Essä: Ska samhället drivas av politiska ideologier eller av mänskliga behov?

Publicerad på ETC

Samhällets allvarligaste infektioner, klimatproblemen och det minskande demokratistödet sprider sig. De gamla tankestrukturerna klass-mot-klass, individ-kollektiv, stat-näringsliv har inga lösningar på varken klimat eller demokratiproblem, skriver Mats Sederholm.

Vi står inför ett mänskligt vägskäl där politiska ideologier inte längre klarar av att skydda oss eller kan sörja för tillfredsställelsen av våra grundläggande och individuella behov.

Västvärlden drivs av en konservativ/liberal ideologi som menar att ifall någon procent av befolkningen har det överlägset bra så kan resten också tjäna på det enligt det-som-är-bra-för-husbonden-är-bra-för-tjänstefolket-lösningen. I en socialistisk lösning ofta driven av marxism ska arbetaren göra upp med kapitalet, en otidsenlig tro där man likt religiösa ständigt letar efter tecken i skyn när man försöker passa in sina politiska profetior i dagens samhälle, revolutionen är snart här.

Men det kommer inte att fungera. Aldrig förut i historien har mänskligheten haft ett sådant behov av att tänka om och utanför den ideologiska boxen. Nu är det dags att fundera på en mänsklig lösning, en som gagnar våra mänskliga behov, inte de ideologiska grundade på en skuld till olika klasser eller grupper. Tron på att ens favoritideologi skulle vara den som bäst kan tillfredställa mänsklighetens behov är en av många anledningar till en ideologisk avprogrammering nödvändig för att kunna utmana demokrati- och klimatproblemen.

Den amerikanska psykologen Maslows behovstrappa beskriver de mänskliga behoven enligt en trappstegsmodell:

1. De fysiologiska exempelvis mat, vatten, sex etcetera.
2. Trygghet och säkerhet.
3. Behov av kärlek och vänskap.

De sista två trappstegen är individuellt betingade.

4. Självkänsla, makt och uppskattning och
5. Självförverkligandet, att förstå sig själv och sin relation till samhället eller att utveckla andlighet. Ideologiska tankesfären förutsätter konflikt

Varje steg på behovstrappan måste tillfredsställas innan nästa är tillgängligt. Men man kan också se hur de tre första grundläggande behoven, de gruppberoende såsom gemensam försörjning, trygghet och umgänge skapar den rymd vari de individuella behoven till sist kan utvecklas. Kollektivets behov är alltså en förutsättning för individens.

Den ideologiska tankesfären däremot förutsätter en konflikt mellan individ och kollektiv.

Barn genomgår olika utvecklingsfaser/behovstrappsteg i olika åldrar. En uppväxt präglad av en omvårdande trygghet, tillit och säker försörjning är de bästa förutsättningarna för att utvecklas till en vuxen människa utrustad med känslokontakt, optimism, kreativitet, en positiv livssyn, med nyfikenhet och förmågan att utbilda sig och vidareutvecklas. Tillfredställelsen av de första grundläggande behoven, de gemensamma, bristorienterade och laddade är en förutsättning för att kunna ”flytta hemifrån” och utveckla sig som en mogen individ.

Liberalers och konservativas rädsla för det gemensamma blockerar de mänskliga behoven på nivå 1–3 medan den socialistiska rädslan för det individuella blockerar de mänskliga behoven på nivå 4–5. Vi ska antingen hållas kvar i omsorgsfasen, i ett kollektivt beroende eller tro att vi kan klara oss på egen hand utan en tillfredsställande uppväxt.

2000-talets överideologi

Det rusiga ”liberala experimentet” växte fram på 1980–90-talen med världsledare som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och Bill Clinton som en gång för alla ville föra undan staten och demokratins bevakande roll av fria ekonomiska krafter. Tony Blair ledare för Labour (vänster) och Storbritanniens premiärminister fram till 2007 var en av mest övertygade surfarna på den här globaliseringsvågen. Från sina tal 2003 och 2008 säger han:

”…behovet av en ny världsordning. Men en ny världsordning förutsätter en ny konsensus. Det förutsätter en gemensam agenda och ett globalt partnerskap för att kunna uppnås”.

”De krafter som formar världen i detta ögonblick är så starka och alla formerar sig i samma riktning. De öppnar upp världen. Jag säger ibland till folk att en modern politik är skiljelinjen ofta mindre mellan traditionell vänster kontra höger; men mer om öppen kontra stängd.”

Den närmast religiösa tron på en hybrid av politiker, handelsavtal, finansmarknader och utraderade ideologiska skillnader formade en världsordning som grundade sig på en mittenideologisk ekonomisk tillväxtkonsensus. De klassiska ideologierna, som Herbert Tingsten redan på 60-talet menade var på utdöende, tappade ännu mer kraft och gick samman som en överideologi under de flesta analytikers radar.

Ytterligare en molnlösning, den bestående av internationellt politiskt, finansiellt och teknokratiskt inflytande har långsamt suddat ut maktens gränser liksom överideologin har suddat ut gränserna mellan de politiska ideologierna. Liksom individualiseringen har suddat ut gemensamhet och ett mänskligt behov av lägereldar och närvaro. Ett politiskt, socialt och ekonomiskt ekosystem har skapats som man lärt sig inte kunna beröra utan något man helt enkelt bara befinner sig i. Detta mänskliga vakuum motsvarar direkt Maslows mänskliga behov på nivå 3 och 4. Känslan av gemenskap och att få känna sig respekterad, sedd och uppskattad.

En naken skördbar planta

Som människa i cyberrymden i denna ”sköna nya värld” saknar du dina mänskliga rättigheter och skydd som individ och förvandlas istället till en naken skördbar planta i ett anonymt nätverk. Ju yngre man är desto mindre förväntningar har man på värdighet och personlig integritet eftersom sådana värderingar inte längre tjänar vår samhällskultur eller cyberliv.

Demokratin har långsamt vittrat bort främst för yngre, som inte riktigt kan skilja den från autokrati. Vem kan välja bort ett styre bestående av en ideologisk överideologi i samförstånd med näringsliv, media, teknokrater och EU? Varför skulle de tycka att det samhället vore så mycket annorlunda än de med en stark ledare?

2020 uppmättes det lägsta förtroendet för demokratin sedan 1995. Trenden blev extra tydlig från 2005. Detta enligt en undersökning från Cambridge University som täcker in 154 länder. Missnöjet med demokratisk politik i västvärlden har på 25 år ökat från en tredjedel till hälften av befolkningen.

Ideologierna och klimatkrisen

Den dominerande överideologin har ingen lösning på vare sig demokratiproblemet eller klimatproblemet. Den har under en lång tid, ett helt liv för en yngre generation kunnat formulera hela vår livskultur.

