem, de är rädda för våldet, de känner sig maktlösa inför alla besparingar i kommuner och landsting, de är oroliga över klimatet, de är sedan länge likgiltigt uppgivna över hur rikare blir rikare.

Sluta skyll på nyliberaler. Det var vänstern som i vintras säkerställde de rikas försprång av taktiska skäl, de är vänstern som inte lyssnat på immigrationsproblemen, det är också vänstern som ständigt lovar nya satsningar i sjukvården, satsningar som aldrig märks. Det är också vänstern som inte törs presentera en rejäl satsning på klimatet, en som kan möta klimataktivister och forskares rop på hjälp. Vänsterpartiets nya ord om civil olydnad och klimataktivism i partiprogrammet liknar mer ett populistiskt hyckleri.

Vänsterpartiets omtanke om arbetaren utifrån enbart ett självupptaget marxistiskt ägandeperspektiv måste krackelera till förmån för det breda lager av människor som känner sig övergivna av samhället.
Människor, arbetare eller inte, söker efter tydliga politiker som törs se dem i ögonen och säga: ”okej vi hör er, vi förstår allvaret, vi respekterar er”. Det är först i en sådan relation till människor präglad av värdighet som nyvänstern kan vända trenden istället för att överlåta ett behov av förändring till de utan rent mjöl i påsen.

Det finns vänsterhopp

Yanis Varoufakis och Erik Edman

Även publicerad i ETC

Den svenska vänstern liksom stora delar av den internationella söker efter framgångar. Det spanska Podemos, sprunget ur upproren från proteströrelserna från tidigt 2010-tal går tillbaka i senaste valet. Och även Spanien  har fått ett högernationalistiskt parti med framgångar, Vox. I EU-valet förlorade vänstern stort i Frankrike, Italien, Tyskland med flera länder. Labour förlorade stort i Storbritannien. I Sverige är det lika många LO-medlemmar som röstar på Sverigedemokraterna som på Socialdemokraterna. Men det finns undantag. Den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 med partirepresentationer i sju europeiska länder tog sig i somras in i det Grekiska parlamentet och nära nog i EU-parlamentet i flera länder.

Politiken handlar om en radikal satsning på Green New Deal och en demokratisk transformering av EU och inte minst visionen om ett europeiskt gemensamt politiskt program. De ser ingen framtid för nationella partier eftersom de största problemen som klimatet, finansindustriers inflytande över politiken och bristen på demokrati inom EU är gränsöverskridande och måste mötas på den nivå de verkar. Men den paneuropeiska tanken har fortfarande ett dåligt stöd hos den europeiska vänstern som antingen tar avstånd från EU eller är kvar i den nationella politiken och där ingenting vill ha att göra med en paneuropeisk rörelse. DiEM25:s strategi är att agera på en europeisk nivå samtidigt som man vill stärka upp medborgares konkreta inflytande i varje land. Båda är nödvändiga för att en progressiv vänster ska kunna få fotfäste i nuvarande spända politiska och sociala samhällen.

För någon månad sedan gav man sitt öppna stöd för Extinction Rebellions (XR) och kompletterade den radikala klimatrörelsen med DiEM25:s radikala politiska program. Att de kan positionera sig i händelsernas centrum är för att de dels saknar ett ideologiskt bagage men också för att organisationen är skapad utifrån aktivism. Att man törs lyfta fram en annan progressivitet märktes inte minst när medgrundaren Yanis Varoufakis för en kort tid sedan uttalade sig kontroversiellt om neoliberalism:

”…. Och jag vet att detta är ett kontroversiellt uttalande – the finns inget neoliberalt över dagens samhällen. Varken nytt som i meningen ”Neo” eller liberalt i meningen att främja demokratiska värderingar. Se vad som hänt i Europa det senaste decenniet. Gigantiska banklån som finansieras av skatter. Det finns inget ’neoliberalt’ i dessa statliga subventioner från det offentliga till det kapitalistiska”.

Behovet av en progressiv vänster som törs se på samhället med nya ögon, med ett helhetsperspektiv och som har en kontaktyta mot alla de människor som känner sig övergivna av samhället är stor. DiEM25 vill återskapa ett socialt präglat samhälle, med människor och rörelser som kan stötta varandra istället för främlingskap mellan människor. Hållbara människor – integrerade, respekterade och rättvist behandlade – är en förutsättning för att kunna skapa en demokratisk koncensus kring klimatpolitik.

Men detta kräver också en inre demokratisk kultur. I slutet på november hade man vad man skulle kunna kalla för sin första kongress (Assembly) i Prag. Alla 120.000 medlemmar var inbjudna enligt principen, först med anmälan får en plats. Förslagen och utformningen av DiEM25:s framtid kommer från medlemmarna och inte primärt från någon partistyrelse. Att vara delaktig i en paneuropeisk samling betyder också att man får sammanstråla med folk från hela Europa vilket skapar en stark gemenskap. För en gångs skull blir Europa verkligt och man själv blir europé.

Medan de flesta européer inte ens kan föreställa sig en värld utan nuvarande kapitalism så var ett av de framgångsrika förslagen i Prag att DiEM25 ska skapa en vision om ett post-kapitalistiskt Europa där exempelvis de anställdas inflytande på arbetsplatsen inte får undertryckas av ekonomiska beslut. Medlemmarnas mycket kritiska krav på att inte låta ”ledningen” få för mycket kontroll ledde också till häftiga debatter där en karismatisk Varoufakis på flera punkter inte fick sin vilja igenom.

