Feel good-politiken och barbarerna

Även publicerad på Aftonbladet

Sveriges politiska gränsdragningar har ändrats om. Ett nytt block, ”Mittendemokraterna”, är på väg att formas med allt från Socialdemokrater till Moderater. De håller båda i mamma Annies händer även om de blänger lite surt och traditionsenligt på varandra. Liberala tidningar vill slå ihop dem alla till strid mot extremisterna och populisterna. Den svenska politiken är på väg att förvandlas till en påse gott och blandat med en politisk analys besatt av experters pusslande med Mittendemokraternas partibeteckningar medan elefanten i rummet, SD frustrerat ser på.

De nya Mittendemokraterna är politikens” feel good”-val. En ny allians som är lite snälla, lite företagsvänliga, lite jämlika, lite miljöbrydda och politiskt ”rena”. Ja, egentligen allt som en vanlig lagom svensk kan önska sig. Det enda reella hotet skulle möjligtvis vara de där ”vänsterextremisterna”. Men än så länge så har inte V vågat göra annat än att lite förläget beundrande pekat åt Jeremy Corbyn, Yanis Varoufakis och de andra där ute i vilda Europa. Och när Mittendemokraterna oavsett slutlig blandning står som vinnare i valet så kommer V säkert att hållas på ett rumsrent avstånd från makten. Man kan undra varför det överhuvudtaget skulle behövas några andra alternativ än Mittendemokraterna?

Men feel good-filmen är på väg mot sitt slut, biografen ska tömmas och alla måste ut på gatan i väsen, trafik och i verkligheten. Mittendemokraterna, auktoriserade av en högre makt att hålla rent från politiskt otrogna, kommer förr eller senare att tvingas krackelera.

Om det ändå vore en helig dygd som Mittendemokraterna stod upp för, om de vore ett moraliskt föredöme för människor att inspireras av, om de kunde säga till sina barn att: ”Vi stod upp för hederlig och rättfärdig politik, vi satte stopp för…” så kanske man kunde förstå dem. Men det är ju precis tvärtom.

De står upp för exkluderande och polarisering inför människor som är oroade och känner sig marginaliserade. De står upp för förakt gentemot medborgare i tider då missnöje med etablissemanget är värre än någonsin i hela västvärlden. De gör demokratin till en exklusiv klubb i tider då demokratin alltmer ifrågasätts. De ger inte väljarna några andra alternativ till SD:s inhumana exkluderande av människor än sitt eget exkluderande av människors politiska bryderier och oro.

Sverige är idag ett av de mest ojämlika länderna i Europa och det är Mittendemokraternas politik, med lite inbördes maktskiften genom åren, som skapat detta. De är likgiltiga inför ett ordentligt krafttag mot växande koncentration av makt och ökande psykisk ohälsa. De har under 10-tals år ersatt gemensamhet och välfärd med såväl individualism som kapitalistisk sköt-dig-själv-kultur. Ett katastrofalt socialt klimat som enbart slås av jordens klimat. Mittendemokraternas gemensamma ideologi: Jobba – Konsumera – Sova hotar numera en hel planet, en problematik som ingen av Mittendemokraterna vill kännas vid.

I Frankrike har feel good-alternativet Macron redan kraschat med besked. Man har börjat inse att den stilige, unga och nytänkande mannen trots allt bara var ytterligare en gestaltning av etablissemanget. De Gula Västarna, proteströrelsen från både höger och vänster som härjat i Frankrike och skakat om Europa är inte enbart Macrons motsats utan även våra Mittendemokraters. De symboliserar ohyran, fulrösterna och radikala politiska krav som inte går att diskutera varken bland politiker eller media. De är politiska barbarer samlade i en rörelse med den omöjliga kombinationen av krav på lägre bränsleskatter, färre fartkameror, mindre sociala nedskärningar, mer nationalism, höjda minimilöner och ett mindre globalistiskt och nyliberalt inflytande. Den marginaliserade ohyran, problemet som saknar en politisk lösning och som fräter sönder ett politiskt och socialt Europa KRÄVER nya politiska dimensioner och en annan politik.