Inom vänstersfären skrivs det idag tonvis med artiklar och knivskarpa analyser om samhället, ojämlikhet och nyliberalism men precis som med sina liberala och konservativa ideologikollegor så ser man på människan i en enbart ekonomisk och materiell kontext. Den socialistiska jämlikheten är ekonomiskt betingad och inte allmänt mänsklig. Arbetare strömmar idag över till konservativa eller högernationalistiska partier i parti och minut. De upplever en statusförlust, de upplever att de inte är hörda, att deras värderingar är trash och utvecklar en indignation som vänstern utan en enkel mänsklig kontaktyta, utan en insikt om mänskliga behov, inte klarar av att bemöta.

De konservativa och liberala vurmar för minoriteters och individers rättigheter men låter en av minoriteterna, den med de flesta mänskliga behoven tillfredställda genom sin ekonomiska makt få härska över de andra. Man upprepar synen på socialism som att alla måste vara lika. Men problemet är inte att människor är olika, problemet är att ett fåtal av dem ska dominera resten. Det handlar om olikheter i makt inte olikheter i sig.

En ny vinnande värdegemenskap måste bygga på mänskliga behov. Den måste vara antiideologisk och inte längre skruvas kring individ versus kollektiv-problematiken.

Den måste bygga på hur vi ska organisera oss snarare än hur vi ska ideologisera oss.

Den överideologiska blockaden av behovstillfredställelser måste brytas internationellt och lokalt. Nya politiska idéer om hur vi ska organisera oss måste ges plats i media och debatter. En ideologiskt prestigelös aktivism med sikte på inkluderande och mänskliga behov måste formas medans de knutna nävarna i olika färger måste öppna upp.

Inflytande över eget liv

Småskalighet och självorganiserande måste återvända så att människor återges inflytande över sina egna liv. Det man varje dag sysslar med måste få vara verkligt, personligen betydelsefullt och något man har ägarskap över. De grundläggande kollektiva behoven av omsorg, samhörighet och tillit måste integreras med valfrihet, självförverkligande och kreativitet. Tillkomsten av detta behöver inte ske i statlig regi. Det är inte vem som utvecklar en ny samhällsorganisation som är det viktiga utan hur den ser ut och att så många som möjligt också på egna initiativ kan involveras.

De internationellt styrande finansiella, politiska och teknokratiska krafter som upprätthåller dagens överideologi måste styvmoderligt blockeras på ett internationellt plan samtidigt som plattare organisationer och självorganiserande i ro ska få utvecklas lokalt och bli till en ny samhällskultur. Tänk globalt och agera lokalt.

När våra gemensamma och individuella behov kan tillfredställas så kommer behoven av ideologier att försvinna och ersättas av hur människor bäst kan organiseras. Klimatlösningar kommer att kunna skapas eftersom hållbarheten utgår från människors behov och förmåga att dela på lasten inte utifrån systembehov grundade på oligarkstyren, ideologiska motsättningar, statlig kontroll eller ekonomisk lönsamhet.

En mänsklig ”ideologi”/organisation ter sig långsökt idag. Demokrati- och klimatinfektionerna kommer att göra patienten, det vill säga människorna och planeten, allt sjukare och förvirrad samtidigt som en gammal generation realister kommer att kämpa emot utan sjukdomsinsikt. För de som vill vara med och skapa ett framtida samhälle allteftersom det nuvarande ytterligare insjuknar och till sist kollapsar är det viktigt att sätta upp en ny kompassriktning bort från det som inte längre tjänar människors behov.

Presidentvalet, till för vem?

Vi närmar oss politikens Super Bowl, presidentvalet som för varje dag kommer att ges mer och mer uppmärksamhet. Men man frågar sig varför, situationen för amerikanska väljare kommer inte att påverkas särskilt mycket oavsett vem som vinner vilket befolkningen redan är medveten om. Presidenter i USA väljs inte längre för att de är populära.

USA dras med ökad ekonomisk ojämlikhet och ökande inkomstgap mellan svarta och vita. Miljoner människors utsatthet skapar aggressivitet, mindre tolerans och ett neurotiskt tillstånd där minsta lilla konflikt leder till upplopp. Den här utvecklingen i USA har pågått i tiotals år och har utvecklats under såväl republikanska som demokratiska presidenter vid makten.

Ändå får vi veta allt om Bidens alla vicepresidentkandidater, vi överöses med Trumpreaktioner från media, kändisar, analytiker och tv-reportrar som knappt kan tygla sin Trumpilska. Men är det då inte viktigt att granska presidentens lögner, slarviga uttalanden, farliga nationalism, bufflighet och klimatförnekande inställning?

Sådär!

För debatten och fascinationen för presidentkandidaterna, främst Trump har blockerat och skyddat det amerikanska systemet och den egentliga makten.

Det tål i dessa tider av medial fascination för kandidaterna att påminna om att Trump och Clinton 2016 var de på trettio år minst populära presidentkandidaterna. Historiskt sett har det endast hänt  två gånger att båda presidentkandidaterna setts som negativa av de flesta väljarna. Första gången var just 2016 och den andra gången är nu 2020 när Trump och Biden gör upp.

Förtroendet för den amerikanska regeringen har sjunkit stadigt sen 2000. 2019 var bara 16% av befolkningen som hade förtroende. Samtidigt har förtroendet för media långsamt sjunkit de senaste 20 åren och liksom som i Sverige med mest missnöje bland de konservativa.

En faktisk utveckling så mycket mer intressant än förklaringar om elektorsröster och svingstater. Är amerikaners brist på förtroende för sina politiker så besvärligt för media, politiker och sakkunniga att återge att man föredrar att stänga in sig i valmatchen fast det knappt finns några väljare på läktarna?

Amerikaners uppgivenhet över politiker och media kan bara förklaras med ett samhälle där allt fler medborgare känner sig oengagerade och utan inflytande. Sanningen är att valet av president inte skapar någon större skillnad och sällan har gjort. Snarare är det en propagandaapparat som vill upprätthåla bilden av USA som en stor demokrati såväl för den egna befolkningen som för USA-beundrare runt om i världen som älskar sina jänkare och helst vill ha deras hangarfartyg så nära sitt eget land som möjligt.

Vad som mer påverkar amerikaners vardag är Hollywoods Amerikamyter, miljarder dollar från Wall Street öppna mutor(kampanjbidrag) till politiker, NSA:s hemliga övervakning, reklam, en strukturell rasism, de sociala medieföretagen som förvandlat människor till lukrativt råmaterial. Presidenters flitigt uppmärksammade nationstal däremot, oavsett om de är enande eller splittrande , saknar i stort sett betydelse.

I Madeleine Albrights, före detta försvarsminister, senaste bok om de ökande klyftorna i USA som hon oroas över, skriver hon om Trump:

”Ingen annan president har så grundligt kombinerat en buffelaktig personlighet med en oförmåga att ta kritik, total nonchalans för sina ämbetsplikter och en lögnaktighet som överträffar allt.” Föräldrar vet att barn inte påverkas så mycket av vad man säger utan hur man är. Och kanske är det så att Trump gestaltar vad många amerikaner känner inför sitt samhälle. Ett samhälle som är självupptaget och buffelaktigt, omöjligt att kritisera och ta kritik, som visar en total nonchalans inför sina plikter att tjäna befolkningen och en historisk lögnaktighet som överträffar allt.