I Sverige samarbetar vänstern hellre med liberaler utan realistiska klimatåtgärder och utan en social och mänsklig hållbarhetsdimension. Men det som mest skiljer den svenska progressiva vänstern från DiEM25 är synen på etablissemanget och den ”nyliberala” ordning eller ”djupa stat” där politiker ur ALLA ideologiska läger tillsammans med finansvärlden och EU skapar en hybrid av makt som blockerar all tänkbar politisk innovation och progressivitet. Som varje dag gemensamt förser samhället med bedövningsmedlet: ”Det finns inga andra alternativ”.

Efter att bara ha funnits i tre år var DiEM25 under Prag-samlingen beredda att ifrågasätta såväl sina organisatoriska principer som sitt politiska manifest eftersom omvärlden ständigt rör på sig. När den andra medgrundaren Srecko Horvat får frågan om vad människor kan se fram emot det närmaste året nämner han nya rörelser som Fridays for Future och med Extinction Rebellions. ”Vi får inte glömma att vi bara är en del av en större bild och förhoppningsvis en vacker och hoppfull bild.”

Yanis Varoufakis avslutade sitt inledningstal på kongressen med att påpeka att den stora faran inte är att vi siktar för högt och missar. Den stora faran är att vi fäster våra ögon vid avgrunden och sedan hamnar där.

SvT:s klimatkorrespondent förminskar Greta till populist

Missa inte uppdateringen längst ner!

Erika Bjerström klimatkorrespondent på SvT menar att vad Greta framför är vänsterpopulistiskt och att hon borde berömma EU:s klimatpolitik i en artikel på SvT Opinion. För den som förstått att det är en systemförändring som krävs och inte en tillrättalagd reformpolitik som håller gällande ekonomiska och politiska system under armarna, är det båda väntat och befriande att Greta inte uppmärksammar detta. Och lika sorgligt att SvT journalisten förminskar Gretas budskap till populism.

Bjerström skriver:
”Greta Thunberg sa att ” folket” är de enda som inger hopp, men folket är inte en homogen grupp som står enade mot politikerna, då skulle klimatfrågan vara löst.”

Vad  historien visat är att det varit folket som till synes och sist har sett till att skapa förändringar och inte världens samling av politiska systemförvaltare. Problemet idag är att många människor har förlorat sin tro till världens ledare och upplever maktlöshet. Greta uppmanar människor till att förstå sin egen kraft och sin egen betydelse i detta. Det kallas för aktivism. Att folket idag är en homogen grupp är det ingen som påstått. Argumentet låter mer som om Bjerström fastnat i en rädsla för populismen och som hon utan att ha täckning för, målar Greta med.

Hon försöker förminska Gretas budskap till att vara politiskt och ytligt. Bjerström är påläst och har följt klimatdebatten länge och är gärna någon man lyssnar till i sak men faller såsom många gör på att försvara sin egen politiska världssyn och drar med detta också bort SvT från sin neutrala zon man är avlönade att vara i. Det hjälper inte att hon agerar som enskild journalist. Skulle vi acceptera en SvT-journalist som privat analyserade immigrationspolitiken och exempelvis nedlåtande förenklade det som bidragsinvandring?

Användningen av det retoriska ordet populism är ett tillhygge som brukar kombineras med kritik av faktaresistens och förenklingar. När det nu ändå används på den människa som kanske främst av alla just trycker på vetenskapliga fakta bekräftar vad jag länge iakttagit. Allt handlar om rädslor och en oförmåga att öppna upp för nya visioner om ett samhälle som gör helt andra och nödvändiga sociala och ekonomiska prioriteringar för klimatets skull. Bjerströms fega populismretorik doftar riktigt illa!

Bjerström skriver:
”De politiker som är på plats i Madrid är miljöministrar, de behövde knappast övertygas av hennes budskap om hur bråttom det är att ta forskarnas alltmer enträgna varningar på allvar.”
” Att (syftning på Greta)  ge nån slags erkänsla till det ledarskap EU nu visar på klimatområdet… hade skänkt visst hopp”

Bjerströms uppenbara tro på gällande politiska ledarskap lyser igenom. Ifall de etablerade krafter som hon förespråkar, inklusive miljöministrar, som haft makten i decennier med kännedom om vad som påverkar klimatet verkligen hade förstått det hela – och för att använda Bjerströms egna ord – ”hade klimatfrågan varit löst”.

EU är på flera sätt en odemokratisk konstruktion driven av politiker som inte är integrerade med människors sociala förutsättningar eller bryderier utan med banker, finansmarknader och teknokrater vilket blir tydligt i EU:s nya Green Deal som saknar all beröring med världens ekonomiska orättvisa och som helt saknar modet att se över vår ekonomisk tillväxt och konsumtionskultur. Att förvänta sig att Greta ska berömma EU:s nya populistiska användning av ord som rättvisefonder , cirkulär ekonomi visar att Bjerström trots alla fakta till buds lever i en sagovärld.

Uppdatering 9/1
Bjerströms tilltag fortsatte under Årets Nyhetskrönika, men har fått rejält motstånd.
Jag rekommenderar artikel på AB ”Erika Bjerström sprider nyliberal klimatpropaganda”