Medan bilar brinner och gatstenar yr i luften så skruvar sig de pompöst politiskt intellektuella från såväl vänster som höger med ett föråldrat tankegods som inte ger dem några svar. Likt robotar med en gammal programmering som stannat upp och ryckvis vänder sig än mot vänster än mot höger till ljudet av en metallisk varningssignal och utan ett självdiagnostikprogram med omstart som följd.
I media försöker liberala och socialistiska skribenter slita åt sig passande stycken från missnöjes- och polariserings-problemen, höja dem till skyn och ropa ut: ”Vi har svaren”. Men de är bara grindvakter som håller ett nytt politiskt tänkande med humanism som bas på behörigt avstånd.

De politiskt omöjliga är opolitiska därför att de politiska alternativen inte stödjer dem. De marginaliserades parti väntar på att bli skapat.

Vad för beredskap har Mittendemokraterna för denna politiska barbarstorm som kommer att sprida sig även till Sverige (redan en FB-sida). Ett medborgarinitiativ lika ideologiskt svårgreppbart som dagens etablissemang och Mittdemokraterna. Hur vid är den demokratiska täckningen? Klarar den av en humanisering av barbarerna? Eller ska vi slänga över oss en filt, bli kvar i soffan och titta vidare på ”när Stefan mötte Annie”.

Annonser

Extraval ingen lösning – nu måste grundlagen ändras

Även publicerad på DN

Bild och ingress författad av DN.

Ett extraval är ingen lösning på det låsta parlamentariska läget i Sverige. En ändring av grundlagen krävs för att sätta större press på politikerna att ta sitt ansvar, skriver läsaren Mats Sederholm.

Med stenhårda blockeringar och låsningar mellan allianser och partier pekar allt mer mot ett extraval. Vad skulle då meningen vara med detta?

Det är inte väljarna som ska göra om och göra rätt, utan politikerna. En ändring i grundlagen skulle behövas som tvingar politikerna att ta sitt ansvar.

Snart har det gått två månader efter valet och den parlamentariska utvecklingen står helt still. Inget parti ger vika i uppgörelsen om makten.

Om det skulle bli ett extraval ber parlamentarikerna svenska folket om stöd, råd och förtydligande. Men har de inte redan fått ett besked? Vad ska vi som väljare säga? Vi kan väl inte lösa parlamentarikernas jobb. De måste lösa detta själva och som det står i grundlagen, utgå från folket.

Problemet är att politikerna ges alldeles för stor frihet när det gäller att forma en regering och en politik som överlever riksdagen. De mäktar inte med att bära ansvaret. De går in i en omöjlig idealism, blir självupptagna och tar inte sitt uppdrag på tillräckligt allvar.

Det tredje största partiet, Sverigedemokraterna, med över en miljon väljare bakom sig kan med denna ordning uteslutas eller rättare sagt med ”demokratiska” medel tillintetgöras. Vänsterpartiet ligger inte långt efter i osynlighet. Tillsammans röstade var fjärde väljare på något av dessa två partier, men förgäves – inte för att de är för små, utan för att de inte tillåts ha inflytande.

Mittenpolitikerna har fått ett demokratiskt tolkningsföreträde. Även analytiker och medier tycks ha accepterat situationen och följer politikernas praxis: ”Nämn inte de andra, vi gillar inte dem och alltså behöver de inte representeras”.

Medierna borde i stället sätta press på politikernas sätt att agera ur ett folkligt demokratiskt perspektiv. Någonting i grundlagen måste göras om som tvingar politikerna att krackelera, någonting som gör att en väljare vet att vad man än röstar på så kommer en regering skapas som följer mitt önskemål.

Det får göra hur ont som helst i parlamentarikernas magar, de må vara så stolta och principfasta att de spricker, men de måste lära sig att för en stund bortse från den politiska kontexten. Jag tror de måste ställas inför alternativet att de riskerar att förlora makt och inflytande och makt om de inte klarar av att lösa situationen.

Talmannen ska inte behöva bjuda in på kafferep varannan vecka. Vad ska han säga? Prata dem till sans likt en rastvakt på skolgården? Först avvaktande i förhoppning att de själva kan göra upp och när detta inte går tar han ungarna var och en åt sidan för allvarliga samtal – och när detta inte går så kontaktar man föräldrarna. Men i det här fallet finns ju inga föräldrar.

En instiftad process skulle kunna bli den auktoritet som saknas.

Nu väntas kanske nyval och då kommer politikerna till dig och frågar:

”Snälla vi har så svårt att komma överens, vad var det nu igen för parti du ville ska få inflytande?”

Och jag misstänker att många skulle svara:

”Jag är faktiskt inte längre så säker på att ni verkligen är intresserade.”