Valet står mellan Biden, etablissemangsdemokraten som mumlande sömnpiller eller Trump’s bristande respekt för hövlighet och hans totala självupptagenhet.

Valets vinnare blir som vanligt Wall Street och det amerikanska systemet som alltid får vad de skördar, en i grunden värnlös president som demokratiskt skyddshelgon som aldrig trampar systemet på fötterna. Förloraren blir ett oförändrat amerikanskt samhälle med ett missnöje som skapar alltfler upplopp och på sikt kanske inbördeskrig.

Finansmarknaden behöver inte verkligheten

Pandemin har skakat om samhället. Företag går under eller näst intill, människor friställs, arbetslöshetskassorna  klarar knappt av att betala ut ersättningar i tid, människors privata ekonomier kraschar och inte minst, hela vår sociala kultur har försatts i ett dystopiskt undantagstillstånd. På tur står människor som drabbas psykiskt och som kommer att må ännu sämre med ännu mer ekonomiska påfrestningar.

BNP har gått ner drygt 8%, den största nergången på 40 år. Men börsen, sånär som på den första oron i mars … går bättre och bättre!

Trenden är densamma för tillväxt respektive börsutveckling internationellt. När Storbritannien den 12:e Augusti deklarerade sitt värsta fall sedan efterföljderna av finanskrisen 2008, -20% i tillväxt, gick London-börsen upp 2%!

Hur kan värderingen av ekonomin öka när den ekonomiska tillväxten minskar undrar säkert många. Så står det ju inte i läroböckerna!

Ekonomisk tillväxt(mätt i BNP) och börsvärden följer förvisso inte alltid varandra exakt. Ett skäl är att börsen ser framåt medan ekonomiska resultat tillhör historien så att exempelvis ett företag med dåliga bokslut som annonserar om uppsägningar och en potentiell förbättring av sin ekonomi kan få sin börskurs höjd. Det har alltså traditionellt sett funnits en slags logik mellan börsens reaktioner och den reella ekonomin. Men vem inom finansmarknaden skulle mitt under pandemin göra bedömningen att ekonomin snart ska bli bättre när ingen ljusning finns? Är det något som vi ständigt får höra påverkar börsen negativt så är det osäkerhet. Ingen skulle göra en positiv säker bedömning men man gör det ändå och förmodligen för att ekonomin inte intresserar aktörerna på finansmarknaden längre.

Det är dags att förstå att finansmarknader inte längre är beroende av verkligheten såsom vi lärt oss. De lever i en egen bubbla ihopkopplade i ett globalt nätverk av spekulativ handel.

Med pandemin cirkulerar nu finansaktörer som flugor runt pandemikrisen och när sig på nya riksbankspengar som i sin tur lånas till privatbankerna för kreditgivning till företag i kris. Eller så ger sig Riksbanken ut på finansmarknaden för att köpa företagsobligationer som för att hjälpa för. Samhället förses ytterst med pengar som inte existerar och binder sig vid en marknad där ingen behöver röra vid någon mänsklig tragedi. Det är en del av en global lek utan beroenden till politiker, verkliga ekonomiska förutsättningar och demokrati. Det gagnar inte ens traditionell kapitalism. Statens skapade kreditmedel måste dock betalas tillbaka för att underskotten ska klaras upp och Sveriges ekonomi ska se bra ut. Den återhämtningen  kommer ytterst att drabba personer eller företag via skatter, nedskärningar, mindre stöd till kommuner och landsting eller på andra sätt för att få ekvationen att gå ihop medan finansmarknaden, urkopplad från reella förutsättningar lever vidare.

SvT:s ekonomireporter Kristina Lagerström undrade i en artikel från slutet på Juni vad som hände på börsen när den då steg i samma takt som ökande antalet Covid-19 patienter inskrivna på IVA.

”Trots veckans nergång har börsen tagit sig så långt bort från den riktiga världen att den vid det här laget är i en helt annan galax. En utan sjukdomsinsikt.”

Problemet är att börsen vet vad den gör och mår alldeles utmärkt. Det är resten av samhället som saknar insikt, som gjort sig beroende av en marknad som despotiskt värderar, styr och ställer som de vill med din verklighet i en jolle släpande efter sig.

Det svenska lobbyingträsket

Lobbying-Good-Bad-01

Lobbyismens påverkan börjar äntligen få lite gehör i Sverige. Tyvärr så förbises annars den här typen av korrumperande effekter på demokratin av det offentliga samhället.

Anledningen är att vårt politiska och ekonomisk etablissemang och till viss del det mediala inte vill diskutera demokratifrågor eftersom de är för grundläggande och har för breda perspektiv. Det skulle lätt kunna leda till systemkritik och att någon kommer på tanken att utkräva strukturella förändringar. Ungefär som med den ökande psykiska ohälsan vars problem ständigt återförs till arbetsplatser och individer istället för till en ohälsosam samhällskultur. Breda perspektiv och långsiktiga förändringar är sällan något som politiker, reportrar eller analytiker rör vid. Nej, då är det bekvämare att låta lobbyingproblemet återföras till Liberalernas Nyamko Sabuni, till personen, så att de smala perspektiven kan säkras.

Vi har fått ett moln av olika aktörer som med åren tillåtits hacka sig in i den politiska vardagen, in i riksdagshuset, in i partier och som långsamt försvagat demokratin genom att göra den alltmer otillgänglig för väljarna. En politisk kultur byggd på kontakter, konkurrens och tjuvspel. Inga ansvariga vågar säga ifrån eftersom man faktiskt kan vinna fördelar i den politiska tävlingen om man utnyttjar policyexperter och lobbyister och man föredrar då att stanna innanför den här outtalade koncensusen. Det är samma förlamande normalisering som gör att riksdagen inte är förmögen till några som helst radikala förändringar i samhället. Men man är samtidigt väldigt noga med att täppa till truten på alla de som ser hur ett folkligt inflytande i samhället är på väg att tyna bort. Med varningar för en populistisk ”elit vs befolkning”-diskussion så får vi lära oss att det är farligt att uppleva en allmän känsla av maktlöshet inför hela samhället på en gång.

Vi ser hur klimatproblemen är på väg att hota våra livsmiljöer och hur insatserna mot Coronaviruset blottar en ekonomisk struktur som löser problemen genom att köra igång sedelpressarna. Men var finns täckningen för sedlarna? Den finns inte är svaret. Ett ekonomiskt tilltag, så absurt att det borde vara föremål för en polisanmälan, men som normaliserats liksom lösningen, att skjuta problemen på framtiden.