Demokratin förtjänar bättre än årets dammiga valrörelse

Även publicerad på Dagens Arena

Valrörelsen 2018 visar att vi är i ett desperat behov av nytänkande politiker, nya analytiker och ett annorlunda debattklimat, skriver Mats Sederholm. 

Att följa årets valrörelse har så här långt varit som att vandra runt på en gammal institution vars främsta mål är att bevara sig själv.
SVT är den mediekanal som jag mest borde kunna sätta min förhoppning till när det gäller att få en korrekt och objektiv återgivning av politiska händelser.

Några dagar före valdagen fördömde dock SVT felaktigt (enligt JK) ett cyniskt uttalande om invandrare från Åkesson i en av deras slutdebatter. Samtidigt som en av deras ansvariga utgivare för valprogrammen, Eva Landahl avslöjades med att ha klickat på gillaknappar för SD-kritiska inlägg.

Blockpolitiken är död, SD är här, Trump finns i USA och vem vet vad för andra partier (goda eller dåliga) som kan dyka upp i framtiden som inte heller passar ihop med den svenska politiska konsensusen.

SVT behöver nya programansvariga, reportrar som inte ständigt är chockade över det nya politiska landskapet och som kan skilja på sina personliga åsikter och det man analyserar.

Annie Lööf höll med om det olyckliga med SVT:s fördömande men var mest bekymrad över att SD skulle få en offerkofta och vinna röster.

Vi behöver således nya politiker med en etik som prioriterar demokratin före en egen personlig vinning och taktikspel.

Tidigare MP-språkröret Birger Schlaug skrev en artikel på DN Debatt och försökte föra in lite förnyelse:

Grön ideologi, kritik av såväl arbetslinjen som ekonomisk tillväxt borde vara en del av MP:s agenda istället för en som låter MP vara Socialdemokraternas och den svenska politiska konsensusens knähund.

I Aktuellt bemötte Miljöpartiets partisekreterare Amanda Lind Schlaugs artikel med fem minuters politiska floskler och en obegriplig frånvaro av oro för sitt partis framtid.

Att MP behöver förnyelse och en stark ideologisk förankring kan väl inte ha undgått någon. Eric Helmersson i DN kallade Schlaugs ideologiska påminnelse för »att förvandla MP till ett slags socialistparti för hippies« och försökte liksom så många andra grindvakter i dessa tider se till att visioner och kritiska reflektioner över vårt samhälle bemöts med bakåtsträvande teflonjournalistik.

Lars Trägårdh, historieprofessor försökte berika SVT:s valvaka med nya infallsvinklar på det politiska landskapet och SD.

Han förklarade att den svenska folkhemsdemokratin har övergivits för en svensk politik ockuperad av globalister vilket skapat ett gap som SD utnyttjat. Han menade också att detta borde diskuteras lika mycket som SD.

SVT Mats Knutsson: »Jaha så väljarna har inte hängt med i den här utvecklingen.« 
Trägårdh: »Nej det är politikerna som inte hänger med!«

Och framför allt så hänger inte Mats Knutsson med.

Vi behöver nya politiska analytiker som är uppdaterade med det senaste inom politiska rörelser, sociala och ekonomiska trender såväl ur ett globalt, europeiskt som ett svenskt perspektiv. Inte en analytiker från en utgången era då politiker alltid tycktes veta bättre än väljarna och nationalstaten var den enda arenan.

Nyligen berättade en utredning att högerradikala partier når framgångar både i länder med hög invandring och i länder som knappt tar emot några invandrare alls!

Vi behöver en ny debatt om utredningens förklaringar till högerradikala åsikter. Att de går att härleda till social utsatthet, rädslor för att förlora status eller jobb, växande inkomstklyftor och brist på jämlikhet. Tänk om den högerradikala framgångstrenden går att härleda till ett djupare politiskt problem, till ett gemensamt västerländskt politiskt och ekonomiskt systemfel?

Någon som lyckades smuggla in en intressant nygammal reflektion var Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap som under valvakan I TV4 plötsligt citerar Rousseau och att väljarna är slavar så när som på en enda dag vart fjärde år.

För, det skulle bara ta några dagar innan våra politiker drabbade samman med spydiga utfrysningar till höger och vänster och med väljarnas önskemål som ett minne blott.

En av de mest bisarra politikerflosklerna har varit: »Det behövs en vuxen i rummet«.

Är det månne ännu en man med en etablerad politisk karriär som vuxet rättar till glasögonen? »Vuxna i rummet« är också titeln på den f.d. grekiska finansministern Yanis Varoufakis bok.

Han har arbetat med de allra mest »vuxna« människor som går att uppbringa i Europa. EU:s toppskikt av män, politiker, bankfolk, byråkrater och tjänstemän.

Han lämnade sina »vuxna« eftersom de inget annat gjorde än att skapa polariserade samhällen, människor utan värdighet och ett Europa som är på väg att trasas sönder av splittring. Han har sedan dess ägnat sig åt politisk utveckling och visat på en ny definition av att vara vuxen i rummet.

Jag röstade på alla partier i år. Den blanka valsedel jag la i kuvertet täckte in alla de bakåtsträvande och intetsägande politiska alternativ som stod till buds. Jag måste vara ärlig mot mig själv och de radikala demokrater som för 100 år sedan förnyade samhället och gav mig rösträtten.

Borde du verkligen få rösta?

Den demokratiska situationen blir allt mer tillspetsad i takt med de ökande otraditionella politiska åsikterna i sociala media och hos väljare. Konservativa krafter träder allt oftare fram för att försvara etablissemangets version av demokrati medan vår konstitution som säger att all makt ska utgå från folket löpande degraderas.

Tiden efter Brexit har man kunnat märka en ny trend i etablissemanget och inte minst i media. Debattartiklarna och det smygande ifrågasättandet av folkomröstningar. Tanken är att människor uppenbarligen röstar ”fel” och att något måste göras. Och eftersom demokratin uppenbarligen inte räcker till för att sätta stopp för ”fulrösterna” så är det dags att ta i med hårdhandskarna.

Jan-Erik Larson är en tvättäkta anti-populist med bakgrund som journalist, författare, vice VD för Kinnevik och Svenskt näringsliv. Hela det etablerade kultur-,  media- och näringslivs-Sverige finns representerat i en enda person.  Han har på kort tid getts fritt utrymme för flera folkomröstningsfientliga artiklar i Svenska Dagbladet. Oftast byggda på citat från utländska skribenter som sjunger ur samma nothäfte som Larsson själv. Den utdragna klagovisan över Brexit. En öronplåga som påminner läsare om smaken av ett färdigtuggat tuggummi. Jag unnar gärna de här konservativa männen att få sitta ifred och morra på nån veranda över dessa imbecilla väljare och det politiska förfallet. Men problemet är att de med dessa debattinlägg förstärker de politiska incitament som sått för Trump och hela den högernationella politiska utvecklingen i västvärlden med polariseringar och pessimism som följd.

Samhällsförvandlingen som följd av de senaste 20-30 årens kontraktsbrott mellan väljare och politiker har skapat en kultur av bristande samhörighet, tilltro och vikänsla. När människor inte blir sedda så svarar de med brist på respekt. Man vänder dövörat till och reagerar med misstro. Demokratibegreppet har följt med i denna förvandling och handlar idag mest om de demokratiska traditionerna hos myndigheter, media  och relationen med penningmarknader.

Problemet för anti-populister är just att populationen fortfarande ges tillträde till inflytande i deras komposition. Parlamentsval är förhållandevis ofarliga. Människor väljer politiska representanter som egentligen inte har någon som helst skyldighet att representera väljarna. De gör själva upp om vad politiken konkret kommer att mynna ut i något som liknar ett parlamentariskt gängkrig. Folkomröstningar däremot tillåter väljarna att ta sig förbi de parlamentariska brandväggarna och virusskydden. Detta är vad det handlar om. Att täppa till varje tänkbart konkret inflytande. Att förhindra den demokratiska grundtanken och fulrösterna.

Konsten är att forma opinionen och samtidigt avsätta den. Larsson och Svenska Dagbladet är inte ensamma i denna nya kampanjvåg. I DN:s ledare ”Brexitröran ett bevis för det problematiska med folkomröstningar” så anas strategin.

”Politik är oftast för komplicerat för folkomröstningar. Inte för att väljarna är dumma.”

Vad snällt och omtänksamt att ni vill avlasta mig och samtidigt är så måna om min värdighet.