Jan Scherman gjorde ett bra försök att berätta om lobbying och dess effekter på demokratin med sin SvT-serie ”Länge leve demokratin”.  Men tyvärr har vi i Sverige inte varit tillräckligt mogna för att se detta fenomen. När man i resten av världen ledigt kan använda ord som etablissemang eller oligarkier (nej det är inte högernationalister eller liknande jag menar) för att belysa den komplext  sammansatta grupp av inofficiella aktörer, så är vi fortfarande kvar vid de vanliga snuttifierade iakttagelserna från SvT:s Mats Knutsson eller Elisabeth Marmorstein. Kliniskt, kontextuell igenkänning och reducerat till gällande politiska koncensus och samhällssyn. Inget att kommentera, allt är normalt i god anti-populistisk anda.

Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna med Daniel Suhonen som frontfigur, det mest radikala vi törs släppa fram i Sverige, förelår i en debattartikel på DN ett offentligt lobbyregister med full transparens för alla kontakter mellan politiker, högre tjänstemän och representanter för organisationer, bolag och konsultbyråer. Även Max Andersson,  styrelseledamot i  Partiet Vändpunkt föreslår något liknande. Det skulle kunna bli en början på en demokratisk smutstvätt med ett tydligare fokus på transparens och på medborgardemokrati. I övrigt syns det, som man kunde vänta efter några veckor efter SvD:s avslöjande, att de flesta somnat om medan visaren på den demokratiska barometern stadigt rör sig mot ”jordbävning”.

PR-byråer,  lobbyister, tankesmedjor, tidningsägare, EU-beslut bakom stängda dörrar, politiker som så fort de lämnat ett uppdrag syns i styrelser för de företag som just sett till att hålla 99% utanför inflytande, är vad som de facto styr Sverige idag. Och de som inte vill diskutera saken är inte sällan själva involverade i någon av ovan inofficiella aktörer. Kanske de har en karriär på gång och inget vill riskera.

Lobbyingträsket i Almedalen med wannabes bland kommunanställda, politiker och näringsliv  som minglar sig runt efter inflytande fick till sist några politiker att våga tacka nej. Ett uppvaknande som måste ta ny fart annars är risken är att lobbyistdebatten stannar vid Liberalerna, till att i vanlig reduktionistisk ordning belysa endast en rutten planka i golvet. Finns det fler, hör de ihop, gungar allting?

De etablerade röster som med alla medel söker vinna företräde i denna demokratins Kiviks marknad och samtidigt ska vara vuxna i rummet och varna för populistiska krafter borde kanske fundera på ett annat jobb.

Sverige och den europeiska överklassen

UpperClass
Även publicerad på ETC

Coronakrisen har krympt den internationella empatiförmågan och länder skruvar nu in sig i var sitt hörn i pur protektionism och nationalism. Sverige för den dansen, man tillhör den ”den snåla fyran” i Europa och utmärker sig som tillhörande en europeisk överklass.

Sverige har positionerat sig i EU:s Coronakrisarbete som tillhörande ”den snåla fyran”, de länder som minst vill stödja Sydeuropa, tillsammans med Nederländerna, Österrike och Danmark.

Det utbredda stödet för nationalism i Europa och i Sverige får därigenom ytterligare bränsle. Att dela på bördorna i kristider kan vi möjligtvis tänka oss här hemma men inte tillsammans med Europa. Den svenska inställningen håller den europeiska ”klasskampen” vid liv, vi, de förmögna bland nordländerna mot de fattiga sydländerna.

– Det är svårare att dela med sig när det råder brist hemma, säger Löfven.

Jo det klart. Svensk sjukvård är ju bara en av de framgångsrikaste i världen mätt i överlevnad för våra vanligaste sjukdomar. Den för Coronadrabbade dedikerade Älvsjö-mässan med plats för 600 patienter står öde. Svenska statsskulden ligger på ca: 35% medan man i Sydeuropa ligger mellan 100-170%. Arbetslösheten är upp till den dubbla i Sydeuropa. Jo Löfven, vad består den jämförbara bristen av, tacoskal till fredagsmyset?

I ett nedstängt Italien sjunger man O solo mio från balkongerna. Här hemma sjunger finansminister Andersson lovord om den svenska statsskulden, ”Pengar rullar in det går bra nu…”. Det är partiet med den röda rosen och regeringens tydliga ståndpunkt. Gärna fred och frid i Europa bara vi slipper betala för det. EU:s ”snåla fyra” förstärkt med svenskt kallt stål vet hur ”tiggare” ska tas.

Vem ska välta borden i månglarnas tempel i Bryssel? Någon måste göra det innan EU rostar bort, innan alla de sprickor av ilskor, misstroenden och demokratisk urvattning får fredsprojektet i Bryssel att gå i bitar.

”Coronalån” tvingas alla länder ta till i någon ekonomisk mening men vem ska bära lasten? Hur många länder ska efter Coronakrisen tvingas in i fler budgetproblem med nedskärningar, social misär och ojämlikhet. Alla vet vad följderna blir av detta: Människor som känner av rädsla, människor som misstror sina medmänniskor, människor med en bristande tro på de etablerade krafterna och slutligen rasism och fascism?

Strategin med de styvnackade återbetalningskraven är redan ett beprövat misslyckande Europa borde lärt sig av. De nyligen publicerade  privata inspelningarna (Euroleaks) av Eurogruppens förhandlingar med Grekland 2015 får nackhåren att resa sig. Förhandlingstekniker som man bara trodde maffian var förmögen till. Sånt här måste upphöra. Det skadar Europa och tron på en representativ demokrati.

De ekonomiska lösningarna i spåren av Coronakrisen måste genomsyras av solidaritet och delat ansvar, inte av protektionism. Människor kommer behöva kontanter och riktiga pengar finansierade av EU för att snabbt klara av att mota de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Men det behövs också lån. Euroobligationer skulle kunna tillföra ännu mer kapital och framförallt tillse att det blir en politisk kontrollerad fördelning. Men båda dessa lösningar är vad Sverige ytterst stretar emot.

Aldrig förut har Europa haft ett sådant starkt behov av en politisk och demokratisk transformering.
Ständiga folkliga protester, psykisk ohälsa och agg är den kultur som just nu breder ut i sig i folklagren. Det är åratal av en europeisk konsensus om att låta finansiella och politiska krafter, en internationell oligarki, få sätta den politiska, ekonomiska och sociala ordningen i EU och Europa. Coronakrisen har nu visat:

  • Hur europeiska politiker snabbt kan förvandlas till dogmatiska och auktoritära ledare.
  • I vilket neurotiskt tillstånd våra samhällen befinner sig i. Coronainfektionen är jämförbar med tidigare influensor men plötsligt så uppträder politiker, media och människor som högspänningsledningar. Behovet av en Europeisk mindfullness är påtaglig. Men det är svårt att skapa ett lugnt, långsiktigt, närvarande och hållbart samhälle med samma politiska verktygslåda som nu kommer att fylla på med mer stress och oro.
  • Varför så många klimatkonferenser har misslyckats. Anledningen till det genuina misstroende från fattiga länder i världen som behöver klimatstöd från de rika gestaltas nu av nordeuropeiska politiker. Coronaproblemen delar Nord och Sydeuropa. Klimatlösningarna delar rika och fattiga länder.