”Bevare oss för folkomröstningar”, ”Folkomröstningar är inte höjden av demokrati” och åsikten att människor inte är kompetenta nog och därför inte förtjänar inflytande  strömmar nu ut från tankesmedjor och debattartiklar runt hela västvärlden. För 100 år när de ”populistiska och lättjefulla” kraven på allmän rösträtt i Sverige debatterades så lät det:

Snart får vi höra suset från den antågande barbarskogen
Riksdagsledamoten Ericsson i Aaby, högerpartiet, om rösträttsreformen

Från den tidens populistskräck till den tidens retorik om kunskapsbrist:

De beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta innebär att makten läggs i deras hand som är minst kompetenta att bära den.
Tidigare Statsminister Hjalmar Hammarskjöld,  Obunden konservativ

Och när argumentet ”folk är för dumma för att rösta” oavsett paketering inte räcker till så återstår alltid storsläggan, nazisterna , inte enbart använd av Larsson.  För det var ju så att Hitler skaffade sig makt via fyra folkomröstningar. ”Med ett massivt stöd i folkviljan låg vägen till en nazistisk kraftsamling öppen.” skrev Staffan Heimersson  i artikeln ”Folkomröstning är demagogens favoritverktyg” i Aftonbladet. Som exempel på argument emot folkomröstningar nämns ett Nej till kvinnlig rösträtt i en folkomröstning i Alpidyllen Appenzell 1969. Några år senare hade ”jämställdhetsivraren” Heimerssons åsikter om #meetoo: ”Kvinnor använder #metoo som en förevändning för att skriva sjaskig pornografi. Och de lyckas”.

Med skrämsel , förförisk retorik och med anspelningar på sunt förnuft försöker dessa etablissemangsextremister nu forma världen till allt vad människor skyr, brist på delaktighet och uppmärksamhet.

Men finns det då inga problem med folkomröstningar? Är då inte valfrågorna för komplexa och kräver massor med kunskaper och akademiska examina?

Som parlamentarisk kund så är det inte jag som ska skriva manualen. Det är parlamentarismen som ska redovisa och kanalisera all komplexitet till ett språk som kunderna, vi väljare, förstår. Kunden har alltid rätt så sluta gnäll och gör ert jobb på folkets uppdrag såsom konstitutionen förväntar sig.

De som anser att kunden har fel. De är, vare sig de är medvetna om det eller inte,  autokratins mest lömska infiltratörer.

Liberaler och högernationalister – Ett familjedrama

Även publicerad i Dagens Samhälle
2018-07-23

Liberalerna har valt såväl ämne som huvudmotståndare för sin resa genom valrörelsen. EU respektive SD. Om en debatt mellan de två skulle uppstå så väntar två ytterlighetsalternativ.

Å ena sidan ett okritiskt upphöjande av en politisk och kapitalistisk makthybrid administrerat av teknorater och lobbyister som skapat en EU-parlamentarisk liklukt som ligger tät över hela Europa. Å andra sidan hotet om att helt lämna EU och istället krypa in i sin egen holk.

Den progressiva tanken att förändra EU tycks befinna sig helt utanför det svenska debattmedvetandet. Kan inte någon ta EU i örat och se till rensa bort det från vad de flesta människor känner olust inför: Bristande demokrati, överstatlighet, finansmakt och teknokratstyre.

Nu kommer sådana visioner inte att läggas fram av liberaler eftersom de inte ser några problem med ett bank- och finansstyrt Europa hur många sociala tragedier det än skapar, hur mycket pessimism som än sprids, hur mycket förakt för etablissemanget det än medför och således, hur många autokratiska vindar det än drar upp. SD kommer heller inte att resa några protester eftersom missnöjet med maktmissbruk för dem stannar vid överstatlighet medan ”överkapitalism” eller ”överpatriarkat” kan passera förbi som icke-frågor. För liberaler liksom för högernationalister är människor först och främst poster i ett marknadsspel eller i statsbudgeten. Hela ryggraden i SD:s valrörelse är ju att göra invandrare till en utgiftspost.

En debatt mellan liberaler och högernationalister blir istället till ett politiskt familjedrama och en fader-och-son-uppgörelse. Å ena sidan fadern, den liberala parlamentariska demokratin med sitt självklara förnuft, sin överlägsna rätt och med den historiskt västerländska traditionen av att få styra och vara förmer. Å andra sidan den bångstyrige högersonen förskjuten från hela den politiska maffian och med faderns oförsonliga bemötande: ”Hur kunde det gå så här, han växte ju upp i den bästa av alla världar. Vi som representerar jordens allra mest ädla värderingar. Dessa högernationalistiska gangstergäng runt om i Europa han nu gått med i, var kom de ifrån?” Ja var kom de ifrån pappsen? Yttre rymden eller?