De ekonomiska och sociala följderna av Coronakrisen liksom klimatkrisen kommer att driva våra samhällen ännu djupare in i misstroende och en nationell protektionism. Men lösningen är inte att följa reptilinstinkterna, lämna EU och öka på nationalism, utan att istället med rak hand och tydlighet sätta fingret på de mekanismer och den oligarki av banker, politiker och teknokrater som bortom statsgränser och demokrati är på väg att försätta Europa i en situation där konflikter och krig väntar runt hörnet.

Det verkliga viruset och den pandemi av sociala och ekonomiska ”infektioner” kommer liksom den biologiska att få fäste även i Sverige tids nog. Att sitta i baksätet med Tyskland som förare och sjunga: ”Vi har det bra, vi här bak i bilen” tillhör ett passerat paradigm. Det verkliga Europa kommer vi inte undan.

De kan om de vill

Även publicerad i GöteborgsPosten

En dystopisk overklighetskänsla har kopplat sitt grepp om oss och samhällets engagemang, i form av stödpaket och drakoniska och snabba förändringar, är extraordinärt. Etablissemanget kan om de vill, men tyvärr inte när det gäller klimatet, skriver Mats Sederholm, författare och aktivist.

När Coronakrisen rasar runt omkring oss ser vi hur politiker, myndigheter och media har ställt om och gripit in mycket resolut för att försöka undvika att katastrofen blir som i till exempel Italien. Så här bara ett halvår efter Fridays For Future:s arrangerade globala klimatmarsch så kan vi konstatera att de som sitter på makten att förändra kan om de vill minsann.

Enligt WHO 2015 så dödar klimatförändringarna 250 000 människor varje år och alldeles troligt ännu fler. Att klimatproblemen dödar långt fler människor än Corona rycker man gärna lite på axlarna åt: ”Ja du, det är ett problem det där men nu måste vi tänka på sysselsättningen, ekonomin och tryggheten.” Men plötsligt, på bara några veckor så försvann problemen.

Och inte minst, nu får äntligen experterna spela huvudrollen. Vem har inte fallit för den självständigt tänkande och faktaförankrade smittskyddsexperten samt WHO-rådgivaren Johan Giesecke som var och varannan morgon avväpnar våra rusiga journalister med enkla och lugnande fakta.

Kunde man tänka sig, att dagen när politiker troget lyssnar på forskare och experter och agerar därefter, skulle komma. Jag älskar det. Lugn avslappnad saklighet långt ifrån det alltmer polariserade samhälle där vi antingen får fantasieggande teorier på sociala media eller tvångsmässigt politiskt korrekt tyckande från gammelmedia. Nej nu får det kosta vad det vill, experterna vet hur man räddar liv, håll tyst och följ efter.

Vi ser flygplan som står uppställda på rad utan att lyfta, folk som kan få jobba hemma, slippa möten och som Anders Ygeman uttrycker det: ”Få någonting gjort”. Vi har fått färre bilköer och hör om smog som löses upp i storstäder. Var det inte det här vi drömde om för bara några månader sen? Klimatsäkert, mer livskvalitet och ifall vi hade haft basinkomster i våra samhällen också utan en ekonomisk oro. Tänk er den klimatbeslutsamhet där miljarder kronor plötsligt trollas fram över några dagar för: ”vi har råd nu”.

De kan bara de lägger manken till. Tyvärr lurar stora faror i dessa räddningsinsatser. ECB:s (Europeiska riksbankens chef) Christine Lagarde berättade stolt att man fått fram 750 miljarder euro för att säkra tillgångar till krediter. För det där med nödlån arrangerade av EU har vi ju en viss erfarenhet av. När krisrubrikerna lagt sig och vardagen är tillbaka så är det bankerna som tar hem vinsten och medborgarna som får betala notan. Teknokrater, finansiärer, bankirer och politiker som sitter i samma båt gör upp bakom stängda dörrar. Coronaviruset synar ett kortsiktigt krissystem där lösningen är att ta pengar från framtiden som några andra måste betala. Åter igen ska människor tro att det råder brist på likvider.

Skulle man inte kunna tänka sig att de som sitter på miljarder av kapital som inte gör något annat än att samlas på hög skulle kunna lätta på plånboken, bara lite grann? Och varför kan inte en enda av alla dessa journalister som svurit att bevaka makten höja sig över gällande flåsiga ekonomiska problematik, och kräva svar på de här frågorna.

Jacob Wallenberg tyckte häromdagen så här om saken:

”Det här handlar om Force majeure, så här måste det allmänna gå in. Vad det privata kan göra får vi se sedan.”

Alltså, skattebetalarna får börja. Han sjunger ur samma nothäfte han och de sina alltid gjort. Och när samma lilla krets av finansiell elit kritiseras för sina avgångsvederlag så hör man dem gärna säga, ”Det är ju vi som tar riskerna, glöm inte det”. Fast inte i dag va.

När Löfven håller tal till folket och uppmanar till samling och ansvar så gör han det utan en hållbar verktygslåda. Han vet att de största ekonomiska resurserna inte får utnyttjas varken för att rädda liv i Coronavirusets spår eller i klimatdödens.

Allt tycks handla om den där kurvan, antal insjuknade under en viss tid som inte får bli för brant så att vården inte hinner med. Klimatdöden däremot, den är i det närmaste perfekt eftersom den kurvan är så svag och offren så jämnt utspridda att ingen ansvarig behöver lägga märke till den.

Coronakrisen berättar för oss att den politiska viljan, myndigheters kraftansamling och den offentliga enigheten finns där. Däremot saknas den ekonomiska och demokratiska struktur, det instrument som ger politiker och offentligheten möjlighet att i kristider nyttja stora kapitaltillgångar. Likviditeten som småföretagare och snart även privatpersoner i arbetslöshetens spår ropar efter. Detta systemfel blockerar också utsikterna för att klara klimatkrisen liksom en stegrande missnöjes- och demokratiskris.

#Euroleaks. Förra finansministern läcker hemliga ljudinspelningar från Eurogruppens möten

diem25_transparency

Även publicerad på ETC

Den grekiska före detta finansministern Yanis Varoufakis publicerar den 14:e Mars ljudinspelningar från hans förhandlingar med Eurogruppen 2015 som senare ledde fram till en grekisk  folkomröstning, nyval och hans avgång som finansminister. Degraderande avslöjanden om EU:s maktspråk som fem år senare riskerar att förstärka Européers misstro till EU.

Yanis Varoufakis noterade under sina kontroversiella förhandlingar med den så kallade trojkan (EU-kommissionen, IMF, ECB) under våren 2015 att det inte skrevs ner några offentliga mötesprotokoll och började då själv spela in samtalen på sin mobil. De kommer nu att läggas ut på en publik webbsida tillgängliga för journalister och privatpersoner.

Inspelningarna bekräftar européns upplevelse av att det knappast är den vanliga människan som sitter i framsätet när det beslutas om människors ekonomiska, sociala eller klimatrelaterade framtid. Detta i en tid när inte ens varannan europé har förtroende för EU.

Så varför väljer Varoufakis att publicera inspelningarna nu, fem år efter de stormiga förhandlingarna?

Anledningen är det nya konservativa grekiska regeringspartiet Ny Demokratis nedskärningspolitik och beskyllningar av Varoufakis agerande när han 2015 motsatte sig trojkans program för nödlånen och inte skulle ha uppträtt korrekt mot sina Europeiska finansministerkollegor. Beskyllningar som Varoufakis, professor i ekonomi och numera parlamentariker i det Grekiska parlamentet för partiet Mera25 (DiEM25), kallar för Fake News och som han nu fått nog av.

Varoufakis i det Grekiska parlamentet i Februari:
Ni har i fem år ljugit om vad som skedde under dessa Eurogruppmöten.  Nu bygger ni  ert åtstramningspaket på de här felaktigheterna. Av den anledningen och innan parlamentet röstar på de här förslagen så är det såväl parlamentsledamöternas rätt och skyldighet att exakt få veta vad som sas under dessa Eurogruppmöten.

Därefter sparade Varoufkas, av den Grekiska högsta Domstolen legitimerade inspelningarna, på ett USB-minne som i ett slutet kuvert överlämnades till talmannen. Men de blev snabbt återlämnade till Varoufakis som ett ”oacceptabelt tilltag”.

En del av samtalen finns med i hans bok ”Adults in the room” liksom i filmen (2019) med samma namn. Att avslöjandena är känsliga kunde filmens regissör greken Costas-Gavras vittna om. Han blev inbjuden till lunch av en av Merkels rådgivare Klaus Regling som uppmanade Costas-Gavras att inte göra filmen eftersom den enligt honom inte återgav sanningen. Costas-Gavras förklarade att han lyssnat till Varoufakis ljudinspelningar vilket bekräftade Varoufakis sanna vittnesmål. Regling blev nu i februari  under en av Europeiska rådets  presskonferenser tillfrågad om de kommande ljudinspelningarna och hoppades på att Varoufakis inte hade något nytt att avslöja. Den före detta finansministern vill med #Euroleaks berätta för Europas befolkning:

  • Hur en liten klick, några tiotal personer utan omvärldens insyn och utan en demokratisk förankring kan bestämma över miljoner människors vardagliga ekonomiska och sociala öden.
  • Att de människor som tar beslut om skatter och monetära angelägenheter egentligen inte förstår sig på ekonomiska realiteter och ännu mindre har som uppsåt att tjäna medborgarna.
  • Det kan hända igen i vilket EU-land som helst.

Varoufakis förklarar i en intervju med nuvarande DN-skribenten Katrine Marçal 2017 att den dåvarande tyska finansministern Wolfgang Schäuble delaktig i Eurogruppens förhandlingar liksom sina finansministerkollegor inte hade något annat val än att påtvinga Grekland villkoren för det nya nödlånet. Man var tvungna att försvara en Europeisk makroekonomisk modell eftersom de annars skulle riskera människors minskade förtroende för etablissemanget. Schäuble  erkände senare att Varoufakis gjorde rätt i att vägra skriva under avtalet om det nya ekonomiska programmet. Christine Lagarde direktör för IMF sa under förhandlingarna 2015 till Varoufakis: ”Ditt förslag till program skulle kunna fungera men Yanis, vi har investerat så mycket politiskt kapital i detta att vi inte kan ändra oss”.

Inspelningarna ger verklighet åt miljoner Européers syn på EU som ett korrupt etablissemang. Varoufakis anser att EU riskerar att förlora ännu mer trovärdighet. Det kommer att spä på EU-skeptikers och högernationalisters berättigade syn på EU som en toppstyrd och odemokratisk institution.  Risken är att opinionen för att fler länder ska lämna EU kommer att förstärkas om inte EU på ett radikalt sätt förändras inifrån med ökad transparens och med en tydligare förankring till Europas folk.

Publiceringen är, menar Varoufakis, en chans för Europas unga som studerar ekonomi och internationella affärer att skaffa sig ovärderliga insikter. Eftersom demokrati inte är möjligt utan transparens menar Varoufakis att detta också är en gåva till Europas sanna demokrater.

Hyckleri i grönt

GreenDeal

Klimatkatastroferna kommer farande mot jorden som en komet. Våra styrande låtsas fortfarande som om det här ska lösas med grönmålning samtidigt som man kelar med Greta. EU:s Green Deal är ett hyckleri i grönt som etablissemanget vill att vi ska frälsa. De nödvändiga systemförändringarna fortsätter man att hålla utanför debatten och man kommer att göra allt för att stoppa nödvändiga strukturella förändringar i samhället.

Fram till idag har Greta erkänts som en stor inspiratör av nästan alla politiska läger i västvärlden. Hennes yttranden om systemförändringar har dock bemötts med total tystnad.

Tregraders-kometen med omfattande flyktingströmmar, vattenbrist, krig om naturresurser, utrotning av fler djurarter och skövlande av vår natur är på väg rakt mot jorden. Den kommer att slå ner om det inte sker en radikal förändring, men våra ekonomiska och politiska makthavare har inga radikala förändringar att erbjuda. De försöker ändå marknadsföra sig själva som myndiga, kunniga och med stora gröna satsningar och optimism för ”tekniken finns” eller hur va?

Man menar att det är stora gröna investeringar och innovation som ska lösa klimatfrågan. Men trenden i de industrialiserade länderna är att företag slutar att investera, de samlar sina vinster på hög i en allt större utsträckning enligt IMF. Det senaste är så kallade ”superstar firms” exempelvis Blackrock, Google och Apple som köper upp mindre företag, som skapar monopol på teknologier och fyller på sitt sparande utan att investera. Kapital samlas på hög istället för att kunna bidra till att lösa ojämlikhet, klimatorättvisa, tillitsproblem och leda till ett genombrott i klimatförhandlingarna. Bara i USA ligger det 4 biljoner dollar i storföretagens ”kassavalv”. Vi ser ingen politisk vilja till att förändra dessa strukturella problem varken i USA, Europa eller i Sverige. Men inför allmänheten vill alla kela med Greta och framstå som innovativa.