Rättessnöret för en reformering av EU är en respekt för människan som en social varelse, som en unik och skapande kraft i samhället. Men medborgarrespekt finns inte med på våra egna politikers agenda. Oavsett vad man tycker om SD så måste man väl ändå fråga sig hur stora de måste bli innan den parlamentariska finklubben bryter samman så att uppemot en miljon väljares demokratiska önskan om SD:s inflytande kan förvaltas och det inte på SD:s röstsedel står nitlott. Statsministern liksom de flesta partiledare menar att man inte måste bjuda in partier till makten hur mycket demokratiskt kapital de än har. Och således är den demokratiska traditionen förvandlad till ett avsnitt i Robinson. Den liberala ideologins företrädare i morgonmedia, Dagens Nyheter ser inte att demokrati i mening folkvälde är den viktigaste innebörden av demokrati för: ”Demokratin utgår från insikten att det inte finns något sådant som ett homogent ”folk” med en gemensam vilja”. Precis, det finns ingen skog, bara träd. Och det finns inget lag eller lagkänsla i Janne Anderssons framgångsrika fotbollslandslag, bara enstaka spelare eller hur?

Liberaler ser inget folk överhuvudtaget medan SD ser två folk, svenskar och invandrare! I Europa vimlar det av tillhörigheter, samhörigheter, kulturer och individer som både vill bli sedda och respekterade. I verkligheten handlar det om såväl gränser som tolerans och hjärta men för att åstadkomma detta krävs en radikal politisk reformering av EU med fokus på medborgaren och ett samhälle som inte genererar pessimism och missnöje.

Istället ska vi nu tvingas ta del av en debatt med konservativa politikers ältande om hur EU skapades i fredssyfte. Vi ska behöva skåda alla dessa allvarliga vuxna anleten från politiker och representanter från näringslivet som på autopilot varnar oss för EU-kritiska tongångar. Vi ska lyssna till prat om handelsavtal men inget om en kulturell och social gemenskap och inte minst ska vi behöva höra ett grabbigt och tjurigt missnöjesprotesterande och en dörr som slås igen till pojkrummet prytt med svenska vimplar.

Världen är inte sig lik, ett tu tre är SD Sveriges största parti och Åkesson kan med rätta gör anspråk på statsministerposten. Var tredje svensk vill ha en ”stark ledare”. Donald Trump kan mycket väl bli omvald om några år och anledningen är ett fundamentalt skifte i människors medvetenhet och uppfattning om politik i allmänhet fött ur en bottenlös uppgivenhet över den gällande, i synnerhet.

Mer debatt om EU och hela den politiska omvandling som sker vore spännande och uppfriskande. illusionen om att vi råder över oss själva som nation måste spräckas så fort som möjligt. Hur ska vi européer kunna stå emot den senaste tidens hot mot frihet på internet, hur kan vi skydda oss mot medieleverantörers intrång i våra privatliv. Nationsöverskridande frågor som liksom miljöproblemen varken kan förbises eller enbart hanteras på hemmaplan. Björklund och Åkesson, sluta ducka och sluta tjura.

Svensk demokrati har blivit en låtsasbubbla

Även publicerad på Aftonbladet
Juni 2018

Enligt en färsk undersökning från Pew Research center så är Sverige det i särklass minst populistiska (vänster eller höger) landet bland länder som Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien. Ett räddhågset svenskt etablissemang normaliserar debatten och håller de systemkritiska frågorna utanför och får allt att framstå som ”normalt”.

Valrörelsen är snart här. Partiledardebatter, analyser av Mats Knutsson m.fl. och frågor om invandring, välfärd och poliser kommer att debatteras. Hur ska det gå med alliansen, Sd och sossarna? En sak är helt säker, allt kommer att vara precis som det brukar. Valdebatterna blir likt en storm i ett vattenglas samtidigt som människor bakom de politiska fasaderna märker hur hela vårt samhällsklimat förändras bortom inflytande. Vilka bestämmer egentligen i vårt samhälle? Vem törs ifrågasätta den eviga ekonomisk tillväxten och miljöproblemen? Vem vill ta upp ekonomiseringen av människan? Vem törs koppla utmattningsrelaterade sjukdomar till systemfel? Uppåt 80% av befolkningen känner inget engagemang för sitt arbete, varför? Vem försvarar dig i den internationella handeln med digitala människor? Eller som Johan Croneman i DN uttrycker det:  Vi tar frågorna som kräver minst. Enkelt för er, enkelt för oss. Politikerföraktet är stort, klås snart bara av folkföraktet.