Senaste exemplet är  EU:s klimatsatsning Green Deal marknadsfört som Europas motsvarighet till att ”sätta en människa på månen”. EU ska som det heter ”stimulera och facilitera” ihop 1 biljon Euro under tio år som ska leda till CO2-minskande satsningar. Det kan låta ambitiöst men man måste fråga sig var de verkliga prioriteringarna finns. Är det klimatet eller storföretag och banker man värnar om? En biljon euro för att rädda världen kan jämföras med det fyra gånger större beloppet 4,2 biljoner Euro som sköts till för att rädda bankerna mellan 2009 och 2013. Biljonen man nu skyltar med är inget man avsätter, det är ett löfte till banker att gå in som risktagare för privata investeringar. Alltså, allmänheten tar riskerna för banklånen medan företagen nyttjar finansieringen och kan fylla på sina besparingar. Det som de facto tas från EU:s budget är inte en biljon utan endast 7,2 miljarder Euro vilket kan jämföras med de 29 miljarder Euro som samtidigt satsas på en miljöfientlig gasinfrastruktur. ”Månlandningen” är inget annat än rökridåer och ett hyckleri.

Klimatkorrespondenten och SvT-journalisten Erika Bjerström klassificerade nyligen Greta Thunberg som vänsterpopulist trots Gretas övertydliga hänvisningar till klimatforskningen. Hennes argument är att Greta tar upp rättvisefrågor, att hon påpekar att det faktiskt är ”en fri opinion som bestämmer i världen” och konsekvent kritiserar våra ekonomiska och politiska makthavare och således, som Bjerström uttrycker det, inte ger människor något hopp. Hon hade önskat att Greta i stället skulle välsigna just EU:s Green Deal.

Nej det är inte människors protester eller aktivism vi ska ty oss till eller ungdomars krav på systemförändringar vi ska tro på. Vi ska istället fortsätta förlita oss på en kombination av vad som alltmer utvecklas till en centralstyrd kapitalism med verkställande politiker i grön makeup, banker och teknokrater. Som individ ska du istället befatta dig med alla skuld- och skambegrepp. Vi borde inte ens skaffa oss barn eftersom de liksom halogenlampor förbrukar onödigt mycket energi. Livet självt ska offras medan visioner om en ny nödvändig samhällsordning till varje pris måste undergrävas och dess kritiker fösas åt sidan. De styrande kommer inte att flytta på sig. De kommer inte att verka för systemförändringar som ger oss ett samhälle där människor har handlingsföreträde och rätt till en frisk planet. Davos-gräddan, parlamentariker, myndigheter, journalister och tankesmedjor kommer tvärtom och allt tydligare att möta sådana tankar med motstånd.

Klimatproteströrelsen Extinction Rebellion (XR) klassades av den brittiska liberala tankesmedjan Policy Exchange som en extremistorganisation som vill bryta ner liberala idéer. Men även National Counter Terrorism Policing Network, en brittisk terroristbekämpningsgrupp anser att XR är en extremistorganisation tillsammans med nynazister och islamiska terrorgrupper.

Hur länge dröjer det innan turen kommer till Greta och Fridays For Future? Hur länge ska samhället tillåta en yngre generation lyckligt befriade från etablissemangets förgiftande realism, att öppet prata nedsättande om de styrande? Våra public-service-media låter en etablissemangspolitisk kritik av Greta framstå som neutral medan Gretas yttranden om rättvisa, om att lita till människors förändringsförmåga och forskning ska ses som politiskt vinklad populism. Ett försök till tankerokad av opinionen i syfte att hålla kvar människor i en hopplös tro på det omöjliga.

Smilande filantropers klimatgåvor, politiska klimatlöften i grönt glitter och nya bankaffärer lurar dock allt färre.

Nyvänstern släpper fram de ”destruktiva krafterna”

Vänstern måste ta arbetarnas oro på allvar, menar debattören. ”Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem”.  Bild: Erik Mårtensson / TT

Även publicerad i ETC

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna (”Vänstern”) har sett bättre tider. Det nya politiska och sociala landskapet verkar passa dem ovanligt dåligt. Bilden är likadan i hela Europa. I Sverige föredrar majoriteten av LO-medlemmar ett nationalistparti före vänstern, så var finns den röda haverikommissionen?

Ingenstans eftersom det inte anses ha med vänstern att göra, för det är de populistiska och farliga krafternas fel. Allt har sin bakgrund i privatiseringen och nyliberalismens framfart från 80-90-talet. Sant, men vem bryr sig? Hur hjälper detta vänstern? Ni är helt enkelt inte tillräckligt attraktiva och har dessutom en nonchalant attityd.

Socialdemokraterna  fortsätter med vad hela det politiska Sverige redan känner till, att till varje pris få behålla makten. Så till den graden att de nu tagit över rollen från Liberalerna som vänsterns Lars Werner en gång kallade, en politikens diversehandel. Några minns kanske vänstern som kända för att slå näven i bordet, tala klarspråk och skipa rätt. I höstas var det Moderaterna och Kristdemokraternas partiledare som visade på patos när de förde fram självklarheten i att man ska verka för den politik man står för hellre än att klaga på andra.

Med Socialdemokraternas kollapsande dragningskraft så riktas vänsterhoppet till Vänsterpartiet som istället tycks ha utvecklats till en klasslös krets av idealister. I deras förslag till nytt partiprogram kan man läsa ”Demokratin är mer än allmän rösträtt och formella friheter, den måste göras till folkets makt över samhället”. Men är det några som brutit kontraktet med folket så är det Vänsterpartiet. Vurmandet för ekonomisk jämlikhet lockar inte liksom ett slut på privatiseringar. Partiets angelägenheter i HBTQ-frågor och feminism är viktiga frågor men är inte arbetarnas. Vänsterpartiet är ointresserade av de som upplever att de har en låg status och som känner misstroende mot samhället. Den nya sociala oron som skapat SD bekommer dem inte. Den kategorin av svaga människor ser de förbi. Kanske är det trots allt så att dagens välutbildade vänsterpartister från storstaden inte räds den nya liberala vänstersvängen och platsen i ett tryggt etablissemang. Härifrån kan man säkert ignorera de som upplever en mänsklig ojämlikhet och utanförskap. Ja man kan till och med kosta på sig att peka finger åt dem.

Det finna bara en väg ut ur denna återvändsgränd. Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem. Ni måste prata immigrationsproblem och hedersproblematik på väljares sätt, ni måste prata ojämlikhet ur ett rent socialt perspektiv, inte enbart ur ett ekonomiskt orättvise-perspektiv. Sluta närma er vanligt folk som övergett er med varningar om nazism och fascism och indirekta antydningar om vad de nu förvandlats till. Lägg energi på vad ni vill stå upp för istället för att nervärdera andra.

Jag citerar Widar Andersson från Folkbladet. En av få fritänkande socialdemokrater:
Avhumaniseringen av SD-väljarna – de ses som symptom mer än som människor – är sannolikt en bidragande orsak till Sverigedemokraternas snabba tillväxt och därmed till den tilltagande polariseringen i samhälle och politik.

Är det några som släpper fram krafterna man älskar att varna för, så är det just Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Många arbetares val av SD är deras sätt att försöka rädda Sverige kvar vid den sammanhållning vänstern delvis en gång stod för. Om än ett desperat alternativ.