De enda säkra vinnarna i valet är systemförvaltarna, ett konservativt etablissemang i alla färger som räddhågset kryper allt närmare varandra och samtidigt vill få människor att tro att enda alternativet till gällande ordning är fascister, diktaturer och nazister underhållna av ryska nättroll. Vi ska också ha klart för oss att det är extremister som ifrågasätter demokratin fast det nyligen i en undersökning i New York Times visar sig vara mittenväljarna i USA och Europa som utgör de största tvivlarna.

Bubblan där vi låtsas politik och demokrati spricker allt fortare.
Håkan Juholt svor i kyrkan i höstas:
”Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.”
”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna.”

Jan Schermans välgjorda dokumentär på SvT ”Länge leve demokratin” skakade alldeles säkert om många experter. Exempelvis konstaterades att fyra av tio riksdagsmän anser att demokratin är hotad.
Vi lever på 2000-talet men gör vårt allra bästa för att hålla oss kvar vid en 100 år gammal version av demokratin där ett fåtal tar de dagliga besluten medan flertalet gör det vart fjärde år utan att ens veta hur fåtalet kommer fram till besluten eller vilka de är. För att bli någorlunda delaktig i dagens politik måste du ägna dit liv åt att klättra upp för en hierarkisk partistruktur för att möjligtvis efter 10-tals år kunna delta i ett direkt beslutsfattande. Och de som gjort denna karriärresa, de sågar garanterat inte av den gren de sitter på. Trots dagens kraftfulla informationsteknologi som ger alla människor en chans att delta så håller vi oss kvar vid en urgammal demokratisk ordning med en representativ tanke som vittrats ner och med väljare som lever i en interaktiv kultur.  För enligt den gamla demokratiordningen ska medborgarna helst vara passiva och inte lägga sig i.

De demokratiska problemen i den verkliga världen ökar för varje dag.

Hur kan vi tro att nationella partier ska kunna säkra demokratin när de som sätter gränserna för ekonomi och sociala normer verkar internationellt? Demokratin blir verkningslös när det mellan väljaren och maktutövandet, exempelvis EU-parlamentet eller internationella banker, finns alldeles för många lager av representation, lobbying, teknokrater och brist på demokratiska institutioner. Väljarna, demokratins uppdragsgivare, saknar helt enkelt en demokratisk räckvidd. Medan man runt om i Europa diskuterar nya former av demokrati som exempelvis transnationella partier eller representativ direktdemokrati så håller den svenska kälen i sig. Här är allt ”normalt”!

Men även EU-parlamentet i sig måste demokratiseras. Beslut bakom stängda dörrar måste upphöra, lobbyingverksamheter måste kontrolleras, samgåendet mellan finansiella krafter och politiker måste återgå till att det är politiker och demokratin som för dansen.
Den alltmer ifrågasatta demokratin av gammal ordning öppnar för nya politiska möjligheter. Ett konservativt etablissemang och en nationalistisk protektionism på ena sidan. En inkluderande och omsorgsfull förnyelse av demokratin på den andra. En fruset svenskt debattklimat kommer inte att bestå. Kanske många människors känsla av en stundande valrörelse som mer fejkad än någonsin är en politisk vårkänsla.

Cirkus Trump – Etablissemangets dröm

Även publicerad på Dagens Arena
Maj 2018

Vi hade nyligen barnkalas hemma. Runt köksbordet hade de kommit in på spökhistorier då ett av barnen i nio-årsåldern utbrast:  ”Tänk om Trump dyker upp utanför fönstret”.

Häromdagen på tåget läste jag i ett av mina favoritmagasin från Nordamerika. Det har en underton av anarki, antikonsumtion och massor av sinnrikt innehåll. Jag tänkte innan jag började bläddra: undra hur många sidor det tar innan jag ser honom. En, två, tre, fyra…där var han, omgjord i en grotesk grimas. Ytterligare en utöver alla de tusentals som redan publicerats i de vanliga media. Jag stoppade ner numret i ryggsäcken med en suck.

Och när jag försöker ta temperaturen på den politiska debatten och besöker såväl traditionella, alternativa som progressiva nyhetssajter och oavsett om det är i mitt eget land eller i USA så är han där. Dag efter dag, samma sak.

Till och med när jag sitter i publiken bland progressiva aktivister så går det bara någon minut innan hans namn viskas.

Hur länge ska detta pågå? Denna den värsta politiska psykos jag varit med om. En politisk trafikstockning som aldrig tycks släppa.

Och alla hjälps åt. Politiker, filmregissörer, aktivister, intellektuella och inte minst nyhetsmedia. Han är enligt undersökningar den i särklass mest uppmärksammade presidenten under sitt första år. Och enligt undersökningar den av media mest ogillade presidenten på 25 år. Intresset är dessutom ovanligt fokuserat på honom som person. Han har förvandlat nyhetsmedia till något som mer påminner om skandalpress. De pekar finger, de gapar av förvåning, de både spekulerar och envisas med fakta i sin självbild som oskyldigt drabbade av detta monster. Han skriker tillbaka, de svarar och buar. Hatälskandet och dramat blir uppenbart för de som står utanför manegen och ser de tu i var sin clownnäsa jaga efter varandra i cirklar i ett medialt och politiskt cirkusnummer.

Flera tror nog att detta är något slags försvarstal för Trump. Men i den här krönikan är Trump och hans politik inte särskilt prioriterad och ingenting jag varken kommer att stödja eller förakta. Här är han neutral, ifall nu någon fortfarande minns hur man är politiskt objektiv.  Jo jag förstår upprördheten. Kvinnoförakt, förakt för folkgrupper, klimatförnekare, skrävlare, burdus, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad men det hjälps inte, det finns viktigare saker i världen än hans åsikter i frågorna.

Exempelvis att västvärlden genomgår ett socialt förfall eller att medborgares uppgivenhet och likgiltighet inför dagens demokrati ökar. Ni som ändå prioriterar undan ämnen som civilisationernas förfall, till förmån för mannen med den blonda kalufsen, betänk att Trump aldrig hade blivit vald ifall människor inte känt en sådan likgiltighet inför det gamla samhället.

Är ni dessutom medvetna om att ni i er besatthet nu står sida vid sida med de mest destruktiva krafterna, de som heller inte vill ha Trump eftersom han skapar obalans i deras konservativa ekosystem, ett växande västerländskt kastsystem där allt färre ges allt mer. De som försummar mänsklig värdighet och demokratisk delaktighet. När ni föraktfullt ser på de som röstade på monstret och trashar dem med konservativa retoriska modeord som populister, så håller ni både politiska teknokrater, finanskapitalister, lobbyister och globalister om ryggen. De står tätt bakom och tackar för er uppmärksamhet eller rättare sagt, er brist på uppmärksamhet.

Vad som växer som ogräs i detta politiska mörker är exempelvis när David Letterman gör en intervju med Barack Obama efter hans avgång. En självbekräftande demokratisk feelgood-intervju som känns lika passerad som Hollywoods tillrättalagda presidentporträtt. Eller den välmenande Morgan Freeman i sin serie ”The story of us” där han ned stor beundran intervjuar Bill Clinton om förträffligheten med hur demokratins sköts i den ”fria världen”. Jag menar, vem exakt är fri här? Du kan inte röra dig en meter utan att tjäna någon annan. Du är en ekonomisk legobit i en modell som du aldrig bett om eller varit med om att påverka.

Protesterar man mot Trump eftersom man vill ha tillbaka det gamla eller för att man vill skapa något nytt?
Poängen är att det inte är de politiska galjonsfigurerna som bestämmer ordningen i USA eller någon annanstans. Det är en ekonomisk, politisk och medialt oskriven överenskommelse, en kultur upprätthållen av ett etablissemang. Presidenten eller regeringen är tillsatta av ordningen, de ändrar inte ordningen. De kan skapa politisk och ekonomisk turbulens runt om i hela världen men de ändrar aldrig på systemet, de agerar inuti det ramverk som för varje dag förlorar i förtroende. Allt medan progressiva samhällsinnovatörer, systemkritiker och sociala nybyggare har gått på cirkus. De har varit där i några år nu och ser på samma föreställning om och om igen: ”Dumma Trump”. Instängda i ett politiskt tält utan syre och ännu en sunkig politisk show. . Allt vad ett bakåtsträvande etablissemang kan önska sig.