Människor i Sverige mår dåligt. De lider av psykisk ohälsa, de är oroade över immigrationsproblem, de är rädda för våldet, de känner sig maktlösa inför alla besparingar i kommuner och landsting, de är oroliga över klimatet, de är sedan länge likgiltigt uppgivna över hur rikare blir rikare.

Sluta skyll på nyliberaler. Det var vänstern som i vintras säkerställde de rikas försprång av taktiska skäl, de är vänstern som inte lyssnat på immigrationsproblemen, det är också vänstern som ständigt lovar nya satsningar i sjukvården, satsningar som aldrig märks. Det är också vänstern som inte törs presentera en rejäl satsning på klimatet, en som kan möta klimataktivister och forskares rop på hjälp. Vänsterpartiets nya ord om civil olydnad och klimataktivism i partiprogrammet liknar mer ett populistiskt hyckleri.

Vänsterpartiets omtanke om arbetaren utifrån enbart ett självupptaget marxistiskt ägandeperspektiv måste krackelera till förmån för det breda lager av människor som känner sig övergivna av samhället.
Människor, arbetare eller inte, söker efter tydliga politiker som törs se dem i ögonen och säga: ”okej vi hör er, vi förstår allvaret, vi respekterar er”. Det är först i en sådan relation till människor präglad av värdighet som nyvänstern kan vända trenden istället för att överlåta ett behov av förändring till de utan rent mjöl i påsen.

Det finns vänsterhopp

Yanis Varoufakis och Erik Edman

Även publicerad i ETC

Den svenska vänstern liksom stora delar av den internationella söker efter framgångar. Det spanska Podemos, sprunget ur upproren från proteströrelserna från tidigt 2010-tal går tillbaka i senaste valet. Och även Spanien  har fått ett högernationalistiskt parti med framgångar, Vox. I EU-valet förlorade vänstern stort i Frankrike, Italien, Tyskland med flera länder. Labour förlorade stort i Storbritannien. I Sverige är det lika många LO-medlemmar som röstar på Sverigedemokraterna som på Socialdemokraterna. Men det finns undantag. Den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 med partirepresentationer i sju europeiska länder tog sig i somras in i det Grekiska parlamentet och nära nog i EU-parlamentet i flera länder.

Politiken handlar om en radikal satsning på Green New Deal och en demokratisk transformering av EU och inte minst visionen om ett europeiskt gemensamt politiskt program. De ser ingen framtid för nationella partier eftersom de största problemen som klimatet, finansindustriers inflytande över politiken och bristen på demokrati inom EU är gränsöverskridande och måste mötas på den nivå de verkar. Men den paneuropeiska tanken har fortfarande ett dåligt stöd hos den europeiska vänstern som antingen tar avstånd från EU eller är kvar i den nationella politiken och där ingenting vill ha att göra med en paneuropeisk rörelse. DiEM25:s strategi är att agera på en europeisk nivå samtidigt som man vill stärka upp medborgares konkreta inflytande i varje land. Båda är nödvändiga för att en progressiv vänster ska kunna få fotfäste i nuvarande spända politiska och sociala samhällen.

För någon månad sedan gav man sitt öppna stöd för Extinction Rebellions (XR) och kompletterade den radikala klimatrörelsen med DiEM25:s radikala politiska program. Att de kan positionera sig i händelsernas centrum är för att de dels saknar ett ideologiskt bagage men också för att organisationen är skapad utifrån aktivism. Att man törs lyfta fram en annan progressivitet märktes inte minst när medgrundaren Yanis Varoufakis för en kort tid sedan uttalade sig kontroversiellt om neoliberalism:

”…. Och jag vet att detta är ett kontroversiellt uttalande – the finns inget neoliberalt över dagens samhällen. Varken nytt som i meningen ”Neo” eller liberalt i meningen att främja demokratiska värderingar. Se vad som hänt i Europa det senaste decenniet. Gigantiska banklån som finansieras av skatter. Det finns inget ’neoliberalt’ i dessa statliga subventioner från det offentliga till det kapitalistiska”.

Behovet av en progressiv vänster som törs se på samhället med nya ögon, med ett helhetsperspektiv och som har en kontaktyta mot alla de människor som känner sig övergivna av samhället är stor. DiEM25 vill återskapa ett socialt präglat samhälle, med människor och rörelser som kan stötta varandra istället för främlingskap mellan människor. Hållbara människor – integrerade, respekterade och rättvist behandlade – är en förutsättning för att kunna skapa en demokratisk koncensus kring klimatpolitik.

Men detta kräver också en inre demokratisk kultur. I slutet på november hade man vad man skulle kunna kalla för sin första kongress (Assembly) i Prag. Alla 120.000 medlemmar var inbjudna enligt principen, först med anmälan får en plats. Förslagen och utformningen av DiEM25:s framtid kommer från medlemmarna och inte primärt från någon partistyrelse. Att vara delaktig i en paneuropeisk samling betyder också att man får sammanstråla med folk från hela Europa vilket skapar en stark gemenskap. För en gångs skull blir Europa verkligt och man själv blir europé.

Medan de flesta européer inte ens kan föreställa sig en värld utan nuvarande kapitalism så var ett av de framgångsrika förslagen i Prag att DiEM25 ska skapa en vision om ett post-kapitalistiskt Europa där exempelvis de anställdas inflytande på arbetsplatsen inte får undertryckas av ekonomiska beslut. Medlemmarnas mycket kritiska krav på att inte låta ”ledningen” få för mycket kontroll ledde också till häftiga debatter där en karismatisk Varoufakis på flera punkter inte fick sin vilja igenom.

I Sverige samarbetar vänstern hellre med liberaler utan realistiska klimatåtgärder och utan en social och mänsklig hållbarhetsdimension. Men det som mest skiljer den svenska progressiva vänstern från DiEM25 är synen på etablissemanget och den ”nyliberala” ordning eller ”djupa stat” där politiker ur ALLA ideologiska läger tillsammans med finansvärlden och EU skapar en hybrid av makt som blockerar all tänkbar politisk innovation och progressivitet. Som varje dag gemensamt förser samhället med bedövningsmedlet: ”Det finns inga andra alternativ”.

Efter att bara ha funnits i tre år var DiEM25 under Prag-samlingen beredda att ifrågasätta såväl sina organisatoriska principer som sitt politiska manifest eftersom omvärlden ständigt rör på sig. När den andra medgrundaren Srecko Horvat får frågan om vad människor kan se fram emot det närmaste året nämner han nya rörelser som Fridays for Future och med Extinction Rebellions. ”Vi får inte glömma att vi bara är en del av en större bild och förhoppningsvis en vacker och hoppfull bild.”

Yanis Varoufakis avslutade sitt inledningstal på kongressen med att påpeka att den stora faran inte är att vi siktar för högt och missar. Den stora faran är att vi fäster våra ögon vid avgrunden och sedan hamnar